På randen till apati

Det är märkligt, det här, att befinna sig ute i etern, tillgänglig för alla, men ändå inte. Jag sökte ett rum att ventilera mina tankar i, då mina vänner och familj inte räcker till. Då de inte ska behöva räcka till. En plats där jag kan vara anonym. Märkligt att det då blir här, sedd av alla och ingen.

Jag är en mamma som älskar så det gör ont, men som nu riskerar att snubbla över gränsen in i apatins rum. För vad gör man, när båda ens barn mår dåligt, på olika sätt, och man har skrikit på hjälp så högt man bara kan och inget händer? När barnen är tillräckligt stora, för att inte per automatik räknas in de generella stödet, men för små för att klara sig själva? Jag syftar alltså på att de har lämnat grundskolan, även om de insatser som gjordes då inte heller räckte till.

Vad ska jag göra när jag räcker ut min hand, försöker stötta, ständigt "pushar" (kanske för hårt??) och försöker leda dem på rätt väg, men ändå blir bortstött? Är det åldern? Ja, det säger en del, men jag vet inte. Ska tonåren vara så jäkla motsägelsefull? När människan ofta mår som sämst, samtidigt ska vara mest emot hjälp?? Är det så eller gör jag bara fel?

Vissa dagar är ljusa, då middagen har avlöpt under skratt och trevligt umgänge. Ibland kanske jag t.o.m. har lyckats umgås med vänner utan att gå ner mig i den svarta geggan och då, just då kan livet kännas nästan lätt och hoppfullt. Eller då ett mindre framsteg anas, och hoppet lyser upp stunden, då mår jag nästan bra. Men andra dagar bara rasar det, sorgen ligger på lur och tar över bit för bit. resan till jobbet blir en plåga, då en strof i musiken i mina öron, plötsligt påminner mig om misären och avsaknaden av just hopp. Kvällar då tröttheten övermannar mig och trycker ner mig i soffan intill apatins brant. Då finns bara mörker och det enda som håller mig kvar är kärleken till dessa två individer. Hur ska jag kunna vara en stark mamma då? Det är ju omöjligt. Då, när jag helst av allt vill ge upp. Inte på det där definitiva livsavslutande viset, utan mer flyktmässigt, in i alkoholen eller apatin. Bara lägga ner helt enkelt. Då, kan jag verkligen undra var kraften kommer ifrån, som ändå får mig att fortsätta.

Nu börjar jag

Den 7e november 2007,
man måste vara modig för att leva

För att kunna stå där med den ömma själen
och det uttryckslösa ansiktet
bland alla andra hundratals ögon
När livet rusar genom tunneln

Vad gömmer sig bakom maskerna?
Kan någon se genom min?

Det vet jag inte,
men med musik i öronen
fylls jag ändå av trygghet
Draperar min ångest i bomullstoner
Döljer blodet som ständigt rinner ur hjärtat
tvingar det att koagulera för att överleva ännu en dag

Känner de lukten?
Den svarta doften av det mörka?

Jag vet inte,
men jag vet att jag måste vara modig
för att inte hoppa av,
där,
mitt i tunneln

Resan fortsätter,
obevekligt