TCO väckte mig

Inspirationen eller kanske tiden, har trytit på sistone, men häromdagen vaknade jag till vid frukostbordet. DN debatt gjorde jobbet.
TCO lade fram ett förslag som fick mig att baxna, man ansåg att staten ska sponsra hemhjälp som ett led i jämlikhetskampen!!! Upprörd började jag läsa för att förstå deras argument. Bilden de målar upp av situationen i många barnfamiljen håller jag fullt med om. Men att påstå att jämlikheten skulle öka för att man tar in städhjälp?! Det enda som händer är ju att man bekräftar att det är kvinnans jobb. Visst går det långsamt med attitydförändringarna och visst är det tungt för medparten av alla mammor, jag är den första att skriva under på det. Vad jag inte kan se är bara hur attitydförändringen skulle påverkas av att någon utifrån gör jobbet? Och vilken kön tror man att de flesta som har det yrket har???

TCO jämför städhjälp med hemtjänst, en hjälp som främst är riktad till äldre männiksor som har något handikapp eller nedsatt förmåga p.g.a. ålder, är ju märkligt. Har männen en nedsatt förmåga eller??? Ja, kanske....

Puh, städhjälp har tydligen blivit en mänsklig rättighet, vart är vi på väg? Bakåt?

Sådant jag ältar alltsom oftast

På förekommen anledning måste jag utveckla mitt tidigare inlägg:
Problemet med hea jämställdhetsutvecklingen, är ju att det handlar om normer. I vissa tider och vissa grupper, är normerna kring manligt och kvinnligt så starkt, att det krävs en så stor insats att inte alla klarar av att bryta den. Många gånger har det nog istället lett till bitterhet och just den klagosången som jag blev åhörare till häromdagen. Man kan tycka att en kvinna inte borde acceptera situationen och jag erkänner att det också är min spontana reaktion när jag möter sådant. Samtidigt vet jag ju själv, att jag kan falla offer för en del av dessa fällor. Fåniga sådana som att det är jag som tar åt mig inför mannens familj när något "brister i hushållet". Exemplevis, en långbänk jag ältat ett tag. Mannens syster beklagade sig över att vi inte ordnade med ordentlig mat när de hälsar på landet, utan de får ordna det, för vi har ju fokus på att arbeta (bygga, måla, snickra osv.). När denna pik lades fram, vem tog åt sig?? JAG! Absurt, jag vet.Mannen rykte på axlarna och jag svor och led. Ändå anser jag mig vara både upplyst och envis i mitt behov att undvika könsroller.

Alltså, många normer berör oss, fast vi inte vill. Varför? Jo, det är vår fostran och den är svår att fly, men vi måste kämpa, tala om det, medvetandegöra alla känslor och tankar. Jag tror att om man då lever i en kultur (generationsmässig, geogarfisk eller av klasskaraktär) och alla inom denna grupp har ett visst beteende, så behöver vi stöd för att klara av att bryta med den. Detta innebär ju att röreleser och organisering är nödvändig. För se, även om vi upplever att vi blir uppfostrade till jämlikhet, så står vi små kvinnor där och hjälper vår mamma, tar på oss ansvaret för vissa förutsägbara uppgifter, trots att inget uttalat har bett oss om det. Och det är skit, så är det bara! Det värsta är att så många kvinnor idag som tror sig vara jämlika, ändå trillar ditt då de går in i ne relation eller /och får barn. Vi måste dela ansvaret!

Som en kompis sa, precis som vi på jobbet har olika ansvarsområden kan vi väl ha det hemma. Bra tanke, kan jag tycka, problemet är bara att risken finns att det blir den traditionella uppdelningen och det är den jag vänder mig mot. Jag vill också ha valmöjligheter. Jag vill också kunna lära mig saker som jag inte kan, inte har lärt mig som barn. Om jag möter en man med en riktigt "manlig" uppfostran, vill jag kunna få ta del av det och inte automatiskt infoga mig i hans upplägg.

Oj vad hoppigt detta blev.... Vad jag vill säga är att vi måste stötta varann, både killar och tjejer, kvinnor och män, till att få valmöjligheter och orka bryta traditoner och normer.

Upp till kamp helt enkelt!
Shit, vad det är mycket man vill kämpa för, jämställdhet, svält och orättvisor, krig, miljöförstöring, djurrättsfrågan... Hur ska jag hinna....??

Kvinnopuls

Jaha, så var man ett år äldre och dessutom med en nolla på slutet... Kul, kanske? I alla fall tackar jag min stjärna, eller mina föregångare för att jag hör till min generation. I lördags var vi på middag hos H´s guru i arbetet, en sjuttioårig man med enorma kunskaper inom sitt område, som definitivt handlar om teknik. Pratade med hans fru, som haltade omkring på slitna opererade fötter. Hon avslöjade att den kunnige mannen inte visste hur man satte på spisen, hade aldrig diskat och visste inte vad städning var! Av naturliga skäl beklagade hon sig över att det var lite tungt att städa och putsa fönstren i tvåvåningshuset och skulle gärna vilja flytta till något mindre... Men det ville inte han!

När frågan kom upp på bordet, bland alla, kommenterade han det hela med: "Vi får väl skaffa oss två ryskor!!".

Jag känner sådan sorg och ilska över sådana här öden. Det spelar heller ingen roll vad jag säger, som att jag tycker att hon borde strejka, tvinga honom att ta ansvar.Hon försökte försvara honom med att när barnen var små så var ju han tvungen att jobba så hårt och jag var hemmafru. "Inte kunde jag kräva av honom att han skulle ställa sig och städa när han kom hem... Jag hade ju bara varit hemma hela dagen". I min förtvivlan sa jag att det är dags att uppvärdera olika arbeten, så såg jag ett leende hos henne, men själv var det som att hon inte orkade tillstå detta. Jag hörde ekot av alla dessa kvinnor som har utstått samma sak. Och vet ni, att fortfarande idag, enligt nya siffror, så går kvinnors puls upp när de kommer hem från sitt arbete, medan männens går ner. Vad drar ni för slutsats av det????

Jag ser att kampen går vidare, men att framstegen ändå är stora. Vad jag tror gäller idag, är att hitta en bra arbetsfördelning hemma helt enkelt, men också en ansvarsfördelning. Och det ska fan i mig inte vara kvinnans ansvar att den uppstår! Och uppdelningen ska inte vara given, utan efter "intresse" och val.

Mannen i det omskrivna exemplet är min mans hjälte genom de kunskaper han har och verkar i övrigt ändå vara en snäll man, men jag kan inte hjälpa att jag blir så upprörd och känner en ilska och nästan ett förakt när någon behandlar sin livskamrat på det sättet. Därför måste vi kämpa för total jämlikhet så att vi alla kan känna respekt för varandra.

De godas tystnad

Tänkte och har skrivit om Bitterfittans återkomst i min lilla röda, men det är inte redo för denna arena än. Tankarna är så många att de trasslar in sig i varandra. Istället finns det som berört mig senast närmast.

Jobbar med min hjärtefråga, respekt och jämlikhet. Dessa de mest utslitna orden i världen. Nästan utan betydelse, men om du studerar dem noga så ser du, att vi måste ge dem upprättelse annars får vi nya hemska ord, som förtryck, makt, översitteri. Jag vill inte det, varken för våra unga killar eller tjejers skull. Därför utför jag nu ett arbete med mina elever som jag inte vet om det gör någon skillnad ,men jag försöker i alla fall.

Utgångspunkten är boken "Flickan och skulden" av Katarina Wennstam. De får läsa den och så tittar vi på statistik, fakta om våldtäkter och synen på sex bland ungdomar. Vi har diskussioner, värderingsövningar och så får de skriva om det de har läst. Det är inte lätt, det sitter djupt. Ibland är tjejerna faktiskt värst, de är snabbast med att döma ut andra tjejer. Är man med flera killar döms man ut direkt, man blir slampa eller hora. Killarna har också en skala, men jag upplever faktiskt att de har en lite mer förmildrad syn. Det som idag var mest intressant var att när jag visade på vad en tio år gammal undersökning av ungdomars syn på våldtäkt sa och vad den kom fram till, så tycktes en liten förändrig ha skett. I alla fall på det teoretiska planet. Det kändes som att de ändå vaknade till lite. När jag frågade vad som krävdes för att en tjej skulle få stämpeln hora och de bl.a. sa att de skulle ha varit otrogna, så blev de lite ställda när jag vände på det. Tidgare hade de nämligen enigt konstaterat att det inte fanns något motsvarande rykte om en killei, alltså att kallas för "player", kunde inte jämställas med "hora". Därför frågade jag då om de kände till några killar som hade varit otrogna och då blev det ju tydligt att det fanns en snedvridning. Fakum var att jag faktiskt tror att det och den övriga diskussionen fick något att hända i huvudet på dem!

Det är det jag vill, att både tjejer och killar ska tänka till och se ojämlikheten i synen på de olika könen. Att det finns en orättvisa som faktiskt drabbar dem båda i förlängningen. Det finns inga vinster i detta för någon som vill ha en kärleksfull och sund relation med det motsatta könet. Men jag vill att de ska få insikt, inte att jag ska stå där och diktera hur det är och det är inte lätt. Jag är inte alls säker på att jag lyckas. Ofrånkomligen är det ett problem att jag är kvinna när jag drar igång det här projektet och när jag har samtalen med killarna. Många av dem skrev i början i sina läsloggar att det var en feminsitisk bok som bara tyckte synd om tjejer. Den synen har i o f s ändrats. Jag delar upp dem efter kön när vi har diskussionerna. Tänkte nog avsluta med att de får mötas.

En annan intressant delfråga, tycker jag är synen på de sexuella behoven, att kilarnas är större. Tack och lov insåg killarna i det här fallet att tjejer trots allt HAR dessa behov, men när det gällde styrkan i dem, så tillstod man att kilarnas var starkare. På den här punkten tror jag synen är så lite till mans, oavsett ålder, vilket är intressant. Personligen tycker jag att jag har tillräclkgt med bevis genom min egen existens och andra vänners historier, för att det inte går att göra någon sådan jämförelse. Killars/mäns behov är mer synligt, det är sant och möjligtvis att tjejer tappar lusten ibland när en kille liksom tränger sig på och ställer krav utan att bry sig om tjejen, inte så konstigt.Men tittar man allmänt på behovet, om relationen är jämlik på det planet, ja då kan en tjej/kvinna många gånger ha mer lust än killen. Åtminstone är det givet att lusten inte alltid sammanfaller. Och nog var jag grymt intresserad i puberteten, men en tjej får tidigt lära sig att hålla på sig, inte visa och inte vilja för mycket. Klart det påverkar utspelet av lusten. Men, hallå, vad är förutsättningen för liv? Varför skulle då en av parterna inte vara intresserad? Det handlar om makt helt enkelt, inget annat! Kan jag förmedla detta, har jag nått lååångt!

Ett annat mål är förstås att de tjejer som faktiskt blir utsatta för övergrepp ska känna att de har stöd av sin omgivning och att gärningsmännen är de som fördöms, dvs. motsatsen till hur det tyvärr väldigt ofta är idag. Det finns ingen och jag menar INGEN ursäkt i hela världen för att en våldtäkt begås!! Och jag vill att alla bra killar ska visa det och höja rösten så att de hörs, för de finns, men Martin Luther Kings sorgliga formulering håller i sig: "Det är inte de onda som är faran, utan de godas tystnad" (typ, ej direktcitat).

Så, alla bra tjejer och killar, låt, ropa, säg ifrån, visa att ni finns! Ju fler som gör det desto fler blir vi, det är så det funkar.

Jämlikhet och bitterfittor

Nu är Bitterfittan utläst! Tänkvärd bok, intressanta betraktelser av detta med jämställdhet. En fråga jag för övrigt tycker alltid ska hållas vid liv, det är så lätt att trilla in i dessa färdiga roller. I det här fallet är det en sorts uppgörelse med drömmen och hur det sen blev, vad hände när de blev med barn? Ack så vanligt. Det mest jämställda heteroparet kan plötsligt upptäcka oanade beteenden som de inte ens visste att de behärskade. I grund och botten tror jag det handlar om att ta vad man kan och killar, män, kan mer avrent anturliga skäl, då de får barn. "Jag tänker minsann inte göra avkall på mina behov att leva som vanligt", tänker han. "Inte jag heller !" tänker hon. Vem tror ni lyckas bäst???
Man måste nog helt enkelt inse tillsammans att det inte längre är som vanligt och att man har fått barn t i l l s a m m a n s. Hursomhelst är det en smärtsam resa man får göra med många och blandade känslor.

Jag lärde mig i alla fall något intressant, apropå ett tidigare inlägg, där jag i förbigående nämnde Mannens nöje i att inte prata med mig när min munidarré drar igång. Haha, skrev jag då. Bu, säger jag nu! Det är tydligen ett väl inarbetat maktspråk, prova själva! Dröj på svaret om ni får en fråga av er partner eller någon annan för den delen. Eller visa med övertydlighet att ni håller på med något mycket viktigare, t.ex. att läsa ett kvitto. Makten hamnar helt i den tystes hand och den andre upplever en stor frustration och maktlöshet. En form av ignorans helt enkelt!

Påtalade detta igår och det intressanta är ju att det så klart inte sker medvetet "Nu ska jag visa min makt" eller "Nu ska jag sänka henne/honom", men likväl är det det som sker. Hmm! Maktspråk är verkligen ett intressant ämne, på många sätt.

Så upp till kamp både killar och tjejer, för jämlikhet och maktbalans! Vi ska samarbeta inte motarbeta, annars får det faktiskt vara, tycker jag! Ödsla ingen energi på sådan förhållanden, det finns roligare saker att göra. Som att blogga t.ex. :DD