Jag fortsätter följa min svarta tråd

Taggtråd och liv i symbios

BOOF! Käftsmäll, en rak höger och sen tystnad. 9 år, utan en riktig vän. 9 år och varje dag en förväntan att få stryk.
HA HA! Storflabb, "Kolla, vad löjligt de går, mobbarna. Svänger liksom med överkroppen och släpar liksom fötterna framför sig. Det är svårt att gå så i grupp. De måste dansträna för att lyckas..."

Kasten är tvära i enmansföreställningen "Henrik, en tönt" av Henrik Ståhl.
Var och såg den med skolans kamratstödjare idag. Såg hur denna otroligt starka människa står ensam på en scen, framför ett hav av tonåringar fyllda av sina attityder och roller. I början var jag faktiskt orolig att han skulle få avbryta. Han varnade att det var ett beslut han hade tagit, att om han upplevde att föreställningen blev alltför störd, så skulle han stoppa. Det var många som hade mycket svårt att vara tysta. Drygt 160 tonåringar från olika skolor. Inte lätt för någon, men för honom, som stod där och gestaltade sin uppväxt, framför säkert flera som likväl kunde identifiera sig med hans plågoandar. Det är Storartat. Han använde humor, kraftfullt kroppspråk och minspel. Kanske lite för mycket humor ibland, jag ville hitta allvaret mer.Men han hade valt att göra så och har nog en stark poäng med det.
När han så avslutar med att berätta hur hans föräldrar lyckades lyfta honom på rätt sätt, genom att få honom att se skillnaden mellan honom och "dem". Genom att få honom att inse att han hade något som de saknade, ett språk. Så blev han också stark, han överlevde och tog sig ur rollen. När han berättar det och i samma mening berättar hur hans andra "töntkompis", idag två meter lång, fortfarande ber om ursäkt för sig själv och går hukad genom livet, då känner jag hur vreden och sorgen växer i mig. Där nådde han mig med sitt allvar.


Människans svärta
Mobbing, utfrysning, mentalt förtryck och översitteri, är resultatet av en del av människans uslaste sidor. Jag upphör inte att känna upprördhet och ibland ren och klar vrede mot de som utför detta. Trots att jag med hjärnan inser att det ofta finns förklaringar till också det beteendet och att man därför måste hitta ett sätt att angripa problemet utifrån dem. Men oavsett det, kan jag ändå bli så tvärilsken eftersom det beteendet kan förstöra en annan människas liv. Sen är det ju dessutom så att många av de som upplever ett utanförskap, helt enkelt är offer för ett maktutövande. Den som fryser ut, ignorerar eller kränker en annan, behöver inte själv må dåligt. Ibland gör de bara så för att de kan...


Att tysta en virvelvind är inte svårt
Jag har alltid haft vänner, ofta många vänner. Många flyttar har också inneburit många olika vänner sprida på många håll. Men jag har också fått smaka på motsatsen under en kort period. Vill inte kalla det mobbing, även om det uppfyller alla kriterier, eftersom tidsperioden var inte så lång. Jag hade också så här i efterhand turen att få lämna landet, t.o.m.

Året var 1980. Vårterminen skulle börja och jag gick i femman i den spanska skolan i Madrid. Jag var ledsen eftersom jag visste att efter denna termin, skulle vi flytta tillbaka till Sverige. I skolan var jag en virvelvind, jag hade många vänner, främst killar. Jag älskade killar och innerst inne föraktade jag nog tjejer, eller tjejrollen. Vägrade förlika mig med den. Att vara tvungen att ha skoluniform i form av bla. kjol, vägrade jag. Hatade kjol. Hade jeans, punkt slut. Det var jag som påbörjade revolutionen över könsgränserna i min och parallellklassen. Jag gjorde det ingen annan gjorde, på den tiden, i det landet. Jag började umgås med killarna. Några tjejer hängde på. Åh, vad kul vi hade! Visst fanns lite förälskelse med i bilden, men fr.a. jag slapp vara så där "tjejig". Vi var kompisar, på riktigt. Trodde jag.

En dag kom jag till skolan och något nytt hände. Killen som var min vän, men också min första stora hemliga kärlek, betedde sig konstigt. Jag undrade om han var arg på mig. Han drev med mig, pratade bort mig. Jag frågade våra gemensamma kompisar. De hade ingen aning. Tills slut övergick det hela till att han vände bort huvudet när jag kom och höll för näsan. -Varför?? Vad har jag gjort?? Så småningom började alla göra likadant och började frysa ut mig. Alla utom mina två tjejkompisar. De som jag ansåg, fått skjuts av mig in i "gänget". De förstod inte heller, men när de fick en valmöjlighet, valde de bort mig och började umgås med dem.
Mina sista månader i Spanien försvann i tårar. Minns inte någon skolavslutning, minns egentligen inget annat än det där sveket som jag aldrig förstod. Hade jag inte haft mina vänner utanför skolan, hade jag nog inte stått ut. När jag många år senare pratade med en av de där tjejkompisarna, en svensk för övrigt, kan hon fortfarande inte förklara det som hände. Vi har spekulerat i flera orsaker, men det spelar egentligen ingen roll. Själv är jag säker på att delar av mig formades då, jag fick en osäkerhet som gör att jag idag inte alltid känner mig säker på mina vänner. Mitt självförtroende gentemot killar förändrades. Jag har ett stort behov av bekräftelse. Och detta pågick en mycket kort period och jag var aldrig helt ensam. Ställt mot vad så många andra utsätts för varje dag, är det ingenting, det vet jag, men jag har fått ett smakprov. Och det var inte gott.

Jämlikhet och bitterfittor

Nu är Bitterfittan utläst! Tänkvärd bok, intressanta betraktelser av detta med jämställdhet. En fråga jag för övrigt tycker alltid ska hållas vid liv, det är så lätt att trilla in i dessa färdiga roller. I det här fallet är det en sorts uppgörelse med drömmen och hur det sen blev, vad hände när de blev med barn? Ack så vanligt. Det mest jämställda heteroparet kan plötsligt upptäcka oanade beteenden som de inte ens visste att de behärskade. I grund och botten tror jag det handlar om att ta vad man kan och killar, män, kan mer avrent anturliga skäl, då de får barn. "Jag tänker minsann inte göra avkall på mina behov att leva som vanligt", tänker han. "Inte jag heller !" tänker hon. Vem tror ni lyckas bäst???
Man måste nog helt enkelt inse tillsammans att det inte längre är som vanligt och att man har fått barn t i l l s a m m a n s. Hursomhelst är det en smärtsam resa man får göra med många och blandade känslor.

Jag lärde mig i alla fall något intressant, apropå ett tidigare inlägg, där jag i förbigående nämnde Mannens nöje i att inte prata med mig när min munidarré drar igång. Haha, skrev jag då. Bu, säger jag nu! Det är tydligen ett väl inarbetat maktspråk, prova själva! Dröj på svaret om ni får en fråga av er partner eller någon annan för den delen. Eller visa med övertydlighet att ni håller på med något mycket viktigare, t.ex. att läsa ett kvitto. Makten hamnar helt i den tystes hand och den andre upplever en stor frustration och maktlöshet. En form av ignorans helt enkelt!

Påtalade detta igår och det intressanta är ju att det så klart inte sker medvetet "Nu ska jag visa min makt" eller "Nu ska jag sänka henne/honom", men likväl är det det som sker. Hmm! Maktspråk är verkligen ett intressant ämne, på många sätt.

Så upp till kamp både killar och tjejer, för jämlikhet och maktbalans! Vi ska samarbeta inte motarbeta, annars får det faktiskt vara, tycker jag! Ödsla ingen energi på sådan förhållanden, det finns roligare saker att göra. Som att blogga t.ex. :DD

Så länge någon lider

Du säger

att jag alltid behöver

nån att gråta över

Men jag kan inte skratta

jag kan inte le

så länge någon lider

En reva i sätet du sitter på

Blicken vandrar

mellan vilsna papper på gatan utanför

Jag flyger med,

söker motstånd

söker stöd

Du ropar

Ögon svarar

snurrar vilset vidare

Bussen stannar

Du ropar:

Följ med!

Du säger

att jag alltid behöver

nån att gråta över

Men jag kan inte skratta

jag kan inte le

så länge någon lider

Grå himmel

över vindens offer

Svävar vidare i gränderna

Vill stanna

men är för lätt

för mjuk

Du gråter

Vinden sjunger

obevekligt vidare

Hjulen rullar

Bort, iväg

Tillsammans med längtan

Du säger

att jag alltid behöver

nån att gråta över

Men jag kan inte skratta

jag kan inte le

så länge nån lider

Stoppa ordflödet...

...kan jag inte! Varför blir mina inlägg så långa? Är det verkligen någon som orkar läsa mig därute?
Förmodligen inte.
Men, känns rätt skönt ändå :)

Orden rinner i ett aldrig sinande
flöde.
Med dem följer också mitt hjärta,
ut ur sin bur,
för att snart klättra tillbaka igen.

När en film öppnar en portal till mitt inre

Såg en mysig film igår. Mörkblånästansvart. En annorlunda vardagsdramatik om två bröder i två olika "fängelsemiljöer".

Det pirrade i min mage och kroppen fylldes av lycka. Åh, att få lyssna till detta fantastiska språk, det är ett ljud från mitt förlorade "hemland", Spanien! Känslan som sprids i kroppen när jag hör spanska, framförallt den med madridaccent, påminner starkt om förälskelsens. Men det är också bitterljuvt eftersom jag har förlorat en del av min förmåga att uttrycka mig själv på språket.

Barndom i Madrid

Jag tillbringade sex av mina barn- och ungdomsår i Madrid med familjen. I relation till min totala livslängd fram till idag, är det en liten del, men i relation till storleken på mitt hjärta, är platsen där helt oproportionerlig. Det är ständigt närvarande. När jag sitter på tunnelbanan och hör grannen bredvid tala spanska, ofta med sydamerikansk accent, ler jag inombords. Ett inslag på nyheterna från ett spansktalande land, ökar mitt intresse. Kollegan som har spanskan som modersmål, får extra skjuts in i mitt hjärta. En svensk vän, som har lyckan att få bo därnere, avundas i hemlighet av mig. När jag ska skriva till mina spanska vänner, lider jag av mitt ordförråds brister, så till den grad att jag många gånger låter bli att skriva alls.

Själens eller hjärnans språk??

Den största smärtan vad gäller språket är att jag under den tid jag bodde i Spanien, kom att tala flytande, utan svensk accent. Min största dröm då, var att mina ögon skulle bli bruna och mitt hår svart (idag har jag lyckats med det ena;)). Att flytta tillbaka till Sverige var en mardröm. Problemet idag är att det flytande ordförråd jag hade då, tillhörde en 12-åring och idag är jag 39, slutsatsen av detta bör inte vara svår att dra... När jag så ska kommunicera med mina barndomsvänner, kräver jag av mig själv att jag ska kunna uttrycka mina tankar och känslor lika bra som då, annars förlorar jag min identitet känns det som. Jag hade en svensk vän där, under en kort tid. Hon var född där och vid sju års ålder flyttade hon tillbaka till Sverige. Ett eller två år senare kom hon till Spanien och hälsade på. Då visade det sig att hon hade tappat spanskan nästan helt och hållet!! Ett skräckscenario för mig, ty Spanien var ju mitt land, här fanns ju mitt liv, mina vänner, mina minnen. Allt före sex års ålder räknades inte eller var inte viktigt.

Min väns öde upprepades dock inte för mig, jag förlorade inte språket. Orsaken till detta är inte vidare romantisk utan krasst vetenskaplig har jag förstått. Det har något med att göra när i utvecklingsfasen du tar in ett språk och hur länge under denna period du marineras i det. Jag hade turen att befinna mig där mellan 6 och 12 års ålder, vilket stämde perfekt. Det kommer alltid att finnas kvar i min hjärna i mer eller mindre stora fragment. Ett naturligt inlärt språk.

Längtan och (efter) bekräftelse

Idag har jag en rent fysisk längtan till landet och min barndom, samtidigt som jag vet att varje gång jag återvänder till Madrid, så är det en annan värld än den jag lämnade. Människorna som då var små, är vuxna, gatorna ser annorlunda ut, affärerna har flyttat, hus har byggts. Det jag längtar till finns helt enkelt inte kvar. Ändå kan jag bara gå runt, blunda och njuta av att höra människor tala med varandra, på det klara, rena språket som blir till en sång i mina öron.


Ibland som kan jag ändå få små budskap från det förflutna. Jag besökte för några år sedan (typ år 2000?), området där jag växte upp och gick då in på vår gamla Panadería (en brödbutik), som jag så ofta besökte som barn. Att köpa färskt bröd var en regel och sen slank det väl med en och annan "bollo". När jag ska betala, lyfter kvinnan blicken mot mig och utbrister:
"Är du tillbaka? Vad roligt! Hur mår du?"
.... Hon kände igen mig!!!! 20 år hade gått och hon kände igen mig, såg mig. Utan att själv inse vidden av sin handling, skänkte hon mig en enorm bekräftelse, jag finns och jag fanns då. Så lite, betydde så mycket. Jag hade då precis varit och tittat på huset där jag hade bott med min familj, som nu istället fungerade som kontor. Jag hade gråtit en skvätt över något jag inte kunde sätta ord på.

El muro

På tegelmuren nedanför huset, hade min kära vän och f.d. granne visat att något ändå var beständigt. Där, på teglet stod våra namn kvar med krita(!), skrivet en dag för minst 20 år sedan! Fråga mig inte hur det hade gått till. En teori var att murgröna hade växt ner över det och på något sätt bevarat det från vädrets makter.... Så denna dag blev en stor dag, jag fick näring till min identitet, att jag faktiskt är en del också av denna del av världen, det är inte bara ett suddigt minne att ifrågasätta.

Är jag engagerad eller självgod eller bara helt humorbefriad??

Dagens betraktelse: Skulle visa en bok jag kommit över genom mitt arbete i skolans antimobbingteam, som jag tyckte var väldigt bra och tankeväckande. Den heter Utstött och innehåller samlade texter som problematiserar och belyser problemet med mobbing från olika håll. Hur det nu var, så visar jag upp boken för några ur mitt arbetslag, med syfte att sprida intresset för den. Framsidan pryds av en mörk blyertsteckning som förmedlar ångest, naturligtvis. Tanken är ju förstås att understryka innehållets tema. Inte så konstigt, tycker jag.

I alla fall, då är det en av kollegorna som genast kommenterar att just jag visar upp denna bok Han säger något i stil med: "Men, varför håller du bara på med dessa mörka frågor??? Du gräver ner dig i problem! Och vilken jobbig framsida, varför ser den ut så?"
Kommentaren följs upp av en annan kollega som utbrister:
"Ja, jag tänkte också på det, när du häromdagen presenterade den där utbildningen du var på "Spelar roll". Är detta så bra för dig?"

Ungefär så lät det, inte direktciterat, men innebörden var att jag uppenbarligen är en svartsynt typ, som beter sig kanske en aningen självdestruktivt eller kanske t.o.m. gottar sig i det mörka?! Nu ska ni veta att det är min tolkning av kommentarerna.

Denna händelse föranledde mig i alla fall till att se över mig själv och jag upptäckte att det kanske ligger något i det, inte den subjektiva uppfattningen om syftet, men att jag faktiskt har en röd tråd i både min läsning och mitt handlande. T.ex. jag läser just nu två böcker, en roman och en faktadiskuterande bok (ni kan se dem bredvid inläggen), samtidigt denna dag hade jag lånat en annan bok, Anhörig av Katerina Janouch. Senast utlästa bok var Jätten i spegeln, som handlar om anorexi. Och visst, jag är engagerad i antimobbingarbetet och har precis börjat skapa en sida om BDD. Jag är orolig för mänskligheten och gillar inte vår djurindustri och är en icke helt fundamentalistisk vegetarian. Och absolut, mina barn brukar tycka att jag är jobbig, då jag gärna drar igång diskussioner om frågor som de bara nämner och inte vill prata vidare om, de kanske t.o.m. nämner det i en skämtsam ton. De säger: "Åååh, vad du är jobbig! Måste du alltid vara så seriös???". Och de tycker att jag inte kan skämta, fast nog tycker jag att vi skrattar mycket också, jag älskar faktiskt det! Men kanske kan jag inte skratta åt riktigt allt, så som Stand-upfolket anser att man måste kunna göra.

Och, visst, läs denna blogg, inte är den särskilt följsam och vardagsrolig som så många andra, som jag själv ändå kan läsa och uppskatta mycket. Har tänk på det och undrat om jag skulle kunna...

Allt detta sammanfattningsvis fick mig att fundera, är jag en djävligt deprimerande person eller är jag en engagerad människa??? Vad är skillnaden? Är den hårfin eller finns den inte? Måste jag välja? Det blev helt enkelt lite jobbigt, att tänka att jag kanske är en jobbig människa att ha göra med. Kanske upplevs jag t.o.m. som rätt självgod? Vet inte, men vet åtminstone att jag inte vill vara sådan, jag vill bara känna att jag gör något åt allt det jag tycker är fel. Och tycker dessutom att jag inte gör tillräckligt. Jag tror att många tror att jag gör mer än vad jag i realiteten verkligen åstadkommer. Kanske är allt bara fernissa för att framstå som god????


Jag ryser, detta var verkligen inte det jag ville ha ut av mina tankar, en liten existentiell kris. Vem är jag? Varför är jag?


Min slutsats så här långt är ändå att detta är jag, take it or leave it. Just nu kan jag inte vara på något annat sätt, men jag vill inte trampa någon på tårna, inte förhäva mig, så för Guds (?!) skull, säg till om det är så! Jag vill ju bara var aktiv i de frågor som engagerar mig, annars orkar jag inte leva. Kan inte sitta helt vid sidan om och betrakta det som är fel och bara bry mig om mitt eget. Det är mitt livsval. Tyvärr är jag ändå inte nöjd, eftersom jag skulle vilja göra mer. Skulle vilja vara aktiv i klimatfrågan t.ex. bortsett från det vi försöker göra i det privata livet.


Oj, nu blev jag så där i alla fall, seriös... Men det säger väl allt egentligen, min rätta jag visade sig, jag har ingen humor helt enkelt :) Bara en massa seriositet.


Snälla, du som kan tricket, att hitta en bra balans, ge mig receptet!!

Jag, en riktig döskalle??

Jag gör något meningsfullt!

Nu sprutar energin ur mig och jag måste bara dela med mig av orsaken! Den sista tiden har jag suttit och snickrat på en hemsida tillsammans med en annan mamma och det kommer att bli något bra, det känner jag! Det blir ett viktigt startskott för en breddning av kunskapen kring BDD, som jag har nämnt lite om i denna blogg. Vi satsar på en sida på svenska med information och personliga erfarenheter från oss och andra, om hur det är att leva med denna sjukdom.

Jag hoppas att även andra som kanske inte är direkt berörda, tar sig tid att kika in, för det finns så många myter kring detta med utseende. Så jag hälsar därför alla ni som tittar in här att även ta en liten tur dit.

Roligt är det i alla fall, även om det kan låta som ett märkligt ord för att beskriva ett arbete med ett ämne som är så tungt. Men glädjen kommer av att göra något som har betydelse!

Jag, en människa och ett flockdjur??

Kan man bli avtrubbad som mamma, som människa? De flesta skulle nog svara ja på det sistnämnda, det visar oss historian om inte annat, men det första kan nog vara mer känsligt att erkänna.
Att människor är flockdjur kan man lätt se på många vardagliga beteenden, morgonrusningen i tunnelbanan visar upp många små exempel. Vad händer när vi ska ner för rulltrappan? Två rulltrappor visar ner, vad gör då gruppen som just stigit av tåget? Delar vi upp oss? Nej, majoriteten tar samma rulltrappa trots att där blir trångt. Rädslan för att avvika visar upp sig på det mest absurda vis. Jag är benägen att se detta som en urskiljningsprocess, om man gjorde en personlighetsundersökning på de som tagit den rulltrappan med minst trängsel och övriga, skulle man se en signifikant skillnad. De som har trängts minst, tar fler risker och är självständigare än de övriga.
Jag hörde häromdan om ett annat exempel, en beteendestudie i ett helt ovetenskapligt sammanhang, Dolda kameran. Man hade placerat ett antal personer i en hiss och sagt till dem att stå vända mot en vägg och inte mot dörren som brukligt är. När så en person omedveten om situationen kommer in i hissen, hur tror ni denne reagerar?? Jo, efter ytterst liten tid (en hiss uppehåller man sig inte alltför länge i...), så följer personen gruppens beteende! Trots att denne först ställer sig mot dörren, uppstår till sist en ängslan och känner det som tryggast att göra som de andra. Alltså grupptryck i det lilla och helt ordlöst. Grupptryck är alltså inget annat än flockbeteende blir min slutsats. I detta fall nog så förargligt,men i det stora är det rent katastrofalt och grunden till allt förtryck i världen!

Hur i hela friden kopplar jag detta till min inledande betraktelse? Jo, jag tänker mig att då människan fortfarande, oavsett alla protester, är en ytterst biologisk varelse, och styrs av överlevnadsdriften. Att anpassa sig efter gruppen, att sluta tänka för att överleva, kanske även sluta känna. Detta menar jag är en fara, trots att det många gånger räddat en del individer. Och jag tror alltså att avtrubbning kan vara en del av den överlevnadsdriften.
I mitt nu aktuella fall vill jag inte ge några detaljer, men som alltid ligger dramatiken nära när det gäller min dotter och nu har två saker hänt. Det ena är en händelse och det andra är nya planer som hon har gjort upp och som jag känner mig orolig inför men samtidigt vanmäktig. Vad gör man med en dotter som påstår att jag ska vara glad att "hon inte har blivit pundare" och att "jag inte vet allt hon har varit med om"??? Hur tar man in det utan att bli förtvivlad? Jag har därför nu kommit till den gränsen att jag måste skjuta ifrån mig det och lägga alla känslor i karantän. Skulle jag släppa fram allt, gick jag under. Vilket jag gör under korta stunder.

Alltså, är det bra eller dåligt att låta sig avtrubbas? Svar: Ja, om jag ska orka. Eller finns det någon risk att inget tas på allvar, att jag tappar känslan för att ta rätt beslut, att förstå och känna in rätt handlande?? Det är svåra frågor.

Människan är en biologisk varelse, men hon är även ett moraliskt väsen, vilket gör skillnad. Vi kan tack vare denna, göra rätt, ta hänsyn, överväga våra val. Men jag tror även att det är grunden till att vi kan göra ont, skada andra medvetet. Moral följer av vår förmåga att tänka framåt och bakåt(det sistnämnda är kanske det vi borde göra mer av, ta lärdom av tidigare erfarenheter, osv.) och just tänkandet är ju grunden till både våra framgångar, misslyckanden och det förtryck vi kan åstadkomma.

Så vad vill jag med detta egentligen? Ja, jag vill ta fram det i ljuset, ventilera men kanske också diskutera med andra. Mest av allt önskar jag väl att det fanns en "guru" som tog hand om mig, sa de rätta sakerna, gav mig råd och ledde mig på rätt väg. Alltså någon som tar ifrån mig mitt ansvar och låter mig vila från alla känslor och tankar! Så är cirkeln sluten, min flockkänsla gjorde sig hörd till slut. Att få slippa och bara följa en ström som någon annan har skapat.

Ibland blir jag rädd för mig själv :S

Ångestens öga stirrar mig i nacken, beredd, alltid.

Morgonfilosofi

Tidig morgon. Framme vid spärrarna. Mycket riktigt, de spärrar.
Drar kortet. Rött kryss.
Drar igen.
Höjer blicken mot tavlan,
shit, mitt tåg rullar in.
Drar igen. Nix.
Byter spärr. Drar kortet igen.
Ja, grönt!
Passerar igenom, men tåget har ju gått.
Alltså, går jag ner mot perrongen.

Sensmoral: SL har engagerat sig i antistressarbetet, genom att stoppa i tid och minska onödigt springande! Tack!

Några ord på livets väg

"Vi har inget skydd mot kärleken
inget skydd mot livet,
inget skydd mot döden,
inget skydd.
Så skyddslösa är vi.

Det ligger nästan något storslaget i det."

av Eeva Kilpi

Hon som äger de vackraste orden! Avundsjuk, avundsjuk, fast mest glad att hon finns!

Växande själar

Nyss hemkommen från en lärorik eftermiddag på det stora sjukhuset. Fantastiskt hur det plötsligt ramlar in stöd och hjälp efter två års vilset sökande efter detta. Men det är nog aldrig för sent!
Jag deltar numer i en anhörighetsutbildning i BDD på stadens ena sjukhus. Detta innebär att jag träffar andra i liknande situation, tillsammans med dotterns pappa och min man. Vi får lära oss saker jag redan visste och annat som var okänt, men framförallt får vi stöta och blöta vårt eget handlande. Dels får vi förståelse för det men också nya redskap för framtida situationer. Det är en lättnad, nästan som att bikta sig, vilket jag gjorde idag! För precis som jag visste tidigare, har jag deltagit i det negativa beteendet, dvs. varit med och försäkrat för att slippa ångestsituationerna. Gruppen leds av två fantastiska personer som med kloka ord och en stor dos insikt, lotsar oss runt i denna sjukdom.
Jag får även perspektiv, eftersom vår situation just nu är så otroligt mycket bättre än tidigare, även om det alltid är skört. Men helt klart är att stora framsteg har gjorts. Och då är det smärtsamt att höra om de andra familjernas sjukdomsläge. De har det tungt!
Att denna grupp överhuvudtaget finns är unikt, då kunskapen och satsningen på denna sjukdom är försvinnande liten i sjukvårdsvärlden. Trots allt är detta en startpunkt och det kommer att bli fler. Man jobbar också på att få en ordentlig hemsida om sjukdomen, vilket saknas idag på svenska. Den som finns är snarast ett diskussionsforum för främst drabbade, vilket också uppfyller ett viktigt behov. Tyvärr kommer denna nya sida att dröja och jag leker med tanken att starta en informativ sådan under tiden. Den skulle främst bestå av fakta och kanske några familjeberättelser. Vi får se om jag kan ta mig tiden, men det känns definitivt lockande!
En klok vän till mig vidarberdrade ett fint citat från en annan vis kvinna, "Det gör ont när själen växer". Visst är det sant, men också ganska bitterljuvt då man kan backa och själv betrakta växandet!
Kärlek till alla växande själar, det behöver vi!

Tankens förbannelse

Klockan är 00:00 och jag är nyss hemkommen från en säregen filmupplevelse. I svartvita bilder levererades en historia med många bottnar och ett kort, intensivt och svartfärgat liv återgavs. Bildspråket var fantastiskt! Jag har sett Control av Corbjin, historien om framför allt Joy Divisions sångare Ian Curtis. Och, naturligtvis, sattes mina tankar igång.
Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.

Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!

PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)




Ian Curtis

Ljuset i tunneln

Jag har en ny hjälte i mitt liv! Hon har visat mig en glimt av ljuset. Tänk att det kan svänga så! Med varsam hand hanterar denna studievägledare min dotter och fast men vänligt, styr hon upp det jag inte har lyckats med. Hennes erfarenhet tillsammans med klokt och insiktsfullt handlande, tycks hon nå fram. Hon förstår utan att jamsa med. Nu har hoppets gnista ännu en gång tänts och jag kan nu försiktigt avvakta en liten förändring. Äntligen når mitt leende upp till ögonen igen, jag kan ärligt skratta och känna hur värmen sprider sig i bröstet, om än försiktigt, ytterst försiktigt.
Fortsättning följer.

Jag och hjärnmysteriet

Idag rann kraften av mig igen. Så lite behövs, så lite för att påminnas. Absurt på ett sätt, då det egentligen är vid konfrontationerna med henne som det ändå händer något. De andra dagarna är egentligen bara en sorts dimma över problemen. Ingenmanslandsdagar. Sen hamnar vi där, något måste hända. Åter är jag tillbaka i symbiosen, mina känslor följer hennes som i en dans, en destruktiv vals utan slut. Världens längsta låt!
Huvudet bultar och spänner, axlarna är uppe vid öronen och så har man jobbat en hel dag! Otroligt, hur ska jag klara en hel termin? Men, autopiloten tar över och kursen hålls, fantastiskt, otroligt men sant.
Såg på Tv för några veckor sedan, en stycke ur en konferens om hjärnan. Ett gäng hjärnforskare hade någon form av seminarium, kanske var det "Hjärnans dag"? Vet inte, men då handlade det i alla fall om tonårshjärnan. Den aktuella forskaren hade en tes, att de symptom som man ser som typiska jobbiga tonårsdrag, i själva verket var resultatet av en hjärna i obalans. Och så förklarade han detta med ett antal röntgenbilder. Mycket övertygande och pedagogiskt! Bl.a. beskrev han de äldre tonåringarnas hjärnor, kanske snarast 20åringarnas, som att de bara hade ett läge. Från att tidigare ha tagit intryck, fanns nu bara ett: utläget. Alltså förklaringen till den svartvita bilden av omvärlden och tron att man själv är den enda med de rätta svaren, eftersom man inte tar in någonting... Min fråga blir då: hur ser tonårsföräldrarnas hjärnor ut???? Intressant, kanske ska jag skriva till någon frågespalt i någon vetenskaplig tidskrift :) hur just min ser ut kan jag lätt svara på: en mjuk, formlig massa utan motstånd eller egen vilja, totalt styrd av hjärtat. Låter väl intelligent?

Blomliv

Hon sa

min stjälk är svag, så skör

Han sa

men dina rötter är så starka

Hon sa

dina ord befriar inte mig, jag vill flyga

Han sa

bred ut din krona, låt vinden fånga dig

Hon sa

vinden är för stark och min krona så tunn

Han sa

se på mig och blunda

lyft ditt huvud och andas

Fånga vinden, fyll dig
Låt drömmen bli dina vingar

Hon sa

jag kan inte blunda

och kan inte andas

Jag står stilla mitt i orkanens öga

Drömmarna dör där

´

Han sa

Ta min hand

hon sträcker ut ett finger

och faller

Balans

Intressant detta med att läsa sina egna ord, hjärnan tvingas liksom att göra en ny vända och därmed upptäcka nya tankebanor. Säkert har någon därute som läst min senaste text och känt igen sig, förstått vad som ligger bakom. Jag råkar lida av en släng panikångest, detta namn som den medicinska världen givit ett symptom som jag i mitt fall egentligen vill kalla existensiell ångest. Orsaken till att jag lite respektlöst skriver en släng, är egentligen motsatsen, det är av respekt för de som verkligen är handikappade av sitt tillstånd och det vill jag inte påstå att jag är. Under de senaste tre åren har jag haft tre anfall och det värsta var det första. När jag sedan med hjälp av KBT lärt mig vad det är som händer rent fysiskt, har upplevelsen mildrats något. Dock ligger den (demonen) på lur, varje kväll. Jag har verktyg och jag vet varför min kropp beter sig som det gör, vilket underlättar. Trots detta är det emellanåt otroligt jobbigt, men det gäller att inte få panik helt enkelt. Men jag har alltså inga problem med att vistas bland människor t.ex., utan det är de tysta, mörka i värsta fall ensamma stunderna som är värst. Då ekar tankarna i skallen.

Men, nu får jag inte lämna min tråd, detta med de nya tankebanorna. Vad jag ser när jag läser mina ord är en svärta och ett mörker, jag ser en spegling av det jag ibland anar därinne. Vad som är viktigt, är att förstå att det bara är en del av mig, att det finns fler delar. Kanske är de en produkt av det mörka t.o.m., detta att jag älskar att skratta, att älska, att se och lyssna på andra människor. Jag KAN njuta av livet, vilket kanske kan tyckas svårt att förstå när man läser denna blogg. Det är som att dalarna är så djupa att topparna måste bli så mycket högre. Ofta känns det förstås som väldigt höga berg. Men så landar vi där i vårt hus, en varm vårdag. Jag blundar och känner solen äntligen värma mitt ansikte och de högljudda fåglarna fylla luften med sina "sångbattles". DÅ fylls jag av lycka och allt mörkt sveps bort för en stund.

Eller då jag får en möjlighet att dansa till musiken jag älskar, känna kroppen ryckas med och bara släppa loss. Då ler jag med hela kroppen!

Eller min långa, gängliga son ger mig en spontan riktig tonårskram, då skrattar jag högt. Eller min trasiga, kaxiga men mjuka dotter kryper upp i min famn och säger att hon älskar mig. Då är tårarna sprugna ur ömhet.

Detta är balansen som livet skapar, för utan den då tippar vi nog över åt fel håll. Det är nog helt enkelt så här livet är, vågskålarna väger och tippar upp och ner, men landar till slut i linje. Detta måste vi komma ihåg, då vi är i dalen. Kanske är detta lite klyschigt, men det är nog tyvärr så att livet är rätt klichéartat!

Natten

Mörker,
omsluter mig

Tystnad,

fyller min omgivning

Mörker,

är inte befriande

Demonerna lösgörs

De har legat på lur hela dagen,

tysta, gömda bakom den ljusa tidens ständiga pladder

Tankar om oväsentligheter

De har varit redo

Bidat sin tid

Tystnad,

natten fylls av ljud

Ingen ro utan ett veritabelt slagsmål uppstår

Alla dessa ord och påståenden om varats faktum,

att jag inte ska tro att det är lugnt

Att problemen finns där, alltid

Att livet är en kamp

Men också

att döden finns

Aldrig nöjd

Livet är outhärdligt

Men också tanken på döden

Är otänkbar

Hjärtat skenar

Luften tar slut

Griper efter vapnet, de meningslösa tankarna

Tänk, tänk på inredning, matinköp, bilen som hörs på avstånd

Förträng

ljudet av mitt hjärta,

sorgen som gör ont,

allt jag borde göra,

mina misslyckanden

Att sova är ett krig

Varje kväll står slaget i mitt sovrum

Varje kväll tränas jag till krigare

Somnar svettig

Längtar till ljuset på andra sidan natten

Kommunikation

Har befunnit mig en del i bloggandets värld och drabbas av en tanke. Alla dessa människor bakom alla bloggar, av skiftande kvalité, men dock fyllda av tankar, betraktelser, åsikter och annat, vad gör de? Jo, de kommunicerar ju. Oavsett bakgrund, använder de ju orden till att nå någon annan. Och de gör det med skrivarglädje!

Nu råkar jag dessutom veta att många av dem hoppat av skolan, inte gillat svenskaämnet, kanske inte ens tyckt att det varit meningsfullt. Så vad är felet? Vad gör skolan för att misslyckas så med att få eleverna att se kopplingen? Att de faktiskt i just skolan, BORDE ha en möjlighet att utveckla den där kommunikationsförmågan. Alla vill ju kommunicera, på det ena eller andra sättet. Och det sker ju till största delen med ord, antingen talat eller skrivet. Visst har kroppsspråket betydelse, men det räcker inte. Även den stumme använder ju ord som grund till sitt teckenspråk och läser och skriver också.


Vart vill jag komma med detta? Jo, jag råkar ju jobba med just detta, att försöka få elever inspirerade till att kommunicera bättre. Jag är helt enkelt lärare i svenska! Just därför slås jag av det, att den tidsålder vi befinner oss i nu, handlar så extremt mycketom kommunikation, via nätet(chatt, blogg, diskussionsforum) och mobilen(sms,chatt, m.m.) och ändå upplever många svenskan som ett tråkigt ämne. Kanske framför allt ett ämne som är meningslöst och inte berör dem. Nu ligger min arbetsplats i ett område där de flesta elever per automatik ändå gör bra ifrån sig, eftersom de kommer från hemförhållanden varifrån de får med sig att det är självklart med studier och därför gör bra ifrån sig. De jag tänker på är de som inte har sådan förutsättningar, men ändå samma behov av att kommunicera. Jag tror många av oss lärare ser med ett visst förakt på "smsspråket" t.ex., istället för att däri upptäcka kommunikationslusten. Vi hänger upp oss på att det inte är helt korrekt, men egentligen stämmer det ju med att anpassa språket efter situationen.


Vad jag vill komma fram till är att intresset finns där, hos alla! Det blommar på nätet, alla kan hitta en plats, ett rum att uttrycka sig på och gör det också. Men det skulle kunna bli ännu bättre om vi tog tillvara på lusten, på rätt sätt!

Utifrån dessa tankar, så kommer jag osökt att tänka på Fredrik Lindström, som jag tycker har lyft fram detta på et strålande sätt med sin TV-serie "Värsta språket". Det hade varit roligt om en liknande sådan hade kunnat skapas med tonåringar som målgrupp.


Så här kan det bli när man under sina lovdagar pendlar mellan rättning och surfande på nätet. För det är ingen skillnad mellan en tonåring och mig, att rätta är som att ha en läxa och då är det lätt att man flyr in i annat. Men, men, nu MÅSTE jag fortsätta med det jag får betalt för....


Så, god fortsättning alla kommunikatörer där ute!!

Även en katt kommunicerar, om än med ett fantastiskt kroppsspråk!

Nytt år

Att blogga eller inte blogga, den moderna eviga frågan. Den har jag ställt mig i alla fall. Vad är det som driver människan att lägga ut sina tankar till allmän beskådning? Är det den lilla exhibitionisten i oss, som äntligen får komma fram? Eller bara vårt enorma behov av att bli bekräftade? Kom, titta, jag skriver alltså finns jag!
Och det spelar ingen roll vad man skriver, dagbok, allmäna åsikter om allt och inget. En orgie i självupptagenhet så klart, men vad gör det egentligen? Det är ändå uppenbart att det finns ett skrivbehov.
Dessa tankar har upptagit mig och fått mig att delvis tveka ändå. Tanken var ju först att det skulle bli mitt egna lilla ventilationshål, då livet IRL blev för tugnt, men sen har nya funderingar uppstått kring att jag kanske har annat som vill ut. Fortfarande under täckmantel förstås. Så, här är jag igen, ute i rymden tillsammans med alla er andra. Så många men ändå så ensamma.

Nyåret gled förbi, lätt och fint, utan större åthävor. Tillsammans med några få vänner grubblade vi över fyrverkeriets existens. I en tid då klimatförändringarna dominerar samhällsdiskussionen och med den även andra miljöproblem, fortsätter människor att skjuta ut tungmetaller över jordens yta. Bara för nöjes skull???! Vad är felet? Varför är människan så duktig på att förtränga och sätta sig själv i första rummet? Är det vår flockmentalitet och dåliga fantasi (läs empati) som hindrar oss från att agera rationellt och långsiktigt? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa tankar och grubblar på hur man ska komma åt detta. Få människor att förstå att varje handling av varje lite människa har betydelse. Självklart, men inte för alla tydligen....

Vill engagera mig aktivt, måste för att stå ut. Samtidigt har jag en av de där "ursäkterna" att mitt eget privata lilla helvete suger den mesta kraften. Hatar det som emellanåt är ett faktum, eftersom det känns för lätt att skylla på. Det blir mitt enda lilla "nyårslöfte". Att ta ytterligare ett steg mot ett rättfärdigt liv.