Modig svart

Loneliness

2011-11-28T15:55:00.001+01:00

"En sak är säker - ensam är det värsta man kan vara.Om man berättar för folk att man har alkoholproblem eller ätstörningar eller t.o.m. att ens pappa dog när man var liten kan man nästan se hur deras ögon börjar lysa vid blotta tanken på all fascinerande dramatik och känslosamhet. för då har man ett problem, och det är något de kan intressera sig för och prata om och diskutera och analysera och möjligen avhjälpa. Men man kan ju bara försöka berätta för någon att man känner sig ensam. Det är klart att de vill verka medkännande, men ser man riktigt noga efter upptäcker man att de har stuckit ena handen bakom ryggen och famlar förtvivlat efter dörrhandtaget, för de vill komma ut därifrån och bort från dig så fort det bara går. Som om ensamhet vore smittsamt. Och att vara ensam är ju så banalt, så skamfyllt, så simpelt och trist och fult."

(ur På vinst och förlust av David Nicholls)

...

2011-11-27T11:06:00.001+01:00

ont
mörker
aj

onsdagsblues

2011-11-23T21:57:00.001+01:00

Smärtfas 2. Ge mig bomull. Den jag använder hjälper inte riktigt, Och så är den ju inte så nyttig.
Jag vill slippa trean.

Så lätt

2011-11-21T20:19:00.001+01:00

Saknar saknar saknar.

Hukande axlar över tangentbordet, skakar av komplexitetensförbannelse

Drömmer marigt, mardrömmar om ensamhet utan dig i allevighet

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Fysikens lagar talar emot

Styra stegen ifrån varandra utan att ens vända blicken bakåt

Stoltheten vann, kampen försvann, vi la ner våra verktyg,gav upp

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Lättade inte, lättare känns det inte, lättsamheten lyser medsin frånvaro

Ljuger för mig själv med en överlägsen teknik

Bränner brinner i huden, lagar hålen när det sipprar ut

Smärtan tanken som drar ner mig fridyker, ge mig syre

Saknar saknar saknar

Orden som kommer är bara kosmetika, tårarna talar sanning

Var hungrig, ville ha kakan och äta upp den, resultatet blevtillfällig bulimi

Där stod jag ensam kvar, det svarta hålet i väst slukadeMannen i hast

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Ett lagbrott

Skiter i

2011-11-20T12:40:00.001+01:00

Jag knarkar smärta, när du går din väg

Låter inga mjuka ord mildra det som känns

För jag måste vara öppen, inga mindervärdskomplex

Måste tillåta hålet att synas, bulta och spy

För det är jag

Jag finns oavsett vad du gör

Skiter i alla goda råd

Kastar mig ut i tomhetens svarta mörker

Dyker ner i den djupa gyttjan utan botten

För du kan inget göra, jag kan inget göra för att dämpa

Måste skratta galet, krampaktigt och skrika

För det är jag

Jag finns oavsett vad jag gör

Skiter i alla goda råd

Känslodealern fick sitt straff, sin påföljd

Blev upphunnen av verklighetens lagar

För det finns inga genvägar, ingen möjlighet att hoppa på tuvorna

Måste ramla och trilla, blöda och svida

För det är jag

Jag finns oavsett du

Skiter i alla goda råd

Jag är rådlös, fattig verbal ordbajsare

Pratar mig trött, mina vänner utmattas

För jag kan inget annat, kan inte hitta handtaget till mitthål

Måste leta, gräva djupare hitta ingången

För det är jag

Jag finns oavsett utgång

Mitt pladder

2011-11-19T20:02:00.001+01:00

Jag pladdrar också, inuti. Börjar förstås inse att det är väl det här som kallas bearbetning. Till slut hann livet upp mig också, efter alla sorger och besvär för mina nära och kära. Alla råd jag har gett, allt stöd jag velat vara och trots detta står jag svarslös inför mig själv. Gråter och försöker surfa på de få toppar som finns, men måste nog ner i dalarna. Att skiljas från den viktigaste människan jag har haft i livet måste naturligtvis uppmärksammas. det går inte att gräva ner eller dölja och kamouflera med en massa annat trams. Jag inser detta. Trots allt.

Men det är så mycket smärta och så många gyttjefulla diken som ska rensas och jag kommer nog inte att klara av det på egen hand. Så är det. Men jag håller pennan, eller rättare sagt tangentbordet under mina fingrar och låter ångesten löpa ner och ut på skärmen. En viss bomullseffekt har det trots allt. och så vill jag tacka musiken. TACK.

Pladder

2011-11-19T19:06:00.001+01:00

Du babbelibabblar på, du låter som få

Ingen ska komma och säga att du inte hade sagt något

Ingen

Särskilt inte jag

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Men du, du glömde att du har ett annat språk

Och med det, ger du mig ingen chans

Att förstå

Särskilt inte jag

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Ljusen fladdrar av din andedräkt

Med ljusa ögon slukar du mig

Med din mun äter du mig

Inget

Inget finns kvar när du är klar

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Du stoppade mig inte, inte med dina ord

Mig stoppar inga verbala hinder

Din kropp är ditt vapen

Men du lyfte aldrig pipan

Aldrig

Förrän det var för sent

Never Heartless

2011-11-17T21:49:00.001+01:00

Källa: http://media.photobucket.com/image/i+hope+now+that+i+took+it+out+you+will+keep+it+/dime_megga/aww.jpg

Jag har två hjärtan

Bröstet spänner, bultar och bränner

Jag har två hjärtan

Handen vill hålla, men jag bara känner

Jag har två hjärtan

Blodet det rinner och det brinner

Jag har två hjärtan

Inget cellofan hjälper, du ville ändå inte ha dem

Jag har två hjärtan

Känner värmen sippra ut genom såren

Jag har två hjärtan

Som ingen vill ha

Aj aj aj

River ditt ansikte i bitar

Sliter, slår och krossar alla tänder

Skriker i ditt öra

Men du varken ser, hör eller känner

Jag har två hjärtan

De bultar högt och tyst

Två hjärtan två hjärtan

Mer klarar jag inte av

Mitt nya liv

2011-11-17T21:48:00.001+01:00

Vad är det som händer nu med mig? Mina sämsta sidor kommer idagen. Jag blir apatisk och destruktiv, osocial och längtande, oempatisk ochilsk, gråter och är utmattad. Kan inte sova lugnt, tar mig inte för något. Jagser härjad ut och är det också.

Jag är alltså både ful, osympatisk, passiv och alldelesbedrövligt tråkig. En bra cocktail för mitt nya liv. Bra jobbat….

en önskan

2011-11-10T20:28:00.001+01:00

Önskar honom sömnlöshet för att han ska vakna.

Magtoner

2011-11-06T09:03:00.002+01:00

Det bor en älva i min mage

Hon är nervös och darrar

Vibrationerna fortplantar sig i kroppen

Det bor en älva i min mage

Hon är skör men stark

Kraften kan växa när jag minst anar det

Hon håller min hand när vi vandrar

Hon lägger örat mot mitt hjärta och lyssnar

Svarar,

Jag finns här för dig

Du är aldrig ensam

Det bor en älva i min mage

Hon älskar mig, nu, alltid

Värmen kommer i vågor

Det bor en älva i min mage

Hon är det lilla barnet

Min gråt är hennes gråt, sältan smakar sött

Hon smeker mitt huvud och viskar i mitt öra

Du är du, bara den som förstår är dig värdig

Skrattet pärlar,

Jag ser dig ju

Du är viktigast

Det bor en älva i min mage

Och jag är aldrig ensam

Tillit

2011-10-24T22:26:00.001+02:00

Tänker men borde inte, på jobbet. Är ju ledig nu. Borde vara. Klockan är läggdags. Borde ju. Men, tänker på hur fredagen slutade och hur insikten drabbade oss återigen, men nu så övertygande, om hur dessa barns största skicklighet handlar om manipulation. En psykolog sa ju det också en gång, att dessa trasiga barn har lärt sig just det, för att överleva bland sina vuxna. Men ändå önskar man, jag, någonstans att det ska gå att lita på det de säger. Min naivitet vill så gärna existera. Samtidigt är känslan god, med det som utgångspunkt, kan vi hitta ett sätt att förhålla oss. det vi kan lita på är deras tillit till oss, de kommer till oss, nästan alla, nästan varje dag, men de är så intrasslade i sin fritid med lockelser till droger och andra dumheter, just av den orsaken att de står utanför. De känner ingen tillhörighet, varför ska de då foga sig. de vuxna sviker, de jämnåriga sviker, för att de är "annorlunda", passar inte in i mallen.

Så vad kan vi göra? Jo, bara stå kvar, trots allt. Stå kvar och ta emot. Tala sanning och klargöra att vi bryr oss, oavsett lögner. Och vi står.

Worship

2011-10-20T16:55:00.000+02:00

Ångest, glädje, engagemang, globala funderingar, kärlek, sorg, poesi och nu så en plattform för prosa. Denna blogg har fyllt så många syften, frågan är om det finns en röd tråd? Vet inte, känner mig alldeles för insyltad för att ha en objektiv synpunkt, men förhoppningsvis så gör det nog det, eftersom det är jag. Jag är den röda tråden, vilket kanske säger något om mig.

Ett är ändå säkert, den är den bästa ventil jag någonsin haft, alla mörka stunder har fått en plats att landa på och har därmed känns lättare. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser, det är väl ungefär som att slänga ut en flaskpost i det stora havet. Kanske når det fram någonstans, kanske inte. Kanske sjunker den, slås sönder mot några klippor eller fortsätter bara att guppa omkring på det stora öppna havet omgiven av en tom horisont. Kanske kommer detta att bli läst inte idag, men om hundra år. Det vet vi inte, hur länge kommer informationen att lagras i den virtuella världen? Är det den som är den, vad säger man tredje dimensionen??

Vet inte, men varsågod, för jag kommer inte att hålla tyst när jag behöver höras.

Mani

2011-10-18T20:04:00.003+02:00

Trorjag har ett maniskt känslodrag.
Känslomani.

Ordsvada i korthet

2011-10-17T22:10:00.001+02:00

Gläds över att jag inte har någon spärr för min ordsvada, det sker inte så ofta men nu är det så. Under denna oroliga tid har det varit min räddning, det här är en kanal men framför allt mina privata skriverier. Som ingen får se. När jag helst bara vill skrika, gråta eller gå in i någon mörk destruktivitet, sker istället en märklig förlösning och ett lugn lägrar sig då fingrarna glider över tangenterna.
Tack.

kom

2011-10-16T22:19:00.000+02:00

hon rörde sig oroligt i sömnen
blinkade mot mörkret och såg sig om
kände vakenheten ta över

äh

det vackra kommer ändå inte att stanna
ingen idé att blunda utan bevara stunden
men vilken stund? den som inte är sann
eller den som känns

åh

väntar på värmen trots allt
snart kommer den krypande
först som en tyst viskning sen i en kupad hand
som känns

mm

känner i kroppen alla nervtrådar på spänn
beredda förberedda till brädden
ömtålig men mjuk varsam men hård
överallt känns

låter suckar andas gnyr

kom
trots allt

Ingen återvändo nu

2011-10-16T12:45:00.000+02:00

Turbokaos i hjärtat
Rätt och slätt
Helt enkelt
Blodet pumpar

Leendet sprider sig
Jag är uppfylld
Sockerdricksmagpirr
Varm varm varm

Vackrast
Välkommen

Favorit i repris skulle jag tro...

2011-10-12T22:26:00.001+02:00

Säg till om jag stör

Sa han när han steg in

Så går jag meddetsamma

Du inte bara stör

Svarade jag

Du rubbar hela min existens

Välkommen

(Eva Kilpi)

Kaos och kärlek

2011-10-12T22:10:00.000+02:00

Lååång dag, kaos och kärlek, bråk och skratt, framgångar och motgångar, en helt vanlig dag på jobbet.
Tänk hur det kan vara, för ett år sen betydde kaos på jobbet att vi var tre av fyra så nära att hoppa av av rädsla för att gå in i väggen, av omtanke om vår hälsa. Idag är kaos alltid blandat med lika delar kärlek och hopp, faktiskt. vi ser framsteg hos så många av dem att bakslagen inte känns lika tunga. Vi har kommit än närmre varandra och familjekänslan är ett faktum. Fyra vuxna och sju barn snart åtta, frotterar sig mot varandra. Hälften vill spränga gränser, få gränser, den andra vill hitta gränserna. Trasiga och utanför den stora normalgruppen, ser sig själv som bortstötta och inte önskade av någon. De har testat oss och stångats, de har skrikit och röjt, men vi står kvar. Och ibland blinkar de yrvaket mot oss och inser att vi är där. Och precis då, vet de att de är trygga. Och då, då kan vi ta emot dem och se dem börja växa. Tyvärr är vi inte där hela tiden och utanför skolan händer det saker vi inte kan styra. Allt vi kan göra är att försöka hjälpa dem att bygga sin rustning inifrån. Hjälpa dem att hitta sitt eget värde. Få dem att förstå att de är älskade och att de duger och att de kan. För det kan de!

Det är något som slår mig varje dag, hur jag sitter där med grabben som inte vågar öppna munnen för att han tror att inte kan uttala orden och så när de väl kommer är det näst intill perfekt! Och han vågar inte tro det.... Det är som att gå på upptäcktsfärd i en snårig skog på jakt efter pusselbitarna till självkänslan och långsamt plocka ihop dem och bygga, innan det är försent.

Idag är jag glad över mitt jobb, inte för att vi lyckas ge alla betyg utan för att det får mig att känna så mycket. Att jag kan känna det som att jag har åtta bonusbarn och att kärleken inte tar slut utan tvärtom växer. Helt otroligt egentligen.

Hon

2011-10-11T21:56:00.002+02:00

Hon

Hon hade smygit så länge bakom hörn

Tvekat att stiga fram och avslöja sin röda hemlighet

Rädd att tappa något viktigt

Rädd att den renaste delen i hjärtat skulle gå sönder

Men hon tog mod till sig och klev fram

Hon trodde det var förnedring och gjorde ändå valet

Att kasta av sig den tunna manteln som skyddade det varmastehon visste

Det egna hjärtat

Du är värd det bästa, sa han

Han som hon inte behövde

Han som stod bredvid och inte var viktig

Du duger, du är vacker, du intressant, sa han

Hon tyckte det var utan mening

Hon tyckte inte att det spelade någon roll

Istället valde hon att låta känslotrådar snärja henne

Ständigt med förbehållet att det inte fick göra ont

Och ont ska det inte göra

Sa hon

Förnedringen blev till mirakel och hon kastade sitt huvudbakåt

Skrattade åt livets absurda vändningar

Fortfarande ordlöst

Fortfarande utan löften

Vilka löften vill du ha vilka drömmar är det som talar

Sa hon

Frågade hon

Det varmaste hon visste

Sitt hjärta

Jag vill ha ett löfte om att värmen inte lämnar mig underkylan som nalkas

Jag vill att du lovar mig att ta emot mig

Jag önskar närhet skydd mot vinden som jag inte längre orkarfölja

Ge mig lä ge mig ro ge mig ditt varmaste

Ditt hjärta

Blowin in the wind

2011-10-11T21:19:00.002+02:00

Vindarna blåser och jag med dem, de vänder och jag hänger med. Några dagar senare och scenariot förändras. Nu gäller det bara att njuta av ögonblicken och precis som jag förutspådde gäller det att ha rustningen på, då allt är oförutsägbart.

Sitter i min röriga lägenhet, med tomma bokhyllor i väntan på nytt. Tv-lös, inget större problem, med tända ljus och lysande skärm. Hemma. Koppla av nu, denna sista timme innan det är dags att sova. Låt inte tankarna jaga dig, låt inte dina profetior växa och skapa ett scenario du inte har en aning om. Lugn. Sakta ner. Tänk på det mjuka. Tänk nu. Så. Tid att lära, lära nytt. Lära dig lugn, vila i dig.

Konsten att följa en vind. Konsten att leva i takt. Nu.

Tillbakablickskick

2011-10-06T22:13:00.000+02:00

Har just ögnat igenom några av mina första inlägg i bloggen, fyra år senare..... Uppenbarligen är livet inte händelselöst ändå. Trodde väl inte det heller men fascineras ändå av mitt eget liv. Dessa små fåglar som idag har flugit, inte helt klara men de har ändå tagit sig över kanten av redet och hanterar livet. Det är inte lätt men vi finns för varann. Även jag har nu tagit mig över en kant, kanske blir det också en nystart eller åtminstone är det ju helt klart en ny fas. Obehagligt spännande, upprörande, läskigt och sorgligt.

Vad har då hänt? Ja, mycket. En stor förändring är i alla fall att jag numera arbetar med dem jag strävat mot, de bortglömda barnen, de som inte passade in. Och personligt har jag aldrig varit så stark, fysiskt. Något märkligt med tanke på att jag aldrig har varit så gammal.... Jag är ensam för första gången egentligen, under hela mitt vuxna liv. Eller själv kanske det heter, ensam är väl ett negativt begrepp eller? För på något sätt är det ju en produkt av ett aktivt val från min sida, även om det inte känns så alla dagar. Mörka dagar avlöses av ljusa stunder. Mitt mål är att kunna suga i mig ljuset för att orka med det grumliga. Att kunna stå still, leva i nuet.

Och nu, är jag trött. Imorgon träning 6.45. Natti

Dealer

2011-10-06T20:47:00.002+02:00

Känslodealern står i gathörnet

Säljer dyrt

Ja tack

Suger ut nektarn ur den vackra blomman

trots att jag vet att den snart vissnar

Tänker mjuka tankar.

Tänker lena.

Tänker rött.

Tänker fånga mig Ta mig Rör mig

Tanken når fram och svarar

men bara halvvägs.

Åh

dessa läppar mjuka pockande varma

Het andedräkt omger min själ

jag stjäl varje sekund jag kan få

Bitterljuva närhet

Vill ha dig Nu.

Säg ja Säg ja till nu

Jag vet att du vill.

Puh

2011-10-06T19:25:00.000+02:00

Tur att anonymitetens slöja inns här ute, ibland skäms jag en smula. Och ni som känner mig här är få. Puh.
Men hjärtat talar och är inte vidare intellektuellt....

Sång till ytlighetens lov

2011-10-05T20:43:00.003+02:00

Tänkbart meddelande till omvärlden?:

Vältränad snygg singelkille. Trevlig, rolig, fantasifull och som baravill ha mig. Samtidigt nöjer han sig med att ha kul när jag vill. Han ska alltidvara tillgänglig. Tack.

Det vore nåt att lägga ut, undrar hur många som skulleställa sig bakom en sådan beskrivning. Ett utav de mest uppenbara problemenvore förstås att den som svarar på ett sånt meddelande per automatik ärdiskvalificerad! Varför är livet så komplicerat? Varför är människor såkomplicerade? Varför är jag så komplicerad?

För att försöka dämpa bilden av mig som ytlig, så handlar det om att jag inte orkar med känslor som riskerar att såras just nu, men det kanske är just den drivkraften som ligger bakom köttmarknaden förstås. Det är väl bara att acceptera att jag inte särskilt unik.

Det enda som är avvikande är att jag aldrig kommer att praktisera det, ty jag är alldeles för hudlös. Saknar men drömmer om en rustning.

I Love Myself

2011-10-04T21:44:00.000+02:00

Slickar mina sår tills de inte syns längre

Slickar tar bort

Skrapar bort ärren tills huden blir mjuk

Skrapar varsamt

Tror jag kan välja bort smärtan

Tror den inte finns

Bekräftelseprodukt i kvinnofälleform

Villbejaka lustenlivet min lust

Önskar stark rak levande stolt

Önskar säga JA

Till mig själv

Och ingen annan

Mitt

2011-10-02T21:11:00.001+02:00

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Min dag

Mina val

Stripigt hår ledsna ögon möter min blick

Vad är det som händer?

Gå inte tillbaka gå framåt

Mitt liv

Min dag

Mina val

Det är du nu du du du

Kamma dig öppna ögonen se dig om

Varför kan du inte?

Springer mot elden

Vill bränna bort

Smärtan

Går inte ju

Fötter som inte lämnar marken

Släpar fram

Mitt liv

Min dag

Mina val

Halt

2011-10-02T21:10:00.002+02:00

Ta min hand, för det är så halt

Ta min hand

Led mig hem

2011-10-02T13:18:00.001+02:00

Så åkte han, tog med sig 17 år och drog. Jag gråter hanskrattar, jag står still han rör sig. Behöver hjälp att förstå varför detta måste ske, behöver bli påmind för just nu är det bara ett mörkt gjytter, jag har svårtatt se klart. Framtiden behöver ljus, måste hitta knappen och sluta famla.Smärtan är så intensiv men samtidigt så tacksamt övergående, förmodar attöverlevnadsdriften sätter in en dos morfin i det läget, annars går jag under.

Ensamheten är min största fiende, så ovan, så oerfaren och så oerhört rädd. Att börja om på nytt brukar folk kalla det för och det kanjag skriva under på, inte bara på nytt utan för första gången ska jag skapa ettliv på egen hand. Men hur ska det gå till? Jag som är en totalsocialiseringsnarkoman och en närhetsjunkie. Prognosen känns svajig, jagbehöver ett handtag. Ta min hand

Ambivalent anknytning

2011-09-29T20:13:00.002+02:00

Konstaterar ännu en dag i mitt nya liv som har förflutit. Röster från förr tar sig in, påminner om det som var och overklighetskänslan övermannar mig igen. Tror att jag lätt skulle kunna bli arbetsnarkoman, det är en god flyktväg, synd att det även där ekar av komplikationer. Känslorna tycks inte vilja lämna mig ändå, fast med mitt jobb kan jag ändå styra om dem och låta engagemanget i det trasiga själarna bli fokus.

En vän förmedlade följande citat ur en artikel till mig och det får avrunda dagens inlägg:

"Den som ofta måste påkalla föräldrarnas uppmärksamhet för att inte bli bortglömd utvecklar en ambivalent anknytning.Är ofta känslostyrd i vuxenrelationer och kräver stor närhet av sin partner"

You draw the line

2011-09-27T21:12:00.004+02:00

Du drar linjen för känslans makt

Kontrollen behålls och vakten är utkommenderad

Med rädsla för blodsmak, undviker jag att konfrontera

Det som inte vill erövras

Du drar linjen och jag ser på

Steppar bredvid och låter fuktiga blickar förstulet blickaöver kanten

Cirklar vänder mig bort och återvänder, likt en boxare utantillräckligt motstånd

Men domare saknas, jag ger upp

Du drar linjen för kärleken vansinne

Halar in mig över kanten för att sedan kasta ut mig iutmarken

Fiskafänge utan fångst för liten inte tillräcklig avisas

Men agnet lockar mig och som en mal upprepar jag mig

Du drar linjen du drar linjen du drar linjen

Envist och hårt sätter avtryck i mig

Närhet

2011-09-26T20:33:00.003+02:00

Knepigt med skrivandet, blir liksom inte av om det svarta stråket saknas. Just nu är de flera, både mina egna och andras. Sitter i mörkret mitt kök som numera bara är mitt. Stark men ändå svag, hudlös men rustad, tänker tankar utan att de riktigt drabbar mig. Verktygslådan har tydligen utvecklats genom åren och dubbarna fungerar, jag halkar inte lika lätt längre. Ändå, närhetens förbannelse är onekligen fortfarande en del av mig. Vill ha, men ändå inte.

Närhet är min livsluft men också det som skadar mig mest. Utan hud bränns det, förrädisk värme, glöder i mörkret.

Satte spiken i kistan, i samma ögonblick som jag visste det.Ibland undrar jag vad som är omedvetet medvetet. Vet att pressen skaparbakåtsteg men kan inte låta bli. Förmodligen helt enkelt jävligt trött påtrippandet, men samtidigt, vill ju bara ha, andas närheten. Fånga det vackrastunderna och förstår det avvaktande. Ändå. Mitt i alltihop, förbannad påpassiviteten och otydligheten. Kanske måste det upp på bordet och ett avtalskrivas, men är ju rädd för den jävla kärleksbyråkratin, att den ska punkteradem ömtåliga bubblan. Och det gjorde den väl också. Äh, bara att lyfta på sigrustningen igen och vara uppmärksam på riskerna med det destruktiva beteendet.Har ju gjort det förrut i olika situationer, men det är onekligen så att inteså oerhört mycket har hänt sen jag var sexton… Suck.

Stopp

2011-09-26T20:15:00.000+02:00

Blottar halsen aldrig mer igen

Djävulen grinar i solnedgången och ljusen rusar mot mig

Ögonen tåras av vinden

Blottar aldrig halsen igen

Med stödkrage genom livet skyddad mot skyddslösheten

Hudlös blir rustad till slut

Blottar aldrig halsen igen

Inget att vinna bara försvinna ut i tomheten

Kan inte finnas argument nog

Deprimerat depraverad missbrukare

Av det som kallas närhet

Ingen vettig människa skulle godkänna den förnedring

Längtan leder till

Stopp

Blottar halsen aldrig mer igen

Melodierna snärjer kan inte värja mig

Sången ändrar tonart

Blottar halsen aldrig mer igen

Dyker backar betraktar förödelsen i repris

Missade tuvan lämnade stigen

Blottar halsen aldrig mer igen

Gudar jag inte tror på skrattar överseende i skuggorna

Vad trodde hon visste hon

Deprimerat depraverad missbrukare

Av det som kallas närhet

Ingen vettig människa skulle godkänna den förnedring

Längtan leder till

Stopp

Trädan är över

2011-03-08T21:03:00.001+01:00

Hej.

Här är jag igen. Lång natts färd mot dag, efter en mörk höst fanns ändå ett ljus i slutet. Våren spirar och jag med den.

Vill ju skriva, så därför gör jag det.

Nu.

Oavsett

2010-05-04T14:07:00.001+02:00

Oavsett livet
är det

Oavsett tanken
lever det

närheten finns
Oavsett

kärleken når
Oavsett

jag känner
du rör
vi lever

det gör ont
det är kärlek

rött och blött

2010-04-26T18:31:00.003+02:00

Det är märkligt hur kärlek kan spränga ett hjärta och samtidigt hela. Att det gör så ont att älska. Om du älskar blir du sårbar, det är ett faktum.

Splittrad mellan kärlek till de levande och behövande och sorgen över henne som inte längre är kvar. Hotar att spränga bröstet, nu gäller det att hitta den läkande tanken. Att kärleken ändå helar. Jag har ynnesten att älska. Jag är privilegierad.

Men det är fan inte lätt. Inte när någon mår dåligt och jag bara vill hela, laga, rädda. Mitt väsen är totalt upptagen av detta och ändå, så trött. "Du behöver inte bära världen på dina axlar" är en återkommande kommentar. Nähä? Hur ska jag göra då? Hur skulle jag kunna hålla ihop om jag inte försökte med min lilla värld åtminstone? Samtidigt vore det ju intedumt med lite hjälp, det är ju rätt tungt.

Tur att så lite behövs för ny energi. En kram, ett ord och jag är uppfylld igen. Av hopp. Av ny, frisk kärlek. Samtidigt, det är så lätt att dra ner sig själv med meningslösa tankar. Vad har jag gjort för fel? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Förhoppningsvis får jag inga svar. Bitterhet är definitivt inte en lösning som är uppbyggande.

Vill återigen skrika. Eller slå. Eller fly. Eller tystna. Ide? Men inte, så blir det ju inte, till slut.
Till slut blir det nog lugnt. Det är Hoppets svar. Och ännu, fortfarande, är jag dess lärjunge. Jag tränar hopp varje dag.

Mitt liv

2010-04-14T15:12:00.002+02:00

En kär vän gav mig en länk till en skrivartävling. Temat är: "Mitt liv"......
Kan det var mer passande? Mer skrämmande?

Kanske ska jag våga? Övervinna rädslan och prova. Men inte kan väl jag. Inte. Plötsligt blir mina elevers utsatthet så tydlig och här sitter jag, mitt i bedömandet av de unga skribenternas produkter och har mage att påstå att jag är rädd!

Ödet utmanar mig återigen. Det kanske är meningen. Vi får se. Om tio dagar.

Paus

2010-04-14T15:05:00.002+02:00

Pausar från nationella prov. Pausar från livet. Med spel. Meningslösa söka-finn-spel. Eller är de det? Meningslösa? För vad vill vi inte, om att finna det vi söker? Kanske är det bara en träning för livet, för att jag slutligen ska finna den där meningen, det som ger livet det där skimret. Att jag ska känna att "nu, nu lever jag, precis som jag vill. Varje dag är en seger, en upplevelse". Vill vi inte alla det?
Samtidigt, vad finns det för mening med att sitta och stirra på en skärm, medan livet pågår runt omkring? Fast kanske just det, måste få vila, när dagarna är så fulla med liv från 8 till 5, minst. Vila från alla tankar som annars rusar, vila från mig själv.
Fast det här är bara en massa trams, vill ju bara legitimera mitt meningslösa beteende. Så klart att det vore bättre att göra något annat, som att gå ut i solen eller ta tag i balkongen och sätta blommor. Sticka ut näsan i friska luften eller nävarna i jorden. Men detta är ju så mycket enklare. Så är det.
Så slut på bortförklaringarna. Eller?

Och jorden den snurrar

2010-04-12T15:59:00.002+02:00

Det är märkligt att solen kan lysa.
Att människor går omkring och pratar och ler.
Att glassar smälter i värmen.
Att barn springer över skolgården och skrattar.

Det är märkligt att jorden inte har slutat snurra.
Att klockorna inte står still.
Att mitt arbetsbord fortfarande är belamrat av arbete.
Att det är måndag och imorgon tisdag.

Det är märkligt att jag fortfarande kan irritera mig på familjens bristande hushållarbete.
Att jag bryr mig om skoskavet som svider.
Att jag måste planera middagen.
Att de privata bekymren finns kvar.

Det är märkligt att livet rullar vidare, trots att tårarna trillar. Att handbromsen inte fungerar, att jag är maktlös inför livet.

Det är märkligt.

Du vackra bergsget

2010-04-09T10:39:00.003+02:00

Nu är din kamp över, vackra människa.

Jag minns dig som en urkraft.

En blomma i ett bergsland. En havsdrottning. Ett bultande hjärta. En bergsget. En källa till inspiration. Ett lyssnande hjärta. En lejoninna till mor. En rättskämpe. En sällsam älva. En trummande ängel.

Tack för att du fanns hos oss ett tag.

Du, jag minns dig. Som du var. Alltid.

Med kärlek.

Vila i frid, min vän.

Faktum kvarstår, hur mycket ni än skriker

2010-04-07T23:08:00.002+02:00

Ibland tar ju livet bara andan ur mig. Jag får kämpa för att inte även anden ska ta sitt pick och pack och dra.
Det gäller att behålla tron människan, trots att insikten dyker upp igen och påminner om vilket evigt jobb det är. Att det måste ske en ständig kamp både inombords varje person liksom med omgivningen. Allt för att människor ska stå emot grupptryck, våga säga ifrån när något känns fel, palla trycket och ifrågasätta, tänka kritiskt. Men framförallt, låta sig själv styras av medkänsla och en tro på människan.
Naturligtvis har jag som alla andra rykts med av händelserna i Bjästa, något sen, jag vet. Satt med näsan i rättningshögen då UG gick på TV, men tack och lov, finns SvtPlay! Turligt nog blev jag informerad dagen efter utav en elev:" Det var precis som i Flickan och skulden!" utbrast hon. "Ja, tyvärr", var jag ju tvungen att replikera, "tyvärr".
En bok räcker inte, inte heller ett arbetsområde i skolan, utan det måste ske ett ständigt arbete, hela tiden. Och alla måste passa sig för de enkla svaren, att det bara kunde ske för att det var en liten by; "en inavlad by", "inskränkta och okunniga" eller "idioter". Nä, det kunde varit var som helst, för synen på tjejer, kvinnor lurar överallt under ytan, bland både tjejer och killar. Så är det bara.
Konfrontera faktum, innan du tar nästa steg.

En bön

2010-04-05T19:27:00.002+02:00

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Människans drömmar om en Gud, strävan efter en tro, gör sig så tydlig i dödens skugga. Den rituella handlingen, formerna kring bedjandet, blir en trygghet att ta till. Hoppet och trösten får ett rum. Vanmakten besegras av tron på att du verkligen gör något. Du får tid att sätta ord på dina känslor. Bara tanken på att kanske, kanske finns det någon/något som tar emot din bön och kanske, eventuellt också betänker, överväger att ingripa, innebär ett hopp att det du gör har en mening.

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Istället skriver jag. Formulerar ord i tanken och sänder dem till dig med förtvivlan i mitt bröst.

Jag tänker på er. Alla. Alltid.

När hoppet slingrar sig

2010-04-05T19:19:00.004+02:00

Tre hjärtan i en bil. Genom Sverige. Tre sorger.
Ett lejonhjärta, oändligt med plats för alla.
Ett blottat, oskyddat och öppet, på väg att drunkna.
Ett ungt, med höga murar, med ett blottat hål, på väg att förblöda.
Alla lider.
Alla bär på en otröstligt slöja av sorg.
Alla är i behov av lindring.

Våra blickar är riktade mot horisonten. Ser trädens toppar resa sig mot himlen som obönhörligt mörknar. Landskapet rusar förbi, gråa toner utsuddade till en dimma. Mörka skuggor döljer sig i skymningen.
Plötsligt, vita villor med symmetriska trädgårdar, hånar oss med sina perfekta vinklar.

Vi är på flykt från något. Mot något, kan man det?
Vi undrar stilla om vi verkligen kan hjälpa varandra.
Vi önskar. Vi vill.

Min verktygslåda saknar manual

2010-02-21T12:09:00.004+01:00

Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.

Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.

Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.

Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.

Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!

Á la carte

2010-02-09T20:34:00.001+01:00

Ett hjärta på silverfat
Välkommen på middag?

drömmen

2010-01-31T19:30:00.003+01:00

fötter som svävar över runda stenar
klättrar på berget
blossande kinder och vind i håret
svävar
svävar

pärlande skrattar flickan
blicken stolt och trotsig
utmanar den förbannade, älskade västanvinden
skrattar
skrattar

lockar med oss, in oss i farten
ön som är paradiset
för henne med den lätta kroppen
lockar
lockar

stannar ser ut mot havet som lever
båten drömmarna spricker trasas sönder
rädslan sprider sig når ögonen
rädd
rädd

vi sträcker ut händerna
vill fortsätta dansen
med den levande varelsen
dansa
dansa

musiken tystnar
havet stillar sig
blicken slocknar
tystnad
stillhet

vet inte

2010-01-31T19:26:00.002+01:00

ångest smärta rädsla
mörker ensamhet bottenlös
avstånd cancer död
hopplöshet vanmakt lidande

ord som jag känner
ord som gör ont
känslor som värker
det vet jag

hospice
om det vet jag inte
vad jag känner

Prestationsprinsessan

2010-01-23T15:34:00.003+01:00

"Jag kan inte bortse från detta mördande jag: det finns där, jag känner lukten och närvaron av det, men jag tänker inte ge det mitt namn. Jag ska dra skam över det... Det största vapen det har och har haft är bilden av mig som en fullkomlig framgång: i mitt sätt att skriva, undervisa och leva. Så fort jag vädrar icke-framgång i form av refuser, frågande miner i lektionssalen när jag är oklar på någon punkt, eller kall fasa i de privata relationerna, anklagar jag mig själv för att vara en hycklare, eftersom jag utger mig för att vara bättre än jag är, och för att i grund och botten vara usel."

Sylvia Plath, Dagböcker

Fick en bok av en kollega, som hon tyckte skulle gå runt i den grupp jag då satt med i, men hon betonade att hon vill att jag skulle få den först.... Den heter Duktighetsfällan - en överlevnadsbok för prestationsprinsessor. Ok, inget att hetsa upp sig för i och för sig, då jag mycket riktigt har fått min beskärda del av väggkrock för några år sen, år 2003 för att var mer exakt. Så det var ju ganska rart ändå och jag tänkte första att inte behöver jag det här nu, men jag provar.

Nu slukar jag boken, skriven av två forskare på Karolinska som arbetar med stress. Jag vet att jag har en liten bit kvar till väggen och att jag har lärt mig mycket på vägen hit, men inser under läsningen att jag här får svar på en hel del jag har funderat på. Under min sjukskrivning hade jag mycket svårt att förlika mig med att jag var någon perfektionist, som man ofta hävdar att vi som blir utbrända är. Jag menar, jag är slarvig, kan vara ganska lat och apatisk för den delen. Nu fick jag en ny insikt.

Joanna Rose och Aleksander Perski hävdar att det finns två typer av perfektionister. Alltså två olika förklaringar till vilken typ av självkänsla man besitter, då det ju handlar om en försvagad sådan som driver en till att vilja bevisa något hela tiden. Att det är mina prestationer som avgör vad jag är värd. Den ena sorten kallas för "Kompetensbaserad självkänsla" och den andra helt enkelt "Relationsbaserad självkänsla". Ett sätt att avgöra vilken som kan vra aktuell, är enligt dem att skatta sig enligt ett antal påståenden. 1 betyder att det inte alls stämmer och 5 att att det stämmer helt.

När jag läste listan över relationsbaserad självkänsla, lämnade jag över den till min H och frågade oskyldigt "Hur tror du jag hade skattat mig här?"....

1. Jag har en tendens att vara andra till lags för att inte riskera att förlora deras uppskattning.

2. Jag är mycket känslig för signaler av avvisande och ogillande från andra omkring mig.

3. Min självkänsla går lätt upp och ner beroende på signaler av avvisande och accpetans från andra i mina nära relationer.

4. Om en kärleksrelation tagit slut känner jag mig verkligen oduglig och värdelös.

5. Jag är benägen att ofta visa för stor hänsyn i relationer på bekostnad av mina egna behov och känslor.

Och jag arbetar med människor, som lärare, hela dagarna.

No further comments.

Fortsättning följer.

Nervtrådar

2010-01-09T18:41:00.003+01:00

Det talas om släktled. I min finns istället en nervtråd som existerar i led har jag kommit fram till. Den går från min mor och med största sannolikhet bakåt i tiden. Från mig fortsätter den neråt. Innebörden av detta är att det de känner, känner också jag. Smärta, glädje, sorg. Det drabbar mig i magen, i hjärtat och rakt i solar plexus. Det finns inget skydd.
Det är INTE en navelsträng, jag är säker. Nerverna ger upphov till en direkt reaktion, att värja sig är en omöjlighet.
Min insikt förklarar så mycket, men inger inget hopp. Den förklarar skeenden, beteenden, men ger ingen lindring. Liksom en förbannelse finns den där och hindrar oss från att agera rationellt. Vi får helt enkelt bara följa med, hålla i oss och hoppas på kärlekens kraft. även om det är den som så ofta står för smärtan. Jag har trots allt ändå ett val, att blunda eller gå med öppna ögon. Väljer det senare, ty det första är beprövat och ingen lösning.
Så, nu svingar jag mig i repet och hoppas att vi snart kommer över på nästa sida.

Hjärtvibrationer

2010-01-09T16:28:00.002+01:00

Jag är inte sams med mitt hjärta
Är trött på denna eviga osämja som bara skapar förvirring
Fysiken är emot mig
drabbningar utan blod men ack så mycket smärta
Det vibrerar och dunkar under huden
Tappar talföret
Tappar tankeförmågan
Nervösa små steg, glider tyst undan
Oroliga blickar, flackar upp i taket
Oregelbundna slag, väcker ångest i bröstet
Svettdroppar rinner nerför ryggen
Hjärtats krig med hjärnan
Ingen nyhet, men ändå så aktuellt
Alltid?
Alltid
Jag är inte sams med mitt hjärta
och inte det med mig

Bubblor av statisktik

2010-01-09T16:26:00.001+01:00

Inte så nytt, men lik förbannat så aktuellt och genialiskt! Världens tillstånd och statisktikens makt eller oförmåga. Kolla in det, en lysande föreläsare lär dig både ett och annat.

Gellert Tamas

2009-12-30T16:36:00.001+01:00

Kolla gärna in Kunskapskanalens program En bok - en författare på SvtPlay.

Apatins vrede

2009-12-29T14:27:00.004+01:00

Klump i halsen

Eld i bröstet

Gestalten jag, växer

Stor

Sverige, Sverige

Fosterland

Vart tog du vägen

Landet att vara stolt över

Har du verkligen funnits

Apati väcker vrede

Elden värmer mina armar

Mina fingrar

Måste kontrollera den

Får inte låta

Vrede väcka apati

Sverige, Sverige

Fosterland

Moder Jord

Dessa begrepp

På temat omsorg

Lögner, fastnar i halsen

Svek, känns i bröstet

Krigaren jag, växer

Stor

Jag tänker inte bli apatisk

2009-12-29T14:08:00.002+01:00

Läser, slukar, boken som bränner i bröstet och klumpar sig i halsen. De apatiska.
Återigen sitter jag med en text framför mig, jag, den godtrogna, med stora ögon. Ändå inte. Vill inte ta in.
Det är ju inte ens systemet det är fel, det vore ju så mycket enklare. Det är individer. Människor. Personer. I maktställning, som missbrukar och sprider gift. Myter. Ogrundade påståenden som sväljs av omgivningen. Den mänskliga naturen gör sig påmind. Flockbeteendet.

Media, den tredje statsmakten, den vänsterorienterade påstås det. Men var fanns den då? Vilka faktorer styr där? Ja, desamma som överallt annars i det mänskliga, social beteendet uppenbarligen; grupptrycket. Vi hakar på om någon med tillräcklig status börjar..
Vart tog hjärtat vägen?

Medkänsla, en bristvara.
Misstänksamhet, ett honnörsord. När blev det en eftersträvansvärd egenskap hos en människa? Är det då man befinner sig i maktens värld? Är det en förutsättning hos politiken, bland makthavare, att vara paranoid? Var Stalin bara en ytterlighet i ett egentligt normalt beteende i maktens korridorer? Lita inte på någon. Utgå från att den lilla människan ljuger, manipulerar. Alla vill åt oss.

Personligen sätter jag empati och tillit högst. Om en människa mår dåligt, är det min förbannade plikt som medmänniska att agera. Inte att först ifrågasätta. Det får inte vara utgångspunkten!

I boken växer en bild av Marie Hessle, barnpsykologen som fick ansvaret vara samordnare för den statliga utredningen av fenomenet "apatiska barn", som en person som styrs av rykten, ogrundade och kryddade med direkta lögner, skapade av henne själv, fram. En kvinna som beskrivs som känslosam, men som jag upplever det, samtidigt helt känslokall inför de människoöden hon har ett avgörande inflytande över. Hon förkroppsligar begreppet paranoia. Alla asylsökande familjervill luras, till vilket pris som helst. Till och med sina egna barn. Vad jag undrar är, varför hon ändå inte samtidigt i så fall, ställer sig den naturliga följdfrågan, varför? Vilka faktorer kan driva en människa så långt?

För, ponera, att hon hade haft rätt (även om inga dokument, intervjuer eller andra källor överhuvudtaget bekräftar hennes teori), att asylsökande föräldrar utnyttjar sina barn; vilka orsaker är så starka att de driver en förälder till en så desperat handling? Det otäcka med denna fråga blir de tänkbara svaren utifrån hennes värld. När jag spekulerar kring dem, känner jag ekot av historien. En människosyn som gör skillnad mellan människor. En syn som gränsar till den värsta av dem alla.

T9

2009-12-29T14:07:00.000+01:00

Apatiska fanns inte i min T9. Bra eller dåligt

slut och början

2009-12-25T12:01:00.005+01:00

Året lider mot sitt slut och mitt liv tycks lida mot en ny fas. Inleder juldagsmorgonen med "mysläsning" av De apatiska. Efterlängtad läsning, särskilt då jag under ett par månaders tid endast kunna följa debatten om boken i DN. Smått absurt då jag inte har läst boken. Därtill missade jag eller avstod jag också besöket av Gellert Tamas på Söderbokhandeln, av just det skälet, att boken inte var läst. Hoppas på fler möjligheter sedan.

Men vadå, ny fas? Jo, jag har ju sökt jobb också. Byte av "karriär" är nu en möjlighet. Handledare på PUT-boende för ensamkommande flyktingar. Annonsen bara talade till mig, vid fel tidpunkt förstås, för man lämnar ju inte sin klass, de barn man har funnits för i snart fyra år, när bara tre fyra månader återstår av nian.... eller? Lider jag av Messiassyndromet? Jag har i alla fall sökt, blivit utvald till en första intervju, bland 200 st!! Har varit på informationsmöte och väntar nu på intervjun. Är jag då fortfarande intressant, så blir det en intervju till.

Så, naturligtvis, jag är inte där än, men det händer saker i mitt liv, det är helt klart. Och, jag behöver förändring.
Någon.

Neondans

2009-12-21T23:56:00.003+01:00

Hon är nog så långt från Lena PH som möjligt är, men hennes ord dansar i neon. Med ett språk och formuleringar, som skär genom samtiden. Så ung men ändå så bestämd. Jag fascineras och låter mig imponeras, önskar att jag hade en gnutta av kraften och förmågan.
Det är en fröjd att få ta del av hennes tankar och texter. Tänk vad bloggar kan ge, vad denna spindelväv av cybernät erbjuder om man bara letar.

unikum

2009-12-21T09:25:00.003+01:00

Det är måndag idag och den första vardagen på länge som tillåter mig att andas utan att det tar emot. Höstens sista veckor har haft mig i ett järngrepp, jobbet slukar mig, både socialt och tidsmässigt. Hade en chattkonversation med en vän och gammal elev igår och hon fick mig ändå, trots allt , att förstå att det är dubbelt. Jag vill ju arbeta med människan, trots att det suger så mycket kraft. Frågan blir ju därför, hur ska jag ransonera? Lära mig att effektivisera, sätta gränser, men ändå behålla engagemanget? För utan gränserna, så blir det ju meningslöst, eftersom jag annars tar slut.
Befinner mig i ett gränsland just nu, både i tanken och känslan. Kanske finns en koppling till min tid på jorden, att den existentiella krisen faktiskt ingår i ett system alla människor går igenom. Faser i livet. Inte patetiskt. Förutsägbart, men ändå av vikt. En svår tanke för mig, eftersom jag vill vara unik. Inte som alla andra.
Kanske är det den tanken som är den patetiska, att tro att jag kan vara unik bland sex miljarder.

naivism

2009-12-21T09:16:00.002+01:00

hon är stor, klumpig. går över det mörka golvet. ser upplysta stenväggar. vill bara var där. vill bara bort. känner meningslösheten, uppgivenheten, naivitetens alla baksidor.

han är liten, smidig. men. han bara skrattar. uppfylld. ser en vän komma närmare. omfamnar. bekräftar, bekräftad. känner naivitetens alla fördelar.

hon säger hej. här har du mig.

mig. mig. mig. mig.

ljuset slocknar.

verk

2009-12-21T09:13:00.002+01:00

Du förstår
verkligen verkligen
ingenting

Jag kan
verkligen verkligen
inte förstå

Vad som
verkligen verkligen
skapar min smärta

När du
verkligen verkligen
är så naiv

Verkligen värkligen

Gränslöshet

2009-12-21T09:11:00.002+01:00

Min hand på din arm
saknar början och slut
vem är du
vem är jag
Fingertoppskänslan lyser med sin frånvaro

I Stålmannens sällskap

2009-12-02T20:54:00.003+01:00

Du sitter mitt emot mig
Jag sitter här
Din hand
så liten, så tunn
Du gråter
tyst viskar ångesten
Jag kan inte röra mig
risken för härdsmälta finns
Ordlösa vindar snurrar i rummet

Så är stunden över
Återigen fyller energi din kropp
lättheten är tillbaka i rösten

Du sitter mittemot mig
Jag sitter här
Stålmannen skramlar
står rakryggad med livet på en krok
Du fångar mig
lockar ut vardagen ur min mun
Dagen fortsätter
solen skiner
och ordlösa vindar snurrar i rummet

Vind i håret

2009-11-23T18:44:00.001+01:00

#%!!!

2009-11-23T18:13:00.004+01:00

pissjävlahelvetessatansavgrundsmörkerskitfansjävlajodermierdahijodeputavittuperkelefanfanfan

har inga ord.
finner inga ord.
de är slut.
bara de fula är kvar
och dom vill ja inte ha.

Människan är en lärling, sorgen hennes läromästare

2009-11-22T13:10:00.005+01:00

En lördagskväll i hemmets vrå, ägnad åt återhämtning från fredagens på olika sätt turbulenta händelser, nedsjunken i soffan tillsammans med dottern, fick jag ett infall. Jag rensade bokhyllan på gamla dagböcker eller kanske snarast minnesböcker ur mitt tidigare liv. En snabb genombläddring ,som sedan ledde till att jag fascinerat började läsa om en människa jag trodde hade genomgått någon sorts utveckling..... Men, det tycks inte som att det händer så mycket på den känslomässiga fronten. Stora stycken skulle kunna varit skrivet idag. Ångesten som jag trodde var en effekt av tidens tand, lyste lika klart när jag var 20 och 25. Hmm... Likaså trodde jag mig även då kunna skapa lyrik... Eller nu är jag orättvis, att skriva i s.k. lyrisk form, är ju egentligen bara en kanal för bearbetning. Då liksom nu.

Men rätt spännande ändå och kanske kan jag lära mig något om mig själv genom att läsa. Det är kanske det som måste göras för att utveckling ska ske. Jag vet inte, men jag tror faktiskt att reflektion är något jag uppmuntrar mina elever till då och då.... Så, jag får väl ta tjuren vid hornen helt enkelt.

Jag gillade också att skriva upp citat som jag förmodligen tyckte var kloka. Tänkte jag skulle ösa lite ur mina gamla böcker här lite då och då. Den som möjligtvis läser denna blogg då och då, lär nog inte märka någon skillnad ändå.

Följande citat passar faktiskt väldigt bra just denna helg:

"Det är bättre att tro på människorna
och att då och då bli lurad
än att inte tro alls"
Hasse Zetterström

Dags för servicekontroll

2009-11-22T13:04:00.003+01:00

Klockan är ett på dagen och jag fascineras återigen av den mänskliga själens (?) konstruktion. Hur många känslor finns det egentligen? Och hur många kan man genomlida under bara några timmar? Oändlig sorg och smärta, ångest, en smula förälskelse, skratt och oro. Alla av olika karaktär och alla med samma intensitet. Min fråga blir därför, förstås, om de alla har samma ursprung, ångest....?
Jag anser dock att det finns en brist i konstruktionen; kopplingarna mellan hjärna och hjärta, själ, är av undermålig karaktär. Så du som är ansvarig, se till att fixa detta, snarast!

teckenspråk

2009-11-21T01:38:00.004+01:00

kärleken är mjuk och helt fantastisk
när jag promenerar försiktigt på skalen du strör runt dig
kärleken är hård och vass som glass
när du strör dina tankar kring dig som strössel

du har ingen koll
jag ger dig ingen chans
du ger
jag sväljer

alla dina bekymmer
och problem
matar mig med ditt uppblåsta ego

hallå
vakna
här är jag och jag finns
bara minns hur jag lyssnar

du har mig
jag har dig

det behövs bara ett tecken

Den långa flykten

2009-11-18T18:55:00.002+01:00

Sitter och plågar mig själv. Lyssnar på [ingenting], dricker öl och stirrar tomt på skärmen. Tänker, att det vore så lätt, att bara falla in dimman. Låta alkoholen skapa ett dunbolster under mina fötter när jag flyr. Bädda in mig i bomull när jag faller. Tänker, att det vore enkelt. Tänker, att jag är sårbar. Tårarna droppar, tills tomheten långsamt breder ut sig ovanpå smärtan.

Tänker också, att jag har fått så många möjligheter till den mjuka bädden. Tänker igen, att något ändå saknas, för att jag ska ta den vägen. För lite bomull kanske, eller att den så lätt förvandlas till hårt grus. Sorgen går ändå inte bort, det är så tillfälligt. Kanske är det snarast ett straff, en påföljd för mig.

För mig är inte bolstret problemet. Det är flykten.

hon trodde hon var någon

2009-11-13T19:02:00.003+01:00

olika. positiv mot negativ. behöver varann.
tvillingsjälar som inte kan tala. förbi. under. över. aldrig rätt på.
springer fram. du stannar strax framför.
jag säger inte: kom.
jag tänker: stannagåkomrörvidmigförsvinn.
tvillingsjälar i en kakafoni av ljud.
raka blickar utan skydd ändå med en slöja av motstånd.
sitter mittemot i den isklara luften.
allt känns lättungträttfelplattljust och alldeles fruktansvärt

Skratta lite?

2009-11-10T18:00:00.002+01:00

Gav mig själv tillåtelse till några timmars fritid och lössläppt surfande denna eftermiddag, då jag dessutom fann mig plötsligt och oväntat alldeles allena i lägenheten. Ramlade i alla fall då på denna fantastisk glädjefrämjande lilla blogg. Gör ett besök, snarast!

The game

2009-11-10T16:21:00.002+01:00

den skoningslösa jakten på bekräftelse
leder dig till oerhörda konsekvenser
men mannen på stationen hejdar ändå inte tåget
rusar fram i rasande fart
mannen ler och vinkar
du känner du hör du vädjar
fartvinden kväver alla rop för du vill ju känna
något
stormen river i ditt hår sliter drar

jakttiden är här
nu

Fingret åt stressen

2009-11-03T20:06:00.002+01:00

Fingret.
En märklig kroppsdel att få stressymptom i. Men så har skett, ännu en gång. Första gången trodde jag att det var propp. I ilfart tog vi oss till akuten med ångest som resultat. Skamsen men lättad kunde jag lämna mottagningen några timmar senare. Brustet blodkärl, vanligt som stressymptom, meddelades det.
Ett snabbt stelnande finger som gick från rött till mörkblått och stenhårt, ett tecken på stress?? Vem drar den slutsatsen per automatik? Inte jag.
Tre veckor senare var det dags. Det var en tid av lägenhetsrenovering. Faktumet möttes då med stoiskt lugn. Detta var minst fyra år sen.

När jag så idag kände ömheten komma och studerade mitt finger, SAMMA finger, pirrade det till i kroppen. Visade min kollega och nämnde tidigare diagnos. "Ja just det" sa han "Det har jag också varit med om ett par gånger och alltid samma finger....".

Hallå, kan någon tala om för mig hur denna kropp fungerar? Hur ser egentligen banorna vår mänskliga lekamen?

Varför förstår jag inte?

2009-11-02T19:52:00.003+01:00

Ett steg fram två tillbaka.
Hur ska detta beskrivas? Vet inte. Bara att det var skriva jag ville. Hur bearbetar man ilska, rädsla, maktlöshet med en krydda av hopp?
Idag var en dag som vi hade sett fram emot med tillbakahållen förväntan. Tredje och sista behandlingsformen och nu var det dags för en ny CT- röntgen att jämföra med den senaste. Frågan var om något positivt hade hänt. Fanns det någon anledning att fortsätta behandlingen eller inte?
Vad blir då svaret? Jo, ett mummel, ett respektlöst svar utan fasta ramar. "Jo, den har spritt sig, alltså jämfört med junibilden..." Men, hallååååååå! Juni? Då hade endast den första då konstaterade verkningslösa behandlingen givits och pågått i endast två eller tre omgångar. Efter det mådde hon under hela sommaren bara värre och värre. Denna sista tid har hon ju varit starkare än någonsin. Visst med bakslag, men ändå. Hon cyklar, kör bil och går ut med hunden. Förklara för mig, hur denna logik går ihop? Förklara för mig varför läkarna inte tar regelbundna bilder för att kunna se den riktiga förändringen??
Förstås, samma slutsats drar de och bestämmer sig för att trots allt fortsätta behandlingen. Men. Vilket budskap får nu hon och familjen? Vad säger detta? Fan, det är tortyr.
Vad mer kan jag säga? Inte mycket, annat än att skoluppsatser och utvecklingssamtal känns jävligt meningslöst. Igen.

Hopp. Lev. Hopp. Liv. Hopp.

Double joy

2009-10-28T23:13:00.000+01:00

invasionen

2009-10-28T15:54:00.002+01:00

Smek min kind. sakta. när ormen glider in i mitt hus.
Lova mig att. allt blir bra. trots den stillatigande runtglidande faran.

Tysta alla larm. omgående. låt skuggan försvinna inte märkas.
Jag blundar. du. vagga mig till sömns. viska i mitt öra.

Men bara det jag vill höra.

Le för helvete...

2009-10-28T15:44:00.003+01:00

Får acceptera att jag inte har en komiker i mig. Lägger ner och lutar mig tillbaka i det trygga men ack så tråkiga allvaret.

Förbjud Facebook eller en 40-årings bekännelser eller kasta sten i glashus

2009-10-27T12:51:00.005+01:00

En tanke slog mig då jag, som så många andra snurrade runt på Facebook, att det finns en fara inte så många nämner. Att hänga på FB kan ha vissa likheter med psykodynamisk terapi, något som endast bör utföras i sällskap med professionella. För vad händer när människor mitt-i-livet (fantastiskt uttryck...) registrerar sig och börjar jaga gamla spöken från förr. Jo, plötsligt svämmar gyttjan upp som man så länge tryckt undan. Eller gamla känslor som man har lämnat bakom sig (av en orsak!) kastas över en igen.
Riskerna är ju uppenbara, mitt-i-livet = grubblerier, och slutsatsen blir skrämmande. Du konfronteras med något du kanske inte var beredd på, ditt förflutna kommer fram, precis som i en terapisession och så måste du fatta alla beslut själv, utan någon som guidar dig.

För att inte tala om spelberoendet som får grepp om oss. Är det ingen som har reagerat på alla dessa vuxna farmare, cafébiträden och nöjesparkanordnare? Snart är ingen över trettio fri. Så förfasas man över de stackars datorberoende tonårspojkarna, men de har ju något vi inte har, föräldrar som kan hjälpa till att sätta gränser. Vad har vi?

Etiska nämnden, var finns ni när vi behöver er? Förbjud Facebook eller anställ ett gäng terapeuter som finns där för oss. Som fältassistenterna som är inne på Playahead och liknande, vi behöver stöd! Tror ni verkligen att vi är kloka bara för att vi är vuxna.....?

Vad är viktigast?

2009-10-27T09:47:00.004+01:00

Mitt i livet som jag är, händer det ibland att jag stannar upp och reflekterar över det. Vad är viktigt? Viktigast? Varför? Och så fortsätter det. Tänkte så att jag skulle skriva en prioriteringslista, något som för övrigt inte är min starkaste sida, i något läge och så inte heller i detta fall.
Jag har ännu inte gjort denna, annat än en mycket liten övning på temat. I fredags då vi tappra själar som hade ridit ut den så fruktade veckan innan lovet, särskilt tung skulle den bli denna höst eftersom vi var decimerade till antalet, då bjöds vi i alla fall på en långlunch sedan skolan blivit tom. Ett strålande initiativ för övrigt. Välbehövt. Till saken, då vi sitter där och samtalsämnena tryter under någon minut, kommer jag med den strålande idén att vi lärare ska utsättas för just det vi så ofta utsätter våra elever för. En liten "livskunskapsövning".
Jag bad dem sammanfatta det viktigaste i var och ens liv i tre ord. Tror ni folk skruvade på sig?? Jo, liite. Kära kollegan J, särskilt mycket. Och han fick börja!
Resultatet blev mycket roande! Alla skrattade hjärtligt och insåg dessutom att vi inte var så olika. Dessutom bjöd temat på lite tillskruvningar, så stämningen lättades upp. Att notera för övrigt, var att ingen egentligen nämnde sin partner/man/fru/sambo, däremot fanns alltid barnen med i fall det var aktuellt.... Hm.
Vad blir då poängen med detta? Jo, att vi lärare nog lätt blir tunnelseende och slutar reflektera med åren. Att vi utsätter eleverna för övningar och situationer som vi själva inte kan tänka oss alls eller är rädda för. Av den anledningen tycker jag det är så viktigt att vi faktiskt gör det. Att vi ser till att antingen ständigt förkovra oss genom studier t.ex. eller att vi i alla fall i våra arbetslag ser till att testa. För det mesta visar det sig ju vara kul, befriande eller lärorikt, men inte alltid. Det viktigaste är ju att upptäcka det eventuella obehag som det faktiskt kan innebära och på så sätt få större förståelse för en del elevers reaktion och beteende. Kanske kan man då också hitta nya angreppssätt. Jag tror i alla fall att det är alldeles för lätt att luta sig tillbaka som lärare och sluta tänka, bara köra.

Önskningar

2009-10-26T20:26:00.003+01:00

Villkorslös kärlek finns i endast en upplaga och välsignade är de som får uppleva den. Min undran är vilket syfte den andra har? Varför inte nöja sig med den utan krav på motprestation? Den där som jag egentligen aldrig behöver tvivla på.

Önskar att den räckte. Önskar att den uppfyllde alla behov. Önskar att livet vore enklare.

Fåfäng är människan. En drömmare.

Vardagsirritation eller när det kapitalistiska konsumtionssystemet kryper in i mitt vardagsrum

2009-10-26T10:12:00.002+01:00

Ironi brukar väl inte alltid vara reklamens ledord (eller?) men idag var det ett faktum. Och jag blir upprörd. Att jag orkar.

Försökte gå in på min mail, men plötsligt svämmas sidan över av en massa aggressiva (Ja! å riktigt, med rynkade ögonbryn och hörntänder...) färggladda bollar som studsar ut över hela skärmen. "The invasion continues" utropar reklamen glatt. Jo, det vill jag lova, pop-up i sin fulaste skrud. Plötsligt kan jag inte göra någonting, det går inte ens att stänga fönstret. Är det verkligen så, att denna metod får mig att vilja köpa Sony Ericssons mobiltelefoner? Mitt svar blir N E J.

Tyvärr är jag ju redan innehavare av en dylik apparat av det nämnda märket.... skit.

Adjektivens revolt

2009-10-25T10:39:00.002+01:00

Hon tassar på tå runt det mjuka. Ringer sin syster och undrar. Kan man hålla ett löfte? Bör man hålla vad man lovar? Till varje pris?
Hon kommer närmare nu. Undrar varför det mjuka gör så ont, adjektiven är så motsägelsefulla. Vart tog grammatikens regler vägen? Trygghetens vallar vibrerar, ljudet smärtar. Skickar blixtar in hjärtat.
Så lugnar det sig en stund. Med mjuk bomull i öronen, stängs världen ute ett tag. Hon slappnar av, sjunker ner på marken. Ler. Snett. Det ska nog gå bra nu, allting ordnar sig. Men var är hon som borde klappa henne på huvudet, ta hennes kropp i sin famn och vagga mjukt, vyssjande?
Ett andetag och så är ljudet där igen. Vill springa. Fly.
Men vibrationerna finns över allt. Och det mjuka. Hårda.

Sápmi hela dagen

2009-10-18T15:36:00.003+02:00

Imorgon blir det äntligen av, efter många om och många men, "Samedagen"! Mina sjuor ska få träffa en spännande kvinna med samiskt ursprung, med en mycket fin hemsida för övrigt. Jag har slitit och stretat, tjatat och jagat. Försökt organisera (börjar bli ett slitet begrepp här...), inspirera och nå de andra lärarna. Viljan har väl funnits, men tiden ack, den stora bristvaran, gör att de 25 meter vi har mellan varandra, upplevs som eoner.

Hursomhelst har jag enorma förväntningar på i morgon, så hoppas att även barnen uppskattar det hela. Efter föredraget, blir det lunch och sedan filmvisning, Varg uppföljt med olika uppdrag beroende på klass.

Kanske är det sedan möjligt att lovet kan innebära en stunds vila, eller?

Kaos är min granne

2009-10-10T09:25:00.002+02:00

Med ett pulserande huvud och ett innehåll jag inte vill ha i näsan, försöker jag samla mina tankar. Mitt nuvarande tillstånd är förstås en naturlig följd utav en helt hysterisk vecka.
Att överleva på jobbet tycks bara bli knepigare och knepigare, då kaos är den dominanta termen. Det värsta numer är egentligen att se hur alla bryts ner och mår dåligt. Från att arbetsplatsen ursprungligen haft som sitt viktigaste kännetecken ett fantastisk kollegie, är det numer få som orkar skratta. Nu råkar jag dock ha turen att ha två av de mest ståndaktoga på den punkten i mitt arbetsrum. När A lägger upp ett hjärtligt och rått skratt åt galghumorn i vår situation, kan jag inte annat än skratta med. Det är förlösande. Underbart.

Frågan gäller nu framtiden. Kommer vår chef att inse att hon har tappat greppet? Kommer hon att erkänna att hon ligger bakom röran? Kommer hon att fixa att ta det med aktning och backa? Kanske rent av börja lyssna på oss, som borde vara experterna på vad som ska få vår skola att fungera? Frågar du mig så ställer jag mig ytterst tveksam till detta. Att vara kontrollfreak, sakna sinne för organisation, inte lita på sina anställda pedagoger och dessutom sakna taktskänsla och människokännedom, är ingen bra förutsättning för en positiv framtid.

Så nu är bara frågan, vem går först?

Baronens inverkan på en Frökens mentala tillstånd

2009-10-07T21:01:00.005+02:00

Måhända har jag gjort en vetenskaplig upptäckt som ingen annan visste. Drack ännu en Baron Trenck men endast en. Vad mitt huvud då meddelade mig var att en räckte denna kväll. Det ljuvliga smaken i kombination med den mjuka känslan som bredde ut sig denna sena fredagskväll, i ljusets sken vid järnspisens värme, var en ren njutning. Så då tar jag väl en till, något mindre öl. Stopp och belägg, meddelade då någon inombords. Nu är var det inte skönt längre. Skumt tänkte jag. 6,3%, skulle det vara så pass?

Det var då jag förstod, alkoholprocenten lyder under samma lag som richterskalan, ökningen är i kvadrat! Tänk vad vi har blivit lurade!

Alternativ teori: Baron Trenck i kombination med sen timme, efter 5 timmars bilfärd, en fredag efter en hysterisk vecka, ihälld en 40årig kvinnas strupe, kanske kräver sin aktsamhet? Men inte lika roande tanke förstås.

Finns

2009-10-07T21:01:00.001+02:00

Nej, jag finns kvar. Har bara gått lite vilse.

Spelberoende

2009-08-27T19:37:00.001+02:00

Om vi spelade poker nu
skulle du syna och ta risken att förlora hela potten

Är du en gambler
Är jag?

Ett ledmotiv kan vara bra att ha

2009-08-27T19:28:00.003+02:00

Efter en kväll i desperationens tecken efter tunga besked om ytterligare bakslag i behandlingen, går jag uppför den långa backen mot jobbet. Efter mig släpar jag en resväska som så lätt har rullat efter mig bara några sekunder innan. Storleken är blygsam men 45gradig lutning, blir den plötsligt en enorm tegelsten. Dagen innan förbyttes glädjen över att ha fått mycket gjort på jobbet och med Bob Hansson i Vita Bergen att se fram emot, mot den där tunga rocken igen. Jag har verkligen omedvetet tryckt undan de tankarna under mina flesta vakna timmar. Det känns så hopplöst att tänka på det, eftersom det inte gör någon skillnad och om jag stannar upp i det, så gör det så ont. Men så kom det över mig igår ändå. Min käcka reaktion blev då att strunta i Bob och fokusera på Sonen en stund. En burgare och en dyr öl på OT. Ska man vara destruktiv ska man vara det med stil…. Skrattade nog något överspänt, men en stund höll jag demonerna borta.
Men åter till saken, dagen efter. Jag går i denna tunga backe i dubbel bemärkelse och har lurarna som vanligt i öronen. Plötsligt ljuder en låt i öronen som liksom lyfter mina fötter i takt. Mika. Det var länge sen. Fokus flyttas från tankarna och motigheten till att låta stegen gå i takt. Svisch så är jag uppe. Alli McBeals ständiga tjat om ett eget ledmotiv, blev plötsligt begripligt. Det är klart. Odiskutabelt Hur ska man annars orka livet? En sång. Musik. Något att uppfyllas av. Att återkomma till. En vän. En takt. Från desperation till trivial och skär lycka över att kunna röra sig.
Och just nu snurrar Jakob Hellman i mitt öra. Nostalgiska toner, återupptäckta. Min nya mobils funktion SenseMe har ändå ett ursprung ur verkligheten. Vi väljer musik efter humör, problemet är bara att jag vill välja min själv. Som ett barn känner jag trygghet av att höra samma musik om och om igen då livet rasar därutanför. För därinne är vi ju i slutändan alltid ensamma. Och då är det skönt att ta in lite sällskap.

Jakten på mening

2009-08-03T10:04:00.002+02:00

Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.

Kärlek.

Kärlek

2009-08-03T10:00:00.000+02:00

En sommarglimt

2009-08-02T22:42:00.002+02:00

Vi skulle ut och hitta svamp. Tänkte vi. Två storstadsbarn. Var finns de? undrade vi. Kantarellerna. Inget svar var lika. Misstänker en komplott.

Vi fann två under en björk. Fem under en gran. Ytterligare sex under en ek?

Var är svamparna? Största samlade antalet, men dock av en misstänkt oätlig sort, växte PÅ ett träd, se bilden.

Två förvirrade men uppiggade stockholmare traskade sen hemåt med en korg med pålägg. Inte mer.

Tonårstrots

2009-07-02T10:30:00.003+02:00

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Är du med?

2009-07-02T10:27:00.002+02:00

Greppa livet med ena handen
och spring
Ty tiden är obönhörlig
Tillvaron fylld av gropar
men också
ovärderligheter att hinna med

Vackra ögon

2009-06-29T18:12:00.006+02:00

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.

Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.

En vecka i hoppets tecken.

Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!

Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.

Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Då allt blir återfött...

2009-06-12T19:55:00.002+02:00

Så var dagen här, som vi fröknar, magistrar och annat löst folk i skolan väntat på, dagen efter avslutningen. Nu, nu borde sommaren vara här.
Istället sitter, halvligger jag och skådar ut utmattad ut på regnet som strilar. Känner än kylan av fukten som tog sig in under kläderna nyss. Mitt huvud är trött liksom min kropp, hjärtat klappar en aning för fort, efter en lång gårdag, med kära kollegor och hjärtskärande avsked, men ändå inte. Känns som jag kommer mista en del av mig, en tvillingsjäl men ändå inte... Hm.

Ändå, det är inte slut än. I morgon lyfter planet mot Prag, med samma kollegor, som en ytterligare avslutning, om än med lite jobb...

Mycket mer inspirerande än så här är jag inte idag. Tyvärr. Men kanske är jag det om en vecka? Sommar?

ordlös och maktlös

2009-06-12T07:44:00.002+02:00

kaosartad klappetiklapp
hjärtat rusar
inget stopp snurrvoltrunt
tankarna skenar
sömnlös .................
får ingen ro alls
ont ont ajajajaj
inga plåster finns
fastnar inte på
förvirrade själar
snurriga hjärnor
såriga hjärtan

Demokrati

2009-06-07T12:23:00.003+02:00

Har väl haft och har mina synpunkter på EU, men ser demokrati som det övergripande målet. Dagens val har dessutom ytterligare en dimension, att stoppa de högerextrema krafterna som har hittat ett kryphål. Kanske kan det kännas igen i ett historisk perspektiv?
Att använda argumentet att det inte spelar någon roll eller att man vill påvisa någon sorts protest mot EU, tror jag tyvärr inte håller. Vi är med i EU tills vår riksdag säger något annat oche ett lågt valdeltagande vette sjutton om det är den rätta vägen.
Hursomhelst går jag och röstar idag som en akt mot högerextremisterna. Låt dem inte vinna mark och uppmärksamhet! Ge din röst till en demokrat idag!

Kaos

2009-06-06T15:02:00.002+02:00

Turbohormonerna rusar
med skurmoppen i högsta hugg
rusar jag
runt med hård musik i öronen

Tonårsjaget vaknar till liv
vill fly alla känslor
peka finger
skrika högt åt alla som inte förstår

Tror inte längre på poesi
Kilpi har lurat mig
stämmer inte
Du rubbar hela min existens, välkommen??

Tänk att vuxenjaget kräver av eleven
att lära sig att förstå sina känslor
hur fan
ska det gå till om inte ens stora jag kan?

Tack för musikens existens ändå
för hur skulle jag annars stå ut?
ändå så ensam
men ändå så uppfylld av råa, exploderande toner

Kom igen bara, jag är rustad och redo

Aropå glädje

2009-06-06T09:58:00.003+02:00

Har ju glömt i yran min lediga dag som tillbringades i stekande sol på Långholmen. Skrattstock för fjärde året i rad. Tjockt med folk! Snart sprängs eller sjunker förmodligen ön, men med ett skratt.
I alla fall, det är alltid rädd blandad kompott på scenen, får jag nog lova att säga, men då är det skönt att inga stängsel finns och att vänners små barn ger en anledning att röra på sig. Trots detta är det ju alla guldkorn man kommer dit för och ett av dem i år, var en man, så gammal att alla fördomar man inte trodde att man hade, bubblade upp då han äntrade arenan. Men, så fel man fick och vilket hopp om framtiden, sin egen. Låt mig också hålla mitt sinne på topp om jag får turen att bli lika gammal. Men framförallt ha det modet alla har då de vågar kliva upp på en scen såsom ståuppkomikerna gör. Jag kan tycka att lärarjobbet är ett scenframträdande varje dag, med en krävande publik som förväntar sig något av mig. Men mitt mål är ju ändå att publiken ska vara aktiv själv. En ståuppare står helt själv, med den allra mest krävande publiken. Den vill skratta i ett.

Karl-Axel Björnberg, varsågoda!

Betygstider...

2009-06-06T09:32:00.002+02:00

leder till begränsade tider. Om det dessutom sammanfaller med avslutande examensuppgift för egen del, ja då är det dessutom brist på tid och bloggskrivande hamnar inte lågt upp på listan.

Men nu är jag så gott som förbi, några småsaker kvar bara, som att kommentera elevernas läsloggar. Sommarlovet närmar sig och den inre ron borde snart infinna sig, tyvärr är det inte så denna gång. Den här sommaren innebär nämligen en massa uppbrott. Lite naivt trodde jag att det var jag som skulle stå för det, men så blev det inte. Jag trodde att jag skulle gå vidare och få det där enda jobbet jag hade sökt och så gärna ville ha. Nej, istället blev det den kära och nära kollegan som fick chansen och kvar står jag. Det var ju jag som skulle lämna. Inte bli lämnad. Alltid lika snöpligt.

Inte nog med det, av mitt arbetslag så är det faktiskt totalt fem stycken som inte kommer att vara kvar i höst, p.g.a. nedskärningar som drabbar de olyckliga som inte hade en fast tjänst. Nu ska ju alla byta plats eftersom vi omorganiserar och majoriteten byter arbetsrum och får nya kollegor att samarbeta med, så att några försvinner blir ju inte så uppenbart. Men vad hjälper det dem?

Det är tuffa tider och naturligtvis är det inte helt konstigt att det märks i de flesta sektorer, då ekonomin är det dominospel det är. Men jag kan samtidigt ha svårt att förstå varför en kommun som den jag arbetar i, en av Sveriges allra rikaste, ska behöva lägga ut sådana sparkrav på skolorna? Lutar tyvärr mycket åt att, precis som en undersökning visade, att man uttnyttjar läget för att bli av med de "oönskade". Vidrigt.

Ska i alla fall försöka ladda om inför hösten och utnyttja inspirationen jag ändå fått av kursen och även försöka sprida den bland kollegorna. Men sommaren ska ändå först och främst ägnas åt linoljefärg och mitt bokprojekt. Det är i alla fall ambitionen. Och sen får vi se hur det blir med det, om jag inte tvingas till nedskärningar i den.

Jag, människa?

2009-05-19T20:31:00.004+02:00

Senaste nytt på kvällstidningarnas löpsedlar har rört mord och andra brott mot "ensamstående mor", "lärarinna", "trebarnsmor" och liknande. Detta får mig att associera lite vilt. Jag tänker varför det gör sådan skillnad om offret är lärarinna? Är det mer anmärkningsvärt än om hon vore låt säga, sekreterare eller ekonomiassistent? Ska jag bli smickrad? Eller ska jag grubbla på människovärdet? Är vi olika värda? Eller betraktas vi lärarinnor som någon sorts madonnor? Eller ställs det högre krav på vår sedlighet?

Osökt eller kanske lite långsökt i alla fall, blir jag påmind om Gudrun Schymans uttalande för en massa år sedan, då hon skulle beskriva vem hon var och vilka roller hon ansåg att hon hade. Uppräkning var visst även i storleksordning. Om jag skulle göra samma sak med mig själv, måste det bli två; en som är idealet och en annan som är verkligheten. Som så ofta:

Idealet: Jag-människa, mamma, vän, kärleksgud, fru, lärare, kvinna, dotter

Verkligheten: Lärare, polis, mamma, dotter, fru, kvinna, människa....(Stooooooort mellanrum) Kärleksgud

Hur göra? Teori och praktik har alltid ett visst glapp.