Oavsett

Oavsett livet
är det

Oavsett tanken
lever det

närheten finns
Oavsett

kärleken når
Oavsett

jag känner
du rör
vi lever

det gör ont
det är kärlek

rött och blött

Det är märkligt hur kärlek kan spränga ett hjärta och samtidigt hela. Att det gör så ont att älska. Om du älskar blir du sårbar, det är ett faktum.

Splittrad mellan kärlek till de levande och behövande och sorgen över henne som inte längre är kvar. Hotar att spränga bröstet, nu gäller det att hitta den läkande tanken. Att kärleken ändå helar. Jag har ynnesten att älska. Jag är privilegierad.

Men det är fan inte lätt. Inte när någon mår dåligt och jag bara vill hela, laga, rädda. Mitt väsen är totalt upptagen av detta och ändå, så trött. "Du behöver inte bära världen på dina axlar" är en återkommande kommentar. Nähä? Hur ska jag göra då? Hur skulle jag kunna hålla ihop om jag inte försökte med min lilla värld åtminstone? Samtidigt vore det ju intedumt med lite hjälp, det är ju rätt tungt.

Tur att så lite behövs för ny energi. En kram, ett ord och jag är uppfylld igen. Av hopp. Av ny, frisk kärlek. Samtidigt, det är så lätt att dra ner sig själv med meningslösa tankar. Vad har jag gjort för fel? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Förhoppningsvis får jag inga svar. Bitterhet är definitivt inte en lösning som är uppbyggande.

Vill återigen skrika. Eller slå. Eller fly. Eller tystna. Ide? Men inte, så blir det ju inte, till slut.
Till slut blir det nog lugnt. Det är Hoppets svar. Och ännu, fortfarande, är jag dess lärjunge. Jag tränar hopp varje dag.

Mitt liv

En kär vän gav mig en länk till en skrivartävling. Temat är: "Mitt liv"......
Kan det var mer passande? Mer skrämmande?

Kanske ska jag våga? Övervinna rädslan och prova. Men inte kan väl jag. Inte. Plötsligt blir mina elevers utsatthet så tydlig och här sitter jag, mitt i bedömandet av de unga skribenternas produkter och har mage att påstå att jag är rädd!

Ödet utmanar mig återigen. Det kanske är meningen. Vi får se. Om tio dagar.

Paus

Pausar från nationella prov. Pausar från livet. Med spel. Meningslösa söka-finn-spel. Eller är de det? Meningslösa? För vad vill vi inte, om att finna det vi söker? Kanske är det bara en träning för livet, för att jag slutligen ska finna den där meningen, det som ger livet det där skimret. Att jag ska känna att "nu, nu lever jag, precis som jag vill. Varje dag är en seger, en upplevelse". Vill vi inte alla det?
Samtidigt, vad finns det för mening med att sitta och stirra på en skärm, medan livet pågår runt omkring? Fast kanske just det, måste få vila, när dagarna är så fulla med liv från 8 till 5, minst. Vila från alla tankar som annars rusar, vila från mig själv.
Fast det här är bara en massa trams, vill ju bara legitimera mitt meningslösa beteende. Så klart att det vore bättre att göra något annat, som att gå ut i solen eller ta tag i balkongen och sätta blommor. Sticka ut näsan i friska luften eller nävarna i jorden. Men detta är ju så mycket enklare. Så är det.
Så slut på bortförklaringarna. Eller?

Och jorden den snurrar

Det är märkligt att solen kan lysa.
Att människor går omkring och pratar och ler.
Att glassar smälter i värmen.
Att barn springer över skolgården och skrattar.

Det är märkligt att jorden inte har slutat snurra.
Att klockorna inte står still.
Att mitt arbetsbord fortfarande är belamrat av arbete.
Att det är måndag och imorgon tisdag.

Det är märkligt att jag fortfarande kan irritera mig på familjens bristande hushållarbete.
Att jag bryr mig om skoskavet som svider.
Att jag måste planera middagen.
Att de privata bekymren finns kvar.

Det är märkligt att livet rullar vidare, trots att tårarna trillar. Att handbromsen inte fungerar, att jag är maktlös inför livet.

Det är märkligt.

Du vackra bergsget

Nu är din kamp över, vackra människa.

Jag minns dig som en urkraft.

En blomma i ett bergsland. En havsdrottning. Ett bultande hjärta. En bergsget. En källa till inspiration. Ett lyssnande hjärta. En lejoninna till mor. En rättskämpe. En sällsam älva. En trummande ängel.

Tack för att du fanns hos oss ett tag.

Du, jag minns dig. Som du var. Alltid.

Med kärlek.

Vila i frid, min vän.

Faktum kvarstår, hur mycket ni än skriker

Ibland tar ju livet bara andan ur mig. Jag får kämpa för att inte även anden ska ta sitt pick och pack och dra.
Det gäller att behålla tron människan, trots att insikten dyker upp igen och påminner om vilket evigt jobb det är. Att det måste ske en ständig kamp både inombords varje person liksom med omgivningen. Allt för att människor ska stå emot grupptryck, våga säga ifrån när något känns fel, palla trycket och ifrågasätta, tänka kritiskt. Men framförallt, låta sig själv styras av medkänsla och en tro på människan.
Naturligtvis har jag som alla andra rykts med av händelserna i Bjästa, något sen, jag vet. Satt med näsan i rättningshögen då UG gick på TV, men tack och lov, finns SvtPlay! Turligt nog blev jag informerad dagen efter utav en elev:" Det var precis som i Flickan och skulden!" utbrast hon. "Ja, tyvärr", var jag ju tvungen att replikera, "tyvärr".
En bok räcker inte, inte heller ett arbetsområde i skolan, utan det måste ske ett ständigt arbete, hela tiden. Och alla måste passa sig för de enkla svaren, att det bara kunde ske för att det var en liten by; "en inavlad by", "inskränkta och okunniga" eller "idioter". Nä, det kunde varit var som helst, för synen på tjejer, kvinnor lurar överallt under ytan, bland både tjejer och killar. Så är det bara.
Konfrontera faktum, innan du tar nästa steg.

En bön

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Människans drömmar om en Gud, strävan efter en tro, gör sig så tydlig i dödens skugga. Den rituella handlingen, formerna kring bedjandet, blir en trygghet att ta till. Hoppet och trösten får ett rum. Vanmakten besegras av tron på att du verkligen gör något. Du får tid att sätta ord på dina känslor. Bara tanken på att kanske, kanske finns det någon/något som tar emot din bön och kanske, eventuellt också betänker, överväger att ingripa, innebär ett hopp att det du gör har en mening.

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Istället skriver jag. Formulerar ord i tanken och sänder dem till dig med förtvivlan i mitt bröst.

Jag tänker på er. Alla. Alltid.

När hoppet slingrar sig

Tre hjärtan i en bil. Genom Sverige. Tre sorger.
Ett lejonhjärta, oändligt med plats för alla.
Ett blottat, oskyddat och öppet, på väg att drunkna.
Ett ungt, med höga murar, med ett blottat hål, på väg att förblöda.
Alla lider.
Alla bär på en otröstligt slöja av sorg.
Alla är i behov av lindring.

Våra blickar är riktade mot horisonten. Ser trädens toppar resa sig mot himlen som obönhörligt mörknar. Landskapet rusar förbi, gråa toner utsuddade till en dimma. Mörka skuggor döljer sig i skymningen.
Plötsligt, vita villor med symmetriska trädgårdar, hånar oss med sina perfekta vinklar.

Vi är på flykt från något. Mot något, kan man det?
Vi undrar stilla om vi verkligen kan hjälpa varandra.
Vi önskar. Vi vill.

Min verktygslåda saknar manual

Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.

Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.

Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.

Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.

Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!

Á la carte

Ett hjärta på silverfat
Välkommen på middag?

drömmen

fötter som svävar över runda stenar
klättrar på berget
blossande kinder och vind i håret
svävar
svävar

pärlande skrattar flickan
blicken stolt och trotsig
utmanar den förbannade, älskade västanvinden
skrattar
skrattar

lockar med oss, in oss i farten
ön som är paradiset
för henne med den lätta kroppen
lockar
lockar

stannar ser ut mot havet som lever
båten drömmarna spricker trasas sönder
rädslan sprider sig når ögonen
rädd
rädd

vi sträcker ut händerna
vill fortsätta dansen
med den levande varelsen
dansa
dansa

musiken tystnar
havet stillar sig
blicken slocknar
tystnad
stillhet

vet inte

ångest smärta rädsla
mörker ensamhet bottenlös
avstånd cancer död
hopplöshet vanmakt lidande

ord som jag känner
ord som gör ont
känslor som värker
det vet jag


hospice
om det vet jag inte
vad jag känner

Prestationsprinsessan

"Jag kan inte bortse från detta mördande jag: det finns där, jag känner lukten och närvaron av det, men jag tänker inte ge det mitt namn. Jag ska dra skam över det... Det största vapen det har och har haft är bilden av mig som en fullkomlig framgång: i mitt sätt att skriva, undervisa och leva. Så fort jag vädrar icke-framgång i form av refuser, frågande miner i lektionssalen när jag är oklar på någon punkt, eller kall fasa i de privata relationerna, anklagar jag mig själv för att vara en hycklare, eftersom jag utger mig för att vara bättre än jag är, och för att i grund och botten vara usel."

Sylvia Plath, Dagböcker

Fick en bok av en kollega, som hon tyckte skulle gå runt i den grupp jag då satt med i, men hon betonade att hon vill att jag skulle få den först.... Den heter Duktighetsfällan - en överlevnadsbok för prestationsprinsessor. Ok, inget att hetsa upp sig för i och för sig, då jag mycket riktigt har fått min beskärda del av väggkrock för några år sen, år 2003 för att var mer exakt. Så det var ju ganska rart ändå och jag tänkte första att inte behöver jag det här nu, men jag provar.

Nu slukar jag boken, skriven av två forskare på Karolinska som arbetar med stress. Jag vet att jag har en liten bit kvar till väggen och att jag har lärt mig mycket på vägen hit, men inser under läsningen att jag här får svar på en hel del jag har funderat på. Under min sjukskrivning hade jag mycket svårt att förlika mig med att jag var någon perfektionist, som man ofta hävdar att vi som blir utbrända är. Jag menar, jag är slarvig, kan vara ganska lat och apatisk för den delen. Nu fick jag en ny insikt.

Joanna Rose och Aleksander Perski hävdar att det finns två typer av perfektionister. Alltså två olika förklaringar till vilken typ av självkänsla man besitter, då det ju handlar om en försvagad sådan som driver en till att vilja bevisa något hela tiden. Att det är mina prestationer som avgör vad jag är värd. Den ena sorten kallas för "Kompetensbaserad självkänsla" och den andra helt enkelt "Relationsbaserad självkänsla". Ett sätt att avgöra vilken som kan vra aktuell, är enligt dem att skatta sig enligt ett antal påståenden. 1 betyder att det inte alls stämmer och 5 att att det stämmer helt.

När jag läste listan över relationsbaserad självkänsla, lämnade jag över den till min H och frågade oskyldigt "Hur tror du jag hade skattat mig här?"....

1. Jag har en tendens att vara andra till lags för att inte riskera att förlora deras uppskattning.

2. Jag är mycket känslig för signaler av avvisande och ogillande från andra omkring mig.

3. Min självkänsla går lätt upp och ner beroende på signaler av avvisande och accpetans från andra i mina nära relationer.

4. Om en kärleksrelation tagit slut känner jag mig verkligen oduglig och värdelös.

5. Jag är benägen att ofta visa för stor hänsyn i relationer på bekostnad av mina egna behov och känslor.

Och jag arbetar med människor, som lärare, hela dagarna.

No further comments.

Fortsättning följer.

Nervtrådar

Det talas om släktled. I min finns istället en nervtråd som existerar i led har jag kommit fram till. Den går från min mor och med största sannolikhet bakåt i tiden. Från mig fortsätter den neråt. Innebörden av detta är att det de känner, känner också jag. Smärta, glädje, sorg. Det drabbar mig i magen, i hjärtat och rakt i solar plexus. Det finns inget skydd.
Det är INTE en navelsträng, jag är säker. Nerverna ger upphov till en direkt reaktion, att värja sig är en omöjlighet.
Min insikt förklarar så mycket, men inger inget hopp. Den förklarar skeenden, beteenden, men ger ingen lindring. Liksom en förbannelse finns den där och hindrar oss från att agera rationellt. Vi får helt enkelt bara följa med, hålla i oss och hoppas på kärlekens kraft. även om det är den som så ofta står för smärtan. Jag har trots allt ändå ett val, att blunda eller gå med öppna ögon. Väljer det senare, ty det första är beprövat och ingen lösning.
Så, nu svingar jag mig i repet och hoppas att vi snart kommer över på nästa sida.

Hjärtvibrationer

Jag är inte sams med mitt hjärta
Är trött på denna eviga osämja som bara skapar förvirring
Fysiken är emot mig
drabbningar utan blod men ack så mycket smärta
Det vibrerar och dunkar under huden
Tappar talföret
Tappar tankeförmågan
Nervösa små steg, glider tyst undan
Oroliga blickar, flackar upp i taket
Oregelbundna slag, väcker ångest i bröstet
Svettdroppar rinner nerför ryggen
Hjärtats krig med hjärnan
Ingen nyhet, men ändå så aktuellt
Alltid?
Alltid
Jag är inte sams med mitt hjärta
och inte det med mig

Bubblor av statisktik

Inte så nytt, men lik förbannat så aktuellt och genialiskt! Världens tillstånd och statisktikens makt eller oförmåga. Kolla in det, en lysande föreläsare lär dig både ett och annat.