Vårkänslor

Ljuspunkterna ökar och kanske smälter de snart ihop till en skön sol att sola ansiktet i. Försiktig viskar jag fram ett litet hej. Sitter här nöjd och belåten efter ett träningspass....... med min särskilda tjej! Små steg mot någon som kan likna en uppförsbacke, inte dumt.

Går på gatan och kan numera mellanåt le en smula mot dem jag möter. Är våren på gång månne?

Yster - inte dyster

Fick en glad kommentar av dottern häromdagen: "Din blogg är inte lika dyster längre, det tycker jag känns bra". Det kändes bra även för mig, för det ligger helt klart något i det hon säger. För trots stor arbetsbelastning och en rätt omvälvande situation på jobbet, så finns det faktiskt en hel del ljuspunkter i livet just nu. Hon är en av dem.

Härdad av livet är jag inte längre den som ropar hej i förtid, så jag håller mig "cool", men så småningom kanske jag faktiskt har lite positiva framsteg att berätta om här. Det gäller helt enkalt att lära sig att inte bli åksjuk av livets bergochdalbana.

En kompis frågade häromdagen om jag inte hade fått magsår än och jag kunde faktiskt svara med en hjärtligt svart gapskratt och DET hade inte hänt för ett år sedan kan jag säga.

Så, se upp i backen, här kommer jag!!

Varats tillstånd just nu

Med huvudet fullt av drakar, hjältar och diverse pedagogiska tankar kring flerstämmighet finns inte mycket plats kvar för andra ord, trots att det kanske är just det jag behöver. Jag jobbar, eller rättare sagt, är bara på plats tre dagar i veckan, ändå finns ingen tid. Resterande dagar ska jag ju förstås ängna mig åt studier, vilket jag också gör, men just nu känns det inte som tiden räcker till. Måste ändå tillägga att det är stimulerande på många sätt, trots att jag inser min otillräcklighet och mina brister genom att studera andra goda pedagogiska exempel. Önskar egentligen att jag hade fått göra detta tidigare.

Trots att ord för min omgivning, nog tycks vara det sista som tar slut hos mig, så är det nog ett faktum just nu. Jag ska i alla fall försöka återkomma lite mer hit. Får helt enkelt försöka hitta en rutin. Just nu är det dock lite svårt eftersom min dator dessutom har kraschat.... Blä!

Glädje

Ett ljus tändes i mörkret.... Den 5 mars kommer jag att få se Glasvegas, i Köpenhamn!
*Ler STORT*

Ups and downs en grå måndag i januari

I morse blev jag besviken. Glad och laddad tog jag mig till jobbet med musiken som fyllde mig med förväntningar inför kommande spelning. Vid 10 skulle jag gå in och beställa biljetterna, men oväntade hinder dök upp (såsom jobb...) och jag fick vänta till 11. Och vad sker då? Jo, jag möts av beskedet att det var slutsålt! "Det gick nog på en halv minut" sa den glada tösen i örat på mig.

Buääää! Ingen Glasvegas för mig! Bitterheten riskerade nu att ta över, tur då att man har ett jobb som skoningslöst tar över min dag. Hoppet om en extrainsatt spelning höll mig uppe under dagen.

Så var det dags att åka hem och jag blev glad igen! För nu ljöd något annat i öronen. Jag är kär, eller kanske snarast nytänd.
Hives Black and white tog nu över och det är en mycket märklig känsla att sitta på tåget och bara vilja dansa och le. Misstänker att det hade sett märkligt ut om jag hade släppt loss. Tyvärr har jag ingen annanstans heller att ge utlopp för dylika känslor och det mina vänner, är baksidan med att bli äldre, eller kanske har det alltid varit så? Att det jag kallar dansmusik, inte gäller för någon annan?
Så med något återhållna små spastiska ryck i fötterna, fortsatte jag att lösa mitt Sudoku, drömandes om att en svartvitklädd rockstjärna skulle komma och ta mig till en bättre plats.

Det rinner blod i Gaza

Jag har varit svår att "tända" på sista tiden, men nu bara måste jag. För att citera ett jäkligt bra insändarsms till Metro idag:
"Det är ett HELVETE när det regnar på stackars svenska turister i Thailand, så att deras semesterresa förstörs.
Det är ett HELVETE när det regnar bomber över Gaza och invänarnas liv förstörs"

(Typ, inte direktcitat)

Just nu är jag så uppfylld av vanmakt och hopplösa känslor inför denna eviga konflikt som nu har eskalerat till ren massaker! Vad krävs för att det ska bli ett slut på förtrycket och fred för båda sidor? Har inte alla möjliga instanser redan försökt medla?? Vad är det som kan skapa sådan likgiltighet inför mord? Personligen tycker jag faktiskt även att en soldats liv är värdefullt, då jag motsätter mig krig överhuvudtaget, men naturligtvis innebär det en ännu störr tragedi när civila också drabbas. Att skylla på att Hamas har "placerat ut sig och sina vapen bland civila" räcker ingenstans! För vem är det som "straffas"? Knappast Hamas, utan Ali och Safed och deras barn. Det handlar om liv!

Som jag kanske har nämnt tidigare så läste jag en så oerhört bra krönika för en tid sedan om självmordsbombare där författaren hänvisade till en intressant undersökning. Den skulle ha visat att i princi alla självmordsbombare har sitt ursprung i ockuperade områden. Att det är den maktlöses vapen. Inget försvar men en förklaraing och en spridning av ansvaret för uppkomsten. Dessutom, menade han, att det även förhöl sig som så att det inte alls var övervägande muslimer som begick denna typ av terrordåd.

Slutsatsen av detta tycker jag är att vi så gärna vill förenkla och skapa en bild av fienden som passar in i nutida strömningar, dvs att vi skyller på religionen och underförstått en sorts rasistiskt tänkande kring Mellanösterns problem. Jag önskar jag kunde återge källan och ta del av undersökningen direkt, men liksom så många andra gånger, glömde jag klippa ut och spara (kan inte klippa direkt i tidningen eftersom det är fler som ska läsa den efter mig...:P).

Jag upplever som sagt en maktlöshet över att inte kunna påverka situationen och bidra till att denna låsta situation kan lösas, men ett litet strå kan jag kanske dra på lördag. Gör det du med!

KOM TILL SERGELS TORG KL 13.00 OCH DEMONSTRERA!!! Mot massakern och för freden.