Jag, människa?

Senaste nytt på kvällstidningarnas löpsedlar har rört mord och andra brott mot "ensamstående mor", "lärarinna", "trebarnsmor" och liknande. Detta får mig att associera lite vilt. Jag tänker varför det gör sådan skillnad om offret är lärarinna? Är det mer anmärkningsvärt än om hon vore låt säga, sekreterare eller ekonomiassistent? Ska jag bli smickrad? Eller ska jag grubbla på människovärdet? Är vi olika värda? Eller betraktas vi lärarinnor som någon sorts madonnor? Eller ställs det högre krav på vår sedlighet?

Osökt eller kanske lite långsökt i alla fall, blir jag påmind om Gudrun Schymans uttalande för en massa år sedan, då hon skulle beskriva vem hon var och vilka roller hon ansåg att hon hade. Uppräkning var visst även i storleksordning. Om jag skulle göra samma sak med mig själv, måste det bli två; en som är idealet och en annan som är verkligheten. Som så ofta:

Idealet: Jag-människa, mamma, vän, kärleksgud, fru, lärare, kvinna, dotter

Verkligheten: Lärare, polis, mamma, dotter, fru, kvinna, människa....(Stooooooort mellanrum) Kärleksgud

Hur göra? Teori och praktik har alltid ett visst glapp.

Måste bara...

Schlagerrörelsen

Förundras ännu en gång över människors behov av gemenskap, oavsett kring vad. I Sverige uppstår varje år en oförklarlig massrörelse kring en tävling i ett omöjligt ämne, musik. Hur kan man tävla om något sådant? Och lägg därtill den tveksamma kvalitén. Men människor tycks lyckliga och engagerade, jag blir oupphörligen förvånad över vilka i min närhet som faller till föga. Varelser jag älskar och ärar och respekterar, pratar om ämnet i veckor. Vad är det som händer??

Tänk om man kunde ta allt detta engagemang och denna glädje och kanalisera det på något som är mer konstruktivt och givande. Något som är bättre.

Något som jag tycker om ;)

Tycker du om att läsa dina gamla dagböcker?

Upptäckte precis att jag ibland får samma känsla som när jag läser mina gamla dagböcker från tonåren, när jag läser igenom gamla blogginlägg. Eller gamla och gamla, några veckor... En känsla av pinsamhet, "har verkligen jag skrivit det där?" och en lätt rodnad sprider sig på kinden.

Beror det på att jag utvecklas i sådan enorm hastighet
eller är det helt enkelt så att färdigheten att stå upp för den jag är innerst inne (läs dagboksjaget!) inte har utvecklats ett dugg??

Hm, jag tror jag väljer det förstnämnda. Äntligen har jag hittat min superhjälteförmåga.

Fröken blir inspirerad

Det är alltid roligt att inspireras och särskilt vid oväntade tillfällen. Hade gått omkring med en liten lapp i fickan en tid nu och skulle just rensa , då den dök upp. På den stod en bloggadress som Sonen givit mig för en tid sen. Han hade varnat mig för att den kanske inte var min stil eller att den var för "tuff" eller vad han menade.
Själv förstår jag ingenting, vad har han för bild av mig egentligen?? Hursomhelst hade jag ju inget annat att göra så här på morgonkvisten, annat än att se till att ro min slutuppgift på kursen i hamn, så, jag surfade runt lite och vips, var jag där! Ännu en favorit att följa. En fröken följer en annan fröken ;) Missa henne inte! Bloggtrams av högsta klass.

På krigsstigen

Några ord om min vän.
Andra behandlingen av sex är genomförd. Framtidstron och planerna är stora. Krigaren flyttar fram sina positioner, precis som jag trodde, visste. Ännu har vi inte mötts, fysiskt, men vi har kontakt, på gammeldags vis, med papper och penna! Ljuvligt!

Sommaren går fort sa Hon och efter den ska Cancern vara besegrad. Så sant och för första gången glädjer det även mig att en av mina favoritårstider faktiskt är snabb. Tänk så relativt allt är!

Vi har dessutom ett mål till, i maj 2010 ska vi bjuda Dem på Sjömagasinet, Göteborgs Michelinstjärnekrog. Vi har en stor svetsad (vad annars?) sparbössa som vi sparar i! Hans idé, Han som inte bara har det största hjärtat utan också är kreativ. Puss!

Glöm inte bort att älska varje dag!
(igen, fritt efter Stefan Sundström)

Hämnd eller läkning, rustad eller ryggradslös?

Återigen fascineras jag av överlevnadsmekanismerna, för det är väl det som styr följande, annars kanske det helt enkelt handlar om att jag är en ryggradslös människa utan känslor?? Nyligen fick jag vetskap om en persons agerande som fick hela min kropp, hea mitt inre att brista. Den psykiska smärtan var för några sekunder faktiskt nästan omänsklig, samtidigt som det liksom inte nådde in. När jag återigen får veta att någon har skadat, förnedrat och bidragit till att mitt eget kött och blod har fått lida, så blev min spontana reaktion att krama, trösta och rädda. När sedan några timmar gått, blev nästa tanke hämnd. Plågsamt och offentligt ska det ske!
Men, det som sedan sker är märkligt. Jag börjar inse att det inte är en realistisk lösning, att det skulle få för många bieffekter, som framför allt skulle drabba de oskyldiga. Inser att jag bara vill att Hon ska få gå vidare, att den kraftiga smärtan egentligen är min, att Hennes faktiskt har dämpats. Men moralen då? Rättvisan? Kärleken? Mitt ansvar som förälder?

Tusen tankar och känslor snurrar, men framförallt känner jag hur ett lock eller ska jag beskriva det som bomull, börjar ta sig in i mig. Plötsligt upplever jag att jag står utanför och betraktar. De känslor jag "borde" uppleva finns inte där. Försöker analysera och kommer fram till att, om jag skulle släppa fram dem, om jag skulle låta dem ta kontrollen, så skulle jag förmodligen, med största sannolikhet, gå sönder, kanske rent av dö. Detta kan jag se, förstå, men det är en märklig känsla, som att intellektet och känslolivet kan delas upp i två rum och att det ena kan få makten över det andra. Det är det fenomenet som jag vill kalla överlevnadsdrift, för det måste det ju vara, eller hur? För trots min slutsats, finns tvivlet, gör jag rätt, på lång sikt?

Den frågan , det ständiga tvivlet, är mitt livs ledmotiv.

Min andra dotter

Jag har fått ytterligare ett skilsmässobarn. Jag delar henne med Kinnekulle. Eller är det ett särbobarn? Vi har ju egentligen aldrig bott ihop någon längre period... Jag menar, vi trivs ändå väldigt bra ihop när vi träffas och jag litar ju på att Skogslund mår bra när jag är borta.

Vi har väl gemensam vårdnad men jag är ändå inte riktigt nöjd, för egentligen är jag i princip en helgmamma och ibland går det t.o.m. en månad emellan. Och det är tufft! Jag längtar ihjäl mig.

Men jag är ju splittrad, för inte vore det väl bättre om hon kom hit? Jag vet ju att hon mår som bäst hos Kinnekulle, så egentligen är jag ju bara självisk och en sådan mor vill jag ju inte vara. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Visst försöker jag roa mig och göra sådant som jag vet inte är möjligt när vi är tillsammans. Jag går på konserter, träffar vänner som bor här uppe eller går på krogen rätt och slätt. Ändå, blir jag ibland osäker på vad jag vill. Kanske ska jag flytta ihop med Kinnekulle, trots att jag vet att risken är stor att jag skulle bli tokig efter ett tag, att jag skulle tröttna och längta bort. Att jag skulle känna mig instängd och kvävd. Det är ju så mycket jag vill göra! Och vad vore det för en mor, som bara skulle gå omkring och vara arg? Kanske skulle jag börja missköta henne då? Åh ve, en sådan tanke...

I slutändan får jag nog ändå vara glad att hon finns, att jag får vara en del av henns liv, om än i små doser och så har vi ju ändå våra somrar ihop. Då kan vi slappna av och bara njuta av livet och alla projekt vi har tillsammans, det är ju livet. Så nu får jag drömma om dagarna vi har framför oss och försöka lita på att hon mår bra till nästa gång.

Vi ses snart min kära!