Tycker du om att läsa dina gamla dagböcker?

Upptäckte precis att jag ibland får samma känsla som när jag läser mina gamla dagböcker från tonåren, när jag läser igenom gamla blogginlägg. Eller gamla och gamla, några veckor... En känsla av pinsamhet, "har verkligen jag skrivit det där?" och en lätt rodnad sprider sig på kinden.

Beror det på att jag utvecklas i sådan enorm hastighet
eller är det helt enkelt så att färdigheten att stå upp för den jag är innerst inne (läs dagboksjaget!) inte har utvecklats ett dugg??

Hm, jag tror jag väljer det förstnämnda. Äntligen har jag hittat min superhjälteförmåga.

Fröken blir inspirerad

Det är alltid roligt att inspireras och särskilt vid oväntade tillfällen. Hade gått omkring med en liten lapp i fickan en tid nu och skulle just rensa , då den dök upp. På den stod en bloggadress som Sonen givit mig för en tid sen. Han hade varnat mig för att den kanske inte var min stil eller att den var för "tuff" eller vad han menade.
Själv förstår jag ingenting, vad har han för bild av mig egentligen?? Hursomhelst hade jag ju inget annat att göra så här på morgonkvisten, annat än att se till att ro min slutuppgift på kursen i hamn, så, jag surfade runt lite och vips, var jag där! Ännu en favorit att följa. En fröken följer en annan fröken ;) Missa henne inte! Bloggtrams av högsta klass.

Apropå att läsa

När jag pluggar något, brukar andra göromål utöva en stor lockelse på mig, vanligtvis sådant som roar mig och inte är så krävande (eftersom det roar mig). Ibland kan förstås också studierna vara underhållande, men för det mesta kräver det ju något tillbaka. Brukar tänka att det beror på mina koncentrationssvårigheter eller helt enkelt lättja.

Hursomhelst är en av de aktiviteter jag säger till mig själv att jag inte borde göra, att läsa skönlitteratur. Och hur brukar det fungera med sådant man inte får göra??? Naturligtvis, lockelsen ökar och har man dessutom väldigt lätt för att falla för frestelser, vilket är ett överdimensionerat karaktärsdrag hos mig, så sitter jag där till slut med den där boken som jag absolut inte kan lägga från mig. "Om jag bara läser klart den här, så ska jag gå vidare med xxxx studielitteratur". Jag kommer i alla fall aldrig bli forskare, så är det bara. Undrar om det finns något yrke där man får läsa böcker hela dagarna???? Jo, just det, hon på Metro som skriver om pocketböcker, henne skulle man avsätta och insätta mig på hennes plats :D

För några år sedan, i vuxen ålder, upptäckte jag kriminalboksgenren, en sort som jag tidigare föraktat. Ja, jag har varit ganska svart/vit i mina åsikter en gång i tiden. Trots att jag aldrig hade läst någon... Som extraknäck hade jag under en höst jobb som försäljare på bokklubben Svalan och fick då läsa böcker för att veta något om det jag skulle sälja. Då fick jag Skulptrisen av Minette Walters i min hand och jag var såld. Efter detta följde en tid då jag ofta, ofta kastade mig över diverse kriminalromaner. Jag har avverkat Liza Marklund (Sprängaren var en upplevelse, efterföljarna fyllde mig inte riktigt med samma glädje, men, underhållande...), Camilla Läckberg, Jent Evanovich, Peter Robinson, Fossum, m. många fl. Spänningen och den snabba lästakten passade väl in i mitt liv, att få totalt fly världen och vardagliga bekymmer. Idag har jag faktiskt tappat intresset rätt mycket för dessa, men en och annan slinker med ibland.

Hursomhelst har denna inblick i en genre helt slipat av min litteratursnobbism, eftersom jag anser att läsning fyller så många funktioner för de som läser och ska göra det. Men det finns ändå något jag får insikt i då och då och det är den där kvalitetskillnaden, som också gör att man känner en beundran för den som skriver. Det är också den som ger mig skrivkramp och skriftlig afasi. Denna känsla inträder då jag plötsligt snubblar över en bok som är i mina ögon nyskapande, när en författare har hittat sitt eget språk och skriver som ingen annan. Ofta går det inte lika fort att sluka dem men det gör ingenting (jo, skulle kanske mina nuvarande lärare protestera) utan njutningen förlängs. En av alla dessa böcker med en egen nerv är den bok jag precis har läst om, eftersom den ingick i det skönlitterära projekt jag nu genomför med min klass. Boken heter "Kalla det vad fan du vill" och författaren är Marjaneh Bakhtiari. Går i o f s snabbt att ta sig igenom, men har en så härlig spets mot allt och blottlägger människors beteenden och fördomar. Hos alla! Underbart, man får skratta och gråta och tänka! Något som ytterligare gjort mig glad, är att det visade sig att hon i dagarna kommer ut med sin andra bok och vi som hade tänkt förbättra vår ekonomi och sluta slösa, så jag får väl släntra iväg till biblioteket. Tyvärr råkar jag ju något emot mina ideal, lida av habegär särskilt ifråga om böcker:(.

En annan bok som just nu ger mig den där härliga känslan av att läsa ett nytt språk och som jag tacksamt fått som ett tips, är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag vill också kunna skriva med en personlig röst.

Tack Gutenberg!

Lailas öde

Tusen strålande solar.
Det gör faktiskt fysiskt ont. Slutade läsa i morse. Vill inte läsa mer. Vill läsa. Vad gör man när insikten faller över en som en bomb? Ja, inte för att jag inte visste, men när man släpper in tanken, att så här djävla illa är det någonstans. Samtidigt som många vet, men inget gör något.

Tankarna går till förtryck, kvinnoförtryck, förtryck överhuvudtaget. Försöker förstå varför, tänker på när vi ibland diskuterar kulturella olikheter i världen. Som att detta med att kvinnor ska täcka sig för att få respekt. Jag har försökt förstå de olika perspektiven, att det kanske kan finnas en befriande tanke i att slippa konkurerra och ge efter för alla krav som vårt kroppsfixerade samhälle har skapat. Men med inblicken i den talibanska världen som målas upp i boken, så inser jag att jag aldrig får acceptera ofrihet som ett medel för att nå respekt. Lika villkor är naturligtvis det som gäller, självklart! Har jag förstås alltid tyckt.

Hosseini beskriver hur väst vände ryggen till Afghanistan samma dag Sovjet tågade ut och senare när järnridån föll helt och det kalla kriget upphörde, ja, då var det inte längre så viktigt. Det som sedan hände, skedde med vårt goda minne. Först 11 år senare vaknade världen till, men var det för att undsätta förtryckta människor?? Icke, utan för att försvara väst mot "terrorismen"... Var finns den äkta medkänslan? Solidariteten??

Jag undrar så hur människor mår nu i Kabul? Varför vet jag så lite om det? Måste ta reda på mer. En sak står i alla fall klar, den som förtrycker är en rädd människa, en ensam människa. Bränn alla burkor, både fysiska och psykiska!

Framsidan

Apropå böcker. Om jag inte var lärare har jag ett annat drömjobb, eller rättare sagt ett kall, ett samhällsviktigt uppdrag som någon borde ta tag i. Jag tänker på de som formger framsidan på en bok.

Det är viktigt att läsa, alla borde läsa och då menar jag inte djupa faktaböcker eller intellektuella djupdykningar, utan även vanliga romaner. Alla måste inte fördjupa sig i de tyngsta böckerna, men alla bör få förmånen att njuta av upplevelser i form av en bra berättad historia, få inblick i nya perspektiv på tillvaron för att på så sätt utveckla sin social kompetens. Och vad är människan om inte en social varelse, vi lever tätt tillsammans och måste kunna samarbeta för att världen ska utvecklas till det bättre. Ju fler perspektiv vi kan få, desto bättre. Slutsatsen blir alltså att även läsandet av "vanliga" romaner är en viktig samhällsfråga.

Men, hur ser det då ut? Jo, titta på t.ex. pockethyllan i bokaffären. Hur gör du när du ska välja en bok? Du utgår naturligtvis först från framsidan. Baksidestexten är naturligtvis sedan avgörande och personliga rekommendationer. Men, det första steget är framsidan eftersom den är tänkt att ge dig en vink om vad det är för sorts bok. Nu har jag sett förbi detta flera gånger, eftersom jag redan har känt till författaren, men alltför ofta anser jag att framsidan är vilseledande. Problemet blev belyst häromdagen.

En framsida jag tycker om, snygg och anger en stämning som är relevant för innehållet.

Min käre H (han utan tummen), berättade att han legat en hel natt och läst ut Mossvikenfruarna av Emma Hamberg, en bok han aldrig skulle tagit i om det inte varit för att alla andra böcker varit utlästa och han brottades med sömnlöshet. Och tro det eller ej, han gillade den! Spännande historia och intressanta karaktärer som bidrog till att vidga hans vyer ytterligare. Men hur ser då denna bok ut? Jo, uppenbarligen har man bestämt sig för att här är det kvinnliga läsare vi ska nå och en särskild typ. Jag kan räkna upp en mängd sådana här exempel, Marian Keyes böcker är några. En i mitt tyckte roande men också tankeväckande författare som många har fallit för. Tittar man på de böckerna, så ser man förmodligen dem som ytliga och tramsiga. Detta leder då till att många låter bli att ens försöka sig på dem. Och vad är det me denna trend att ha författarna s porträtt som framsida?? Det är ju innehållet jag är intresserad av! Visst jag fattar att det är ett kommersiellt knep, men en författare är inte bra bara för att den är känd!

Nu menar jag inte att alla måste läsa allt, men jag anser i alla fall att man inte ska skrämma bort en potentiell grupp med falsk varudeklaration. Titta även på Coelhos bok till höger på denna sida, den gillar jag inte heller.

Så, upp till kamp för en bättre framsidekultur (om du nu inte har någon annan viktig samhällsfråga att kämpa för;))!
Ännu ett bra exempel, informativt men också vacker och skrämmande, liksom innehållet.

Jämlikhet och bitterfittor

Nu är Bitterfittan utläst! Tänkvärd bok, intressanta betraktelser av detta med jämställdhet. En fråga jag för övrigt tycker alltid ska hållas vid liv, det är så lätt att trilla in i dessa färdiga roller. I det här fallet är det en sorts uppgörelse med drömmen och hur det sen blev, vad hände när de blev med barn? Ack så vanligt. Det mest jämställda heteroparet kan plötsligt upptäcka oanade beteenden som de inte ens visste att de behärskade. I grund och botten tror jag det handlar om att ta vad man kan och killar, män, kan mer avrent anturliga skäl, då de får barn. "Jag tänker minsann inte göra avkall på mina behov att leva som vanligt", tänker han. "Inte jag heller !" tänker hon. Vem tror ni lyckas bäst???
Man måste nog helt enkelt inse tillsammans att det inte längre är som vanligt och att man har fått barn t i l l s a m m a n s. Hursomhelst är det en smärtsam resa man får göra med många och blandade känslor.

Jag lärde mig i alla fall något intressant, apropå ett tidigare inlägg, där jag i förbigående nämnde Mannens nöje i att inte prata med mig när min munidarré drar igång. Haha, skrev jag då. Bu, säger jag nu! Det är tydligen ett väl inarbetat maktspråk, prova själva! Dröj på svaret om ni får en fråga av er partner eller någon annan för den delen. Eller visa med övertydlighet att ni håller på med något mycket viktigare, t.ex. att läsa ett kvitto. Makten hamnar helt i den tystes hand och den andre upplever en stor frustration och maktlöshet. En form av ignorans helt enkelt!

Påtalade detta igår och det intressanta är ju att det så klart inte sker medvetet "Nu ska jag visa min makt" eller "Nu ska jag sänka henne/honom", men likväl är det det som sker. Hmm! Maktspråk är verkligen ett intressant ämne, på många sätt.

Så upp till kamp både killar och tjejer, för jämlikhet och maktbalans! Vi ska samarbeta inte motarbeta, annars får det faktiskt vara, tycker jag! Ödsla ingen energi på sådan förhållanden, det finns roligare saker att göra. Som att blogga t.ex. :DD

Är jag engagerad eller självgod eller bara helt humorbefriad??

Dagens betraktelse: Skulle visa en bok jag kommit över genom mitt arbete i skolans antimobbingteam, som jag tyckte var väldigt bra och tankeväckande. Den heter Utstött och innehåller samlade texter som problematiserar och belyser problemet med mobbing från olika håll. Hur det nu var, så visar jag upp boken för några ur mitt arbetslag, med syfte att sprida intresset för den. Framsidan pryds av en mörk blyertsteckning som förmedlar ångest, naturligtvis. Tanken är ju förstås att understryka innehållets tema. Inte så konstigt, tycker jag.

I alla fall, då är det en av kollegorna som genast kommenterar att just jag visar upp denna bok Han säger något i stil med: "Men, varför håller du bara på med dessa mörka frågor??? Du gräver ner dig i problem! Och vilken jobbig framsida, varför ser den ut så?"
Kommentaren följs upp av en annan kollega som utbrister:
"Ja, jag tänkte också på det, när du häromdagen presenterade den där utbildningen du var på "Spelar roll". Är detta så bra för dig?"

Ungefär så lät det, inte direktciterat, men innebörden var att jag uppenbarligen är en svartsynt typ, som beter sig kanske en aningen självdestruktivt eller kanske t.o.m. gottar sig i det mörka?! Nu ska ni veta att det är min tolkning av kommentarerna.

Denna händelse föranledde mig i alla fall till att se över mig själv och jag upptäckte att det kanske ligger något i det, inte den subjektiva uppfattningen om syftet, men att jag faktiskt har en röd tråd i både min läsning och mitt handlande. T.ex. jag läser just nu två böcker, en roman och en faktadiskuterande bok (ni kan se dem bredvid inläggen), samtidigt denna dag hade jag lånat en annan bok, Anhörig av Katerina Janouch. Senast utlästa bok var Jätten i spegeln, som handlar om anorexi. Och visst, jag är engagerad i antimobbingarbetet och har precis börjat skapa en sida om BDD. Jag är orolig för mänskligheten och gillar inte vår djurindustri och är en icke helt fundamentalistisk vegetarian. Och absolut, mina barn brukar tycka att jag är jobbig, då jag gärna drar igång diskussioner om frågor som de bara nämner och inte vill prata vidare om, de kanske t.o.m. nämner det i en skämtsam ton. De säger: "Åååh, vad du är jobbig! Måste du alltid vara så seriös???". Och de tycker att jag inte kan skämta, fast nog tycker jag att vi skrattar mycket också, jag älskar faktiskt det! Men kanske kan jag inte skratta åt riktigt allt, så som Stand-upfolket anser att man måste kunna göra.

Och, visst, läs denna blogg, inte är den särskilt följsam och vardagsrolig som så många andra, som jag själv ändå kan läsa och uppskatta mycket. Har tänk på det och undrat om jag skulle kunna...

Allt detta sammanfattningsvis fick mig att fundera, är jag en djävligt deprimerande person eller är jag en engagerad människa??? Vad är skillnaden? Är den hårfin eller finns den inte? Måste jag välja? Det blev helt enkelt lite jobbigt, att tänka att jag kanske är en jobbig människa att ha göra med. Kanske upplevs jag t.o.m. som rätt självgod? Vet inte, men vet åtminstone att jag inte vill vara sådan, jag vill bara känna att jag gör något åt allt det jag tycker är fel. Och tycker dessutom att jag inte gör tillräckligt. Jag tror att många tror att jag gör mer än vad jag i realiteten verkligen åstadkommer. Kanske är allt bara fernissa för att framstå som god????


Jag ryser, detta var verkligen inte det jag ville ha ut av mina tankar, en liten existentiell kris. Vem är jag? Varför är jag?


Min slutsats så här långt är ändå att detta är jag, take it or leave it. Just nu kan jag inte vara på något annat sätt, men jag vill inte trampa någon på tårna, inte förhäva mig, så för Guds (?!) skull, säg till om det är så! Jag vill ju bara var aktiv i de frågor som engagerar mig, annars orkar jag inte leva. Kan inte sitta helt vid sidan om och betrakta det som är fel och bara bry mig om mitt eget. Det är mitt livsval. Tyvärr är jag ändå inte nöjd, eftersom jag skulle vilja göra mer. Skulle vilja vara aktiv i klimatfrågan t.ex. bortsett från det vi försöker göra i det privata livet.


Oj, nu blev jag så där i alla fall, seriös... Men det säger väl allt egentligen, min rätta jag visade sig, jag har ingen humor helt enkelt :) Bara en massa seriositet.


Snälla, du som kan tricket, att hitta en bra balans, ge mig receptet!!

Jag, en riktig döskalle??