Mina favoritspråkare

Alla har vi ju ett språk, men några gör det bättre.
Härmed presenterar jag några av mina favoriter:

1. Bodil Malmsten

2. Jonas Hassan Khemiri

3. Mustafa Can

4. Martina Lowden

5. Jonathan Safran Foer (eller ska det vara översättarens namn...?)


Utmana mig gärna!

Alexander Supertramp

Under fyra dagar var jag uppfylld av en historia. Allt jag hörde och allt jag såg, väckte associationer till samma sak. Innan sömnen tog mig och när jag vaknade, fanns den på näthinnan. Jag har sett en av de sällsynta filmer som liksom intar en och sätter igång ens tankar. Icke förvånansvärt ett verk av Sean Penn.

Jag vill härmed rekommendera, nej, beordra alla som är lika sena i starten som jag, att genast masa sig ner till närmsta vidoebutik, eller om man hellre vill, besöka thepiratebay och införrskaffa "Into the wild". Based on a true story. Men skildrad med kärlek. Och kanske ännu hellre, köp boken! Det ska jag.

Historien väcker längtan, närhet och en oändlig ömhet när man får följa den varma, i grunden olycklige "Alexander Supertramps" jakt på frihet och harmoni.
Hör gärna av dig sen och berätta vad du tänkte!

Svar på tal

Kom hem från den långa resan norrut, till ett grått Stockholm, med lite längtan i hjärtat. Kände mig en smula ämlig och beklagade mig över att Han inte hade saknat mig eller hört av sig. Det var då Sonen fällde sina "visdomsord":

"Men mamma, det vet du väl att H bara saknar stålets glöd och ölets beska!"


.....man står sig slätt med andra ord.

Skriftligt omdöme

Apropå de nya direktiven för skolan:
Min kära mor rensade bland gamla ting och fann någon form av brev/omdöme hon fick från min lärare i Spanien när jag slutade där och vi flyttade till Sverige:

"Srs de J.J ha superado el curso con un rendimiento muy satsfactorio. Siento mucho que tenga que marcharse pues el colegio va a perder una excelente alumna, sociable, trabajadora y con gran madurez y responsabilidad.
Un saludo muy fuerte.Mamen"

Tänkte inte översätta, men det var inte så dumt, stora ord :)

Dilemma?

Mannen i mitt liv uppvisade en eftermiddag ny energi. Han strålade med hela ansiktet och sa att han hade hittat lösningen.
Under den gångna veckan hade mina dagar präglats av mycket elevarbete. Det hade varit många möten med många tjänstemän, socialtjänsten, utbildningsförvaltningen, psykologer och kuratorer och så lilla jag. Dagarna hade varit långa och engagemanget stort. Och som alltid, i mitt fall, där engagemanget går in, går energin slutligen ut. En kollega sa till mig häromdagen att han beundrade mig för att jag hade så mycket energi.... Hrmpf, summan av energi är nog konstant på vår arbetsplats, i mitt fall är det bara så att användandet går på turboväxeln under dagtid, för att på kvällen låta min kropp flyta ut i soffan helt tom...

Nåja, vad var då lösningen enligt mannen? Observera då att ni tar i beaktande att han i dagarna fått övertidsstopp från sin närmaste chef, eftersom han och hans kollegor har jobbat över för mycket detta år...
- Jo, titta här! Jag har hittat ett nytt jobb till dig.
-Eh...jaha?
-Ja, nära till jobbet får du, inget jobb att ta med sig hem och så passar du perfekt! Hans ansikte strålade.
-Jaså, svarade jag något skeptiskt. Få se då.
Han halade fram en annons utriven ur dagens tidning. Jag läste:

"textgranskare till enheten för riksdagstryck"

Jag tänkte:
Vart tog alla barnen vägen?

Äntligen fick jag ett ordmoln

Tillbaka i stan, kunde inte låta bli att blogga lite. Och se vad jag hittade! Ett avslöjande av mitt språk eller mitt jag eller, något..... Det här är i alla fall ett moln skapat av mina ord i bloggen. Intressant med det största ordet, FÅR.... Hmm, och mindre ångest än vad jag trodde, men ganska mycket skriva och läsa, och naturligtvis, JOBB.

Balsamiska ångor

Nu kommer jag till er kära penslar! Nästan en hel vecka i härliga linoljeångor. Mmm, balsam för själen.

Trevligt vecka, kära vänner!

Apropå att läsa

När jag pluggar något, brukar andra göromål utöva en stor lockelse på mig, vanligtvis sådant som roar mig och inte är så krävande (eftersom det roar mig). Ibland kan förstås också studierna vara underhållande, men för det mesta kräver det ju något tillbaka. Brukar tänka att det beror på mina koncentrationssvårigheter eller helt enkelt lättja.

Hursomhelst är en av de aktiviteter jag säger till mig själv att jag inte borde göra, att läsa skönlitteratur. Och hur brukar det fungera med sådant man inte får göra??? Naturligtvis, lockelsen ökar och har man dessutom väldigt lätt för att falla för frestelser, vilket är ett överdimensionerat karaktärsdrag hos mig, så sitter jag där till slut med den där boken som jag absolut inte kan lägga från mig. "Om jag bara läser klart den här, så ska jag gå vidare med xxxx studielitteratur". Jag kommer i alla fall aldrig bli forskare, så är det bara. Undrar om det finns något yrke där man får läsa böcker hela dagarna???? Jo, just det, hon på Metro som skriver om pocketböcker, henne skulle man avsätta och insätta mig på hennes plats :D

För några år sedan, i vuxen ålder, upptäckte jag kriminalboksgenren, en sort som jag tidigare föraktat. Ja, jag har varit ganska svart/vit i mina åsikter en gång i tiden. Trots att jag aldrig hade läst någon... Som extraknäck hade jag under en höst jobb som försäljare på bokklubben Svalan och fick då läsa böcker för att veta något om det jag skulle sälja. Då fick jag Skulptrisen av Minette Walters i min hand och jag var såld. Efter detta följde en tid då jag ofta, ofta kastade mig över diverse kriminalromaner. Jag har avverkat Liza Marklund (Sprängaren var en upplevelse, efterföljarna fyllde mig inte riktigt med samma glädje, men, underhållande...), Camilla Läckberg, Jent Evanovich, Peter Robinson, Fossum, m. många fl. Spänningen och den snabba lästakten passade väl in i mitt liv, att få totalt fly världen och vardagliga bekymmer. Idag har jag faktiskt tappat intresset rätt mycket för dessa, men en och annan slinker med ibland.

Hursomhelst har denna inblick i en genre helt slipat av min litteratursnobbism, eftersom jag anser att läsning fyller så många funktioner för de som läser och ska göra det. Men det finns ändå något jag får insikt i då och då och det är den där kvalitetskillnaden, som också gör att man känner en beundran för den som skriver. Det är också den som ger mig skrivkramp och skriftlig afasi. Denna känsla inträder då jag plötsligt snubblar över en bok som är i mina ögon nyskapande, när en författare har hittat sitt eget språk och skriver som ingen annan. Ofta går det inte lika fort att sluka dem men det gör ingenting (jo, skulle kanske mina nuvarande lärare protestera) utan njutningen förlängs. En av alla dessa böcker med en egen nerv är den bok jag precis har läst om, eftersom den ingick i det skönlitterära projekt jag nu genomför med min klass. Boken heter "Kalla det vad fan du vill" och författaren är Marjaneh Bakhtiari. Går i o f s snabbt att ta sig igenom, men har en så härlig spets mot allt och blottlägger människors beteenden och fördomar. Hos alla! Underbart, man får skratta och gråta och tänka! Något som ytterligare gjort mig glad, är att det visade sig att hon i dagarna kommer ut med sin andra bok och vi som hade tänkt förbättra vår ekonomi och sluta slösa, så jag får väl släntra iväg till biblioteket. Tyvärr råkar jag ju något emot mina ideal, lida av habegär särskilt ifråga om böcker:(.

En annan bok som just nu ger mig den där härliga känslan av att läsa ett nytt språk och som jag tacksamt fått som ett tips, är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag vill också kunna skriva med en personlig röst.

Tack Gutenberg!

Kärlek

Jag är en kvinna som lever i ett lyckligt äktenskap. Som alla sådan hamnar man ofrånkomligt då och då i slentrian om än en kärleksfull sådan.
Så händer det sig att jag idag känner något i magen, det kittlar och jag känner hur jag blir glad. Värmen sprider sig i kroppen. Insikten drabbar mig, jag är kär!

Tanken på att få känna det lena under mina fingrar, få bli helt uppslukad av stunden, får mina händer att ivrigt längta. Jag vill dra mina fingrar genom håren. Känna doften kittla mitt sinne och se det vackra. Vi blir till ett. Otåligheten samsas med de lyckliga känslorna. Jag kan inte bärga mig, låt dagarna gå fort! De där stunderna då inget annat spelar någon roll, vardagens problem är som bortblåsta och allt är ljust. Jag vill uppleva hur min kropp tröttas ut, svettas och få somna med ett lyckligt leende, ivrig att vakna till en ny dag och erfara samma sak igen.




Jag längtar, längtar.
Efter min linoljefärg och mina målarstunder

Generation Y

Varsågoda, här ska ni få något att analysera:

En gratistidning här i Stockholm, har denna vecka haft en serie artiklar då de skriver om "generation Y". Kännetecknen för en individ ur denna är:

"De köper Kravmärkt, byter ofta jobb, får lätt ångest och lägger ut sitt privatliv på Internet".

Oj, tänkte jag, vad de vet om mig. Det stämmer ju precis med undantag för jobbet (även om jag tänker på det hela tiden, räknas det??). Min blick vandrar vidare i texten, till vilken generation det handlar om.

80-talisterna....


Eh, vad säger det om mig? Född 1968.

Analyser välkomnas ;)

17/10-08 Tillägg: Men fram till 30 så hade jag ju både fött barn och jobbat med ett otal olika jobb, så det kanske stämmer.... Förmodligen en mediaprodukt, ungefär som horoskop, skrivet så att det passar alla. Vem har inte ångest idag????

Lailas öde

Tusen strålande solar.
Det gör faktiskt fysiskt ont. Slutade läsa i morse. Vill inte läsa mer. Vill läsa. Vad gör man när insikten faller över en som en bomb? Ja, inte för att jag inte visste, men när man släpper in tanken, att så här djävla illa är det någonstans. Samtidigt som många vet, men inget gör något.

Tankarna går till förtryck, kvinnoförtryck, förtryck överhuvudtaget. Försöker förstå varför, tänker på när vi ibland diskuterar kulturella olikheter i världen. Som att detta med att kvinnor ska täcka sig för att få respekt. Jag har försökt förstå de olika perspektiven, att det kanske kan finnas en befriande tanke i att slippa konkurerra och ge efter för alla krav som vårt kroppsfixerade samhälle har skapat. Men med inblicken i den talibanska världen som målas upp i boken, så inser jag att jag aldrig får acceptera ofrihet som ett medel för att nå respekt. Lika villkor är naturligtvis det som gäller, självklart! Har jag förstås alltid tyckt.

Hosseini beskriver hur väst vände ryggen till Afghanistan samma dag Sovjet tågade ut och senare när järnridån föll helt och det kalla kriget upphörde, ja, då var det inte längre så viktigt. Det som sedan hände, skedde med vårt goda minne. Först 11 år senare vaknade världen till, men var det för att undsätta förtryckta människor?? Icke, utan för att försvara väst mot "terrorismen"... Var finns den äkta medkänslan? Solidariteten??

Jag undrar så hur människor mår nu i Kabul? Varför vet jag så lite om det? Måste ta reda på mer. En sak står i alla fall klar, den som förtrycker är en rädd människa, en ensam människa. Bränn alla burkor, både fysiska och psykiska!

Moln

Vill också kunna samla vassa tankar, hårda känslor, ledsna suckar, gråa blickar, mörka rop, taggig smärta, svarta hål
i moln av ord

Vill forma mjuka leenden, små glittrande utrop, lyckliga skratt, varma blickar, ömma möten, röda känslor, lätta andetag
i moln av grammatisk karaktär

samla dem,
skapa mening,

beröra,
avgöra,
uppröra

Precis som du.

Förresten...

..som ett av H´s favorituttryck lyder: "Det är lätt att skita när röven är full" (ja, jag vet, väldigt sofistikerat, men så är han Göteborgare också:), det är lätt för mig att försöka vara positiv samtidigt som livet plötsligt ljusnar lite grann. Min dotter har fått jobb och börjar på måndag!

Grattis gumman!!!
Åh, vad mina tummar kommer att bli blå på måndag!

Jag tränar på att bli en gladare prick

Jag fortsätter i positivismens anda och försöker finna nya perspektiv på livet:

När jag är orolig för hur det ska gå för mina barn - gläds åt att jag har barn att vara orolig för.
Om jag är irriterad på världen, familjen och bara vill vara ensam - se det fantastiska i att jag faktiskt kan välja, jag har medmänniskor omkring mig.

Och den svåra nöten:
När stresshormonerna rasar i kroppen, ja, jag vet inte, kanske kan jag använda dem för att få energi och faktiskt komma iväg på den där löprundan jag planerar idag?

Nej, den sista var inte så bra, men jag ska fortsätta fundera. Och hörrni, detta inlägg innehåller faktiskt inte ett spår ironi!

Bland inlägg, ordböcker och optiker

Ibland är livet bra underligt. Som nybliven student borde min reella ålder egentligen ha sjunkit drastiskt och skapat en ungdomlig aura kring mig. Jag gnäller på läxor, jagas av dålig samvete och lyckas ständigt hitta absolut supernödvändiga göromål som går före skolarbetet. Som att t.ex. plantera om blommor (hur ofta gör jag sånt?????), städa (hm...), se en otroligt viktig och rolig TV-serie som endast går dagtid (typ The sventiees..), skriva blogginlägg.

MEN, icke! Samtidigt tornar sig nämligen en massa andra märkliga förändringar upp sig. Igår gick det inte att stå emot längre, jag måste gå till optikern. Visst, jag har varit där förut och fått glasögon att använda ibland. Men då sa de att det inte var nödvändigt för egentligen var det ju bara lite fel på ena ögat och kanske kunde en latent skelning (som för övrigt 60% av befolkningen har) bidra till att jag har tyckt att det är jobbigt vid datorn och att läsa böcker sent på kvällen (läs natten). Så egentligen är jag ingen glasögonbärare. Så vad händer då, när jag inser att det här går inte, jag får verkligen skitont i ögonen av att stirra på datorskärmen? Jo, jag slinker in hos optikern och efter avslutad undersökning konstaterar han att jag har en lätt astigmatisk brytning och är på gränsen till översynt och att det vore nog bra med glasögon. Bra så, men han slutar inte...
-Jo, och sen är det ju så att med åldern så blir det ju lite värre, när man närmar sig 40. Ja, han skrattar till, jag är ju också där! Så inte skadar det att hjälpa ögonen.....
Bla, bla, bla, det ville jag ju inte höra, jag är ju student!!

Som om det inte var nog, nu har jag dessutom köpt de dyraste joggingskor jag någonsin betalat för. Och varför det? JO, jag har ju fått problem med fötterna. Visst, det beror ju på att de där fina smala fötterna, så långt ifrån plattfot man kan komma, något jag alltid inbillat mig var bra, inte var så praktiska. Nejdå, "du har ett extremt högt fotvalv och det är jobbigt för fötterna, så nu ska du få ett fotinlägg. Så dina gamla vanliga sneakersskor, platta som marken, är inte att tänka på". VA???! Visst, detta har inte med ålder att göra, men erkänn att begreppet hålfotsinlägg inte låter så ungdomligt...

Det är bara att konstatera, detta är en kropp i förfall, får bara hoppas att den ungdomliga sidan hos mig, som student med koncentrationssvårigheter, ska hålla hjärnan i god trim.

Eller vänta nu.......???

En kamp i positivismens tecken

Fick ett mail häromdagen om vikten av att förhålla sig positiv i alla lägen, något som absolut är värt att tänka på. Genomgår just nu en prövning i denna filosofi.
Fick idag nya besked inför nästa veckas seminarium i Umeå, jag går ju en utbildning på halvfart. Den ansvarige läraren meddelade att vi hade tre böcker till på vår lista, engelskspråkiga dessutom. Inte nog med att det är stressande i sig, det går dessutom inte att hitta böckerna. En finns inte, en annan går endast att beställa via nätet=flera dagars leveranstid och den tredje kan jag hitta ett ex av på Södertörns högskola.

Så hur hanterar man detta i positiv anda?? Ja.....
1. Det betyder att jag kan läsa och har förmånen att få utbilda mig. Absolut!
2. Jag hör uppenbarligen till den minoritet i världen som har tillgång till Intenet.

Men, hur tar det bort stresshormonerna i min kropp? Och det faktum att jag nu får klart för mig att min förmåga att läsa facklitteratur på engelska är grymt eftersatt om inte näst intill obefintlig. Har upptäckt att jag även lider av koncentrationssvårigheter. Så, mitt uppdrag till nästa inlägg blir att hitta den positiva vinkeln på dessa sistnämnda punkter. Om du, kära läsare, har ett tips eller rent av det rätta svaret, tveka inte att höra av dig!

Stövlar till salu

Nu ska jag bjuda på en knäpp/dum/god historia ur mitt egna lilla liv:

Jag hade lagt ut ett par stövlar på Blocket och fick idag napp. En kvinna kom idag och skulle titta på dem. Fint och bra, hon gillade dem. Skulle lästa ut dem, då skaftet var lite trångt för henne, men hon var nöjd. Så skulle hon då betala och tar fram pengarna. Hon överräcker 1100 kr till mig, då säger jag:"Nej, men jag skrev ju 1000 så varsågod", så gav jag tillbaka 100 kr. Hon tittade förvirrat på mig och sa:"Fast jag tror nog att det stod 1100". "Nejdå, ta de här nu, du ska ju dessutom lästa ut dem!". Hon tittade nu med en inte bara förvirrad utan misstänksam blick på mig. Hon tog dock stövlarna och gick.
Jag gick in i vardagsrummet och min svägerska som var på besök, säger med ett flin: "Jaha, så du prutar på dig själv??"

Min H säger att jag är korkad och dumsnäll, fast mest dum.... Jag vet inte, är nog mest lite förvirrad :-s

Fy fan...

Vill ju så gärna, gärna tro på det goda hos människan men ibland är det svårt.

Måste ju förstås kommentera detta hemska som skedde i Finland. Känner mig ju lite extra berörd då jag jobbar i skolan och så ofta ser utanförskap. Det är faktiskt en av våra största frågor och vi diskuterar det MYCKET. Hur ska vi göra? Vad kan vi göra? Kan vi göra?? Det är inte lätt och det är ofta mycket sorgligt.
I alla fall, vad jag tappar hoppet på är inte just denna olyckliga människa som begår dådet, utan media. Vad är det som händer på kvällspressens redaktioner? Hur tänker de? "Ja, vilken bra idé! Vi presenterar de här massmördaren som en actionhjälte. Ja, vi kan ju sno lite bildteknik från filmvärlden. Om vi låter mynningen peka mot läsaren och så lägger vi rubriken/löptexten liksom under. Det blir fräckt, ja!!" Eller? Hur gick det till när de bestämde sig för att leva upp till dessa desperata människors önskan, att bli sedda och kända? Ändå finns det psykologer som ständigt i samband med sådan här händelser, tydligt och klart framhåller hur det kan "smitta" och vilket ansvar media har. "Men nej, vi vill sälja lösnummer, jajjamensan! Och jag har inget alls att skylla på annat än min enorma girighet!"

Ibland är det svårt att ha respekt för journalistkåren och deras bristande moral...

Himlen på golvet

Ett gäng glada människor, inklämda på ett litet café. Musik som stärker, texter om den lilla människans värde och tysta tjejers revolt, sånger ur ett stort hjärta och inte en sladd. I tordags var jag där, på nystartade akustiska klubben på Café Magnolia i Vasastan. Ett skönt inslag i vardagen.

Fröken Underbars stora röst och låtskrivare Sandra, har tagit initiativet och premiäröppnade med sitt eget band. Masa er gärna dit en torsdag, men bered er på en liten intim lokal, med mycket värme!

Jag antar utmaningen!

Min vän utmanade mig att göra en egotripp, som om det inte var det enda jag gjorde på den här sidan.... Det skulle fungera som en antideppkur, så ok, jag provar! Här har ni mig:

1)3 saker om dig själv som du är stolt över:
Jag har fött två barn som jag älskar över allt annat.
Jag ser det goda hos andra människor och har svårt för att verkligen tycka illa om någon.
Jag blir lätt engagerad.
2)Som vän är du?
Empatisk, lyhörd, intresserad, omtänksam. Men samtidigt dålig på att höra av mig, tyvärr... fast jag ställer ALLTID upp om någon behöver mig.
3)Är du bra på?
Hm, svårt...Och sånt här utsätter vi våra elever för!! Jag har tålamod, är bra på att övertala och övertyga andra om något jag tror på(manipulera...??:).
4)Är du avundsjuk?
Ibland, på dem som får tiden att räcka till och som är mer effektiva än mig.
5)Öl och pilkastning eller discomusik och dans?
Igår drack jag öl och kastade Dart, men jag vill gärna dansa också (egentligen helst till annat än "disco"). Tyvärr blir det alldeles för sällan
6)Tränar du? Isåfall vad och hur ofta?
Jag cyklar till jobbet ca 2 tim om dagen. Har en ambition att träna resten av kroppen också...
7)Det första du gör på morgonen?
1.Kissar 2. äter frukost och läser tidningen 3. klär på mig
8)Hemlig "förälskelse"(typ nån skådis eller annant oskyldigt)
Åh, skulle gärna var förälskad men "tyvärr" är det fel begrepp för min stora kärlek
9)Pratar du med dig själv?
Fråga min stackars familj och mina kollegor....
10)Mest märkbara tantvarning?(om finns)
Jobbigt med FÖR hög musik på krogen, men det har jag alltid tyckt...
11)Vad skulle du vilja göra mer på din fria tid?
Skriva, dansa, vara i huset och måla, umgås med vänner
12)Något nytt projekt på G i snar framtid?
Vill som sagt skriva på min roman, kommer också att delta i min väns bokprojekt på något sätt. Men mest tid tar mina studier just nu. Har också startat en annan blogg på ett tungt och viktigt tema, hoppas att den ska ge mig inspiration till mitt romanprojekt. Men den bloggen blir ännu anonymare än denna, så tyvärr, ingen hänvisning här.
13)Nåt som du SKULLE VILJA göra, men som aldrig får tillfälle, tid, råd med?
Träna, dyrt och framför allt, fattar jag inte vad som händer med tiden!
14)Det bästa med att ha barn(om du har):
Att det är den största , mest villkorslösa kärleken du någonsin kan känna för en annan människa. De är de som kan göra mig lyckligast.
5)Är du pinsam ibland? När?
Absolut, fråga mina barn och mina elever, ofta. Men jag tycker sällan själv att det är pinsamt, utan jag bjuder på det!
16)Person som du avskydde i skolan?
Jag kunde och kan ha svårt för vissa personer, men att avsky någon... Det finns en, men det har inget med min skolgång att göra. Vet inte inte ens vem det är, men det han har gjort går inte att förlåta, så ja, det är väl att avsky någon?
17)Hångel på första dejten?
Varför inte? Följ ditt hjärta, det är mitt motto
18)Din bästa killkompis(om ej nu, sen förr)
Jag har flera och har aldrig varit någon bästistyp, så ingen nämnd ingen glömd!
19)Vad gör du på helgerna?
Ofta jobbar jag, mer sällan går jag ut, mest hänger jag med min man. När vi kan drar vi till vårt kära hus och snickrar och målar och gräver.
20)Livs dröm?
Att skriva klart min bok!

Jag vill så gärna...

Ibland när jag sitter framför en förälder och dennes barn kan jag ibland uppleva en säregen känsla av att se på mig själv utifrån. Inte som en flummig utanför-kroppen-upplevelse, utan en i allra högsta grad konkret känsla. Mitt i ett samtal kan jag höra min röst fortsätta som förprogrammerad, samtidigt som mina tankar far iväg. Jag tar plats i stolen mittemot och blir den förälder jag är. Ofta beror det på att jag vill sitta i den stolen, jag vill vara den där föräldern med det där barnet som trivs i skolan och ser på framtiden med tillförsikt. Andra gånger känner jag istället igen mig och då dras jag motvilligt ned på stolen. Det är i de fallen jag är som mest närvarande. Jag vill så gärna vara den där läraren som jag aldrig fick möta, den där personen som faktiskt kan hjälpa det trasiga, trötta, osäkra eller destruktiva barnet. Önskemålen om en flykt, att få byta en tillvaro mot en annan, att ett skolbyte ska lösa alla problem, motarbetar jag med all min kraft.

De där gångerna jag måste vara en stark vuxen, som kan stötta det ledsna, utstötta, arga barnet, då håller jag ihop. När jag däremot möter "lycka", då är det som svårast. Då kan jag i värsta fall fälla en tår, som jag diskret torkar bort. Likadant kan det vara på avslutningsdagen eller vid skolans musikalpremiär. Då skär smärtan i mig över att jag inte kan vara samma person hemma, att mina barn inte har upplevt samma trygghet och "framgång" i skolan.

Utifrån min yrkesroll, hyser jag en stark tro på att utbildning är viktigt. Inte för att bli framgångsrik och tjäna pengar, inte heller för att bli känd. Definitivt inte för att jag anser att endast hög utbildning är status, utan helt enkelt därför att jag vet att utanförskap kan skapa olycka. Om man inte går ut gymnasiet eller ens grundskolan, så löper du risk att inte komma in på arbetsmarknaden. Och kommer du inte in där, förlorar du din frihet, att välja, att leva. Allt detta vet jag, jag vet att det är viktigt med drömmar, att ha mål, små som stora. Men trots att jag vet detta, lyckas jag inte förmedla det till dem som är viktigast för mig. Istället står jag vid sidan om och ser hur åren går och riskerna ökar. Jag blir en betraktare.

Det mest skrämmande är att jag känner tendensen att ställa mig vid sidan om kan bli en faktor även i privatlivet. Som en överlevnadsreflex. För utan den möjligheten, riskerar tåren i ögat att bli en flod och då drunknar jag.

Vita minnen

Kommer du ihåg våra nattliga samtal i smyg?
Kommer du ihåg våra fumlande händer?
Kommer du ihåg den fjäderlätta pussleken överallt och ingenstans?

Kommer du ihåg träden vi klättrade i?
Kommer du ihåg hur vi lekte tafatt i den sammetsmjuka medelhavskvällen?
Kommer du ihåg hur du retades och samtidigt som jag sögs in i din blick?

Kommer du ihåg de sista dagarna, immiga av alla mina tårar?
Kommer du ihåg min rädsla som var blandad med längtan?
Kommer du ihåg vår oskuld?

Minns du när vi var elva år?
Jag minns.

Svårmod

Det bor en svårmodig man i mitt hem. Jag önskar att det gick att påverka, men det tycks svårt och jag är nog fel person. Det här är definitivt inget nytt tema för den här bloggen, tyvärr går det inte att undvika då frustrationen är en så dominant känsla. För vad gör man, när man vet att det är mörkt men inte kan hitta ljusknappen?

Idag har det trots allt glimtat till och jag sparar alla skratt inuti mig där de värmer som mest. Skratt inger hopp.

Lyckopiller

I fredags intog jag ett megalyckopiller, jag var på bio. Skrattade, grät och applåderade! Har nog aldrig hänt tidigare.
Jag såg "Patrik 1,5 år" och det var så rätt, precis vad jag behövde. SE DEN! Den är ömsint, rolig, berörande och riktigt, riktigt fin. Tänk att Gustaf Skarsgård var så bra, det visste jag inte.

Söndag i Imperiets tecken

Halkade ner i soffan igårkväll och hamnade framför Video med Luuk eller vad det heter. Peter Stormare hälsade på. Samtycker inte direkt med hans musiksmak men en video väckte något hos mig, en liveupptagning från Kolingsborg med Imperiet! Oj, vad det small till i nostalgikörteln!

Av den anledningen har denna städdag gått i nostalgins tecken, eller förresten ´kallas det nostalgi om man fortfarande blir upplyft, glad och njuter av det? I så fall var det inte nostalgi utan bara ren ram musiklycka. Jag dammade av mina vinylplattor (jojomensan, såå gammal är jag;) och upptäckte en massa mysiga känslor i min kropp. T.o.m. dottern tyckte det var "skön musik".

Tyvärr insåg jag att det inte har hänt så mycket i världen. Lyssna på texten till C.C. cowboys så inser ni.

Dagens betraktelse

Vilken härligt lättsam blogg jag har! Lite som jag själv...

Mamman och tryggheten

Tack för varm kommentar, men jag måste trots allt betona att jag är medveten om att det ändå måste min plikt att ibland rannsaka mig själv. Kanske kan jag bli bättre då och i jobbiga stunder så inser jag faktiskt att jag inte kan se mina barn som helt fristående individer utan påverkan av sin uppväxt. Visst, vi har väl alla våra ok och ingen går genom livet utan motstånd. Prata med vilken familj som helst, så alltid finns det något. Det är liksom livet. Å andra sidan så måste jag nog titta närmre på mina brister ibland och kanske gör jag det lite för noga emellanåt när jag snubblar på livets stig och faller ner i en mörk grop. Men jag tar mig upp igen, måste. Kravlar tillbaka till stigen, trots att flyktreflexen är mycket kraftig.
Vad jag funderar på mest just nu, är inte varför jag inte är den perfekta föräldern utan mer varför jag inte tycks vara den förebild som jag trodde/önskade att jag var. Varför flyr de motstånd, varför vill de inte kämpa? Varför är skolan ett sånt problem? Jag är ju ändå lärare.... kanske är det där skon klämmer! Varför flämtar depressionen dem i nacken? Jag älskar dem ju och visar det. Tror inte att jag kväver dem med det men kanske att jag har missförstått hur den ska visas. Kanske har jag inte bjudit tillräckligt motstånd och ställt de krav som behövs för att en människa ska utvecklas till en stark och trygg individ!

Kanske är det också en generationsskillnad, typ " när jag var i din ålder så hade jag minsann jobbat extra i flera år och inte var det lätt hemma men jag jobbade och gick klart skolan....bla, bla". Kanske är inställningen till arbete annorlunda idag. Kanske är samhällets påverkan större än min?

Kanske, kanske, kanske...

En terapeut frågade mig en gång vad jag önskade mig mest. "Att mina barn blir lyckliga", svarade jag. "oj! Det var inga små krav du ställer på dem!", svarade hon. Det ligger nog något i det hon sa..

Sportmamman

För det mesta är jag glad över att han har valt att bo här och jag tänker att det måste ändå bero på att jag har gjort någonting rätt, men nyss kom något annat över mig. I en mörk stund förstås, då brukar jobbiga faktum lysa så mycket skarpare. Anledningen är inte att jag är mer förstående, bättre lyssnare eller en klokare människa. Eller att jag står som kontrast till en man som inte förstår något, som älskar men har oförmåga att visa det på ett sätt så att det går fram, som är notoriskt självupptagen. Att jag på något sätt skulle vara den empatiska och generösa, både känslomässigt och materiellt.

NEJ, orsaken framstår nu klar och tydlig. Jag är mesen, jag ställer inga krav och när jag försöker, så har det ändå ingen effekt. Han är jobbig för han kräver. Förvisso gör han inte så mycket för att följa upp det, men han är ändå tydligare. Jag är maktlös och inte blir det bättre med tiden.

Jag är nu också rädd för att min oförmåga också bidragit till otrygghet. Så klart, tänker nu alla ni kloka "utanförstående". Klart att det är så. Du är drottningen av curling, så varsågod, ät nu upp det du har skapat. TA KONSEKVENSERNA!

TCO väckte mig

Inspirationen eller kanske tiden, har trytit på sistone, men häromdagen vaknade jag till vid frukostbordet. DN debatt gjorde jobbet.
TCO lade fram ett förslag som fick mig att baxna, man ansåg att staten ska sponsra hemhjälp som ett led i jämlikhetskampen!!! Upprörd började jag läsa för att förstå deras argument. Bilden de målar upp av situationen i många barnfamiljen håller jag fullt med om. Men att påstå att jämlikheten skulle öka för att man tar in städhjälp?! Det enda som händer är ju att man bekräftar att det är kvinnans jobb. Visst går det långsamt med attitydförändringarna och visst är det tungt för medparten av alla mammor, jag är den första att skriva under på det. Vad jag inte kan se är bara hur attitydförändringen skulle påverkas av att någon utifrån gör jobbet? Och vilken kön tror man att de flesta som har det yrket har???

TCO jämför städhjälp med hemtjänst, en hjälp som främst är riktad till äldre männiksor som har något handikapp eller nedsatt förmåga p.g.a. ålder, är ju märkligt. Har männen en nedsatt förmåga eller??? Ja, kanske....

Puh, städhjälp har tydligen blivit en mänsklig rättighet, vart är vi på väg? Bakåt?

Stunder av lycka

Ögonblicksbilder från sommaren och en inblick i det sköna livet.

Delar av Martorpsfallet, pampigast på våren men vacker även nu.

Efter en skön dag njuter vi med kära, kära vänner ett nattbad i vår tunna under en månförmörkelse vi inte ens var medvetna om!

Och så här vackert kan det vara i husets hjärta.

Se mig!

Effekten av att inte få bekräftlese eller uppskattning som barn, blir att som vuxen ständig jaga den. Det står nu klart.
Behovet av att bli sedd, åh ett så utslitet uttryck! Det är en sorg i sig.
Om jag trodde på en gud, skulle jag be den att hjälpa mig att inte begå detta misstag.

Länge leve annorlunda!

Som alltid, förgyllde P1s Sommar våra dagar och som alltid upptäckte jag några fynd. Såna där som man aldrig hört förrut eller kanske misstänkte inte skulle vara bra. En av sommarens var Martina Lowden. Ja, ja, jag har nog varit blind och döv, men vilken upplevelse!

En kvinna som berättade sin historia fylld av kraft trots allt, men en sak kändes inte bra och det var hennes konstaterande att om man är "annorlunda" så blir man utsatt som barn. Jag vill säga att det är för jävligt, att det inte ska vara så. Visst, det händer men det ska inte accepteras.

Tyvärr så träffade jag en bekant som jag lyriskt berättade för om upplevelsen med Martinas program och att jag hade köpt hennes bok. Som svar fick jag "att hon inte riktigt gillade sådan där personer som gör sig annorlunda, som liksom lyfter fram det".... Suck, här berättar Martina i radion hur de andra barnen har klagat på att hon är annorlunda och när hon väl accepterar faktum och tillåter sig att vara sig själv, så får hon istället höra "att du ska inte tro att du är annorlunda, för det är du inte!". Min bekanta utsatte henne för precis samma sak nu. Jag blir så trött.

Det enda som ändå känns bra, är att denna superbegåvade tjej har stått på sig och slagit igenom med sin bok. Hon har ett språk som är unikt, en intelligens långt förbi andra och hon har gått sin egen väg TROTS andra. Jag tycker man ska hylla det annorlunda, för fy fan vad tråkig världen skulle vara om den bara var fylld av en massa likriktade människor vars mål är att trycka ner allt som skiljer sig från dem!

Bakom Götgatan

Igår: Äntligen en varm sommarkväll, sol och ballonger fyllde skyn (få moln dock, vilket var bra denna gång:)) och ljuva toner ringlade genom luften. Och idag försvinner jag till Paradisplatsen och träffar Mannen i mitt liv. Saker och ting är rätt okej just nu!!

Ha en skön sommar, kära vänner!

Mörker och ljus

Ett oskyldigt moln?? Titta noga i mitten undertill, sommarregn över Gotland kanske?

Hm, vad händer bakom oss?

Eh, nu regnar det nog en hel del...

Ljuset, vi har skådat ljuset! I höjd med Alamgrundet, äntligen. Vi vann kapplöpningen.

Så här kan ett till synes oskyldigt moln se ut, strax innan det slår sig ihop med andra likasinnade.

Summer time

Den här sommaren tycks fyllas av oväntade upplevelser, idag ska jag träffa en gammal kompis från högstadietiden (tack Facebook!) i Norrtälje. Inte dumt och imorgon blir det konsert på Mosebacke, Anna Järvinen och Lykke Li. Synd bara att Mannen har den bästa kameran hos sig i Huset. Kanske kan jag få till något med den lilla grå.

Veckans bra

Bra-saker-som-hänt-den-här-veckan-listan

• Konsert 1. Såg mästerlig blues med Robert Lighthouse. Han är en gud på gitarr!


• Konsert 2. Gratis (extra plus!) musik Under Eken, med speciella Anna Järvinen. Hon bjöd dessutom på tre helt nya låtar. Goda tillbehör i form av pastasallad, öl och sol


• Totalspontan segling med älskade farsgubben. Över en dag bestämdes att jag skulle ta pendeln till Nynäshamn, färjan till Visby, bussen till Fårösund och där hoppa på hans segelbåt för att sedan köra en 16 timmarstur till Värmdö. Snittvind mellan 8 och 13 m/s och sydlig vind. De svarta molnen jagade oss dramatiskt. Det var ljuvligt! Tvådagars semesterresa.


• Ny upptäckt: Moln. Vill fota dem, spara dem, lära känna dem och förstå dem.


• Ny havskompis: Tobisgrisslan, en mycket söt typ.


• Filmupplevelse: Tillsammans är man mindre ensam (vilken titel:) m bl.a. Audrey Tatou. En riktig må-bra-film som jag behövde. Inte direkt i klass med Amelia från Montmartre, men klart sevärd här och nu. Något förutsägbar fast det är ju inte helt ovanligt tyvärr, vilket i o f s kan passa mig, då mitt liv sällan är det!

Och så är det en dag kvar!!!

Framsidan

Apropå böcker. Om jag inte var lärare har jag ett annat drömjobb, eller rättare sagt ett kall, ett samhällsviktigt uppdrag som någon borde ta tag i. Jag tänker på de som formger framsidan på en bok.

Det är viktigt att läsa, alla borde läsa och då menar jag inte djupa faktaböcker eller intellektuella djupdykningar, utan även vanliga romaner. Alla måste inte fördjupa sig i de tyngsta böckerna, men alla bör få förmånen att njuta av upplevelser i form av en bra berättad historia, få inblick i nya perspektiv på tillvaron för att på så sätt utveckla sin social kompetens. Och vad är människan om inte en social varelse, vi lever tätt tillsammans och måste kunna samarbeta för att världen ska utvecklas till det bättre. Ju fler perspektiv vi kan få, desto bättre. Slutsatsen blir alltså att även läsandet av "vanliga" romaner är en viktig samhällsfråga.

Men, hur ser det då ut? Jo, titta på t.ex. pockethyllan i bokaffären. Hur gör du när du ska välja en bok? Du utgår naturligtvis först från framsidan. Baksidestexten är naturligtvis sedan avgörande och personliga rekommendationer. Men, det första steget är framsidan eftersom den är tänkt att ge dig en vink om vad det är för sorts bok. Nu har jag sett förbi detta flera gånger, eftersom jag redan har känt till författaren, men alltför ofta anser jag att framsidan är vilseledande. Problemet blev belyst häromdagen.

En framsida jag tycker om, snygg och anger en stämning som är relevant för innehållet.

Min käre H (han utan tummen), berättade att han legat en hel natt och läst ut Mossvikenfruarna av Emma Hamberg, en bok han aldrig skulle tagit i om det inte varit för att alla andra böcker varit utlästa och han brottades med sömnlöshet. Och tro det eller ej, han gillade den! Spännande historia och intressanta karaktärer som bidrog till att vidga hans vyer ytterligare. Men hur ser då denna bok ut? Jo, uppenbarligen har man bestämt sig för att här är det kvinnliga läsare vi ska nå och en särskild typ. Jag kan räkna upp en mängd sådana här exempel, Marian Keyes böcker är några. En i mitt tyckte roande men också tankeväckande författare som många har fallit för. Tittar man på de böckerna, så ser man förmodligen dem som ytliga och tramsiga. Detta leder då till att många låter bli att ens försöka sig på dem. Och vad är det me denna trend att ha författarna s porträtt som framsida?? Det är ju innehållet jag är intresserad av! Visst jag fattar att det är ett kommersiellt knep, men en författare är inte bra bara för att den är känd!

Nu menar jag inte att alla måste läsa allt, men jag anser i alla fall att man inte ska skrämma bort en potentiell grupp med falsk varudeklaration. Titta även på Coelhos bok till höger på denna sida, den gillar jag inte heller.

Så, upp till kamp för en bättre framsidekultur (om du nu inte har någon annan viktig samhällsfråga att kämpa för;))!
Ännu ett bra exempel, informativt men också vacker och skrämmande, liksom innehållet.

Sommar i stan

Dagarna går, med sol på balkongen, fönstershopping, videofilmer i stora lass (såg en fantastisk film, Little Miss Sunshine, en pärla jag velat se länge, mm..), lek med datorn, installering av raouter (tog en hel förmiddag....:( ) och allmänt softande. Men det är rätt ensamt i stan, var är alla? ;) Jaså, det är sommar!

Men mycket skrivande har det inte blivit. Leker med tanken att jag borde ta med mig datorn och sätta mig på något mysigt ställe, t.ex. stället på hörnan som har en lååång soffa med en massa kuddar. Kan/får man göra så? Känner i alla fall att jag behöver vara ensam för att skriva, texten är så känslosam.

Offer för den materiella lyckan

...är jag idag. Äntligen nybliven ägare till en laptop, en ASUS X53 blev det. Lagom för mig och jag känner mig nöjd. Läste dessutom igenom mina första tre sidor på boken och tro det eller ej, men jag är rätt nöjd. Det känns som en riktig början. Det känns som en ungdomsbok, men det kommer nog att utveckla sig, den ska ju ha två perspektiv. Vi får se, det känns i alla fall fantastiskt att ha börjat få ner det där som har rört sig i huvudet så länge. Nu gäller det bara att hitta tiden och inspirationen.

Min vän som jag nyss pratade med, var euforisk efter nio dagars yogakurs, varav fem dagar i tystnad. Entusiasmen smittade verkligen av sig, så mitt materiella begär kändes lite märkligt. Men jag känner att jag har en ursäkt ;) Min pryl ska ju användas till mina själsliga behov, den är ett andligt verktyg! Hoppsan, nu slog jag nog rekord i bortförklaringar.

Ha det gott därute!!

Meningen med livet...

... kan ibland gäcka en. Men sanningen är att den visar sig först vid kriser, då man tvingas prioritera. Och svaret är inte så svårt, utan enkelt och självklart: Kärlek till de som står dig närmast.

Det är så lätt att tro att det är andra saker, prylar, att uträtta stordåd, att bli känd och uppskattad, att ha ett äventyrligt liv och så vidare. Men när är det som bäst? Jo, när du lyckas vara ett stöd och en hjälp för den du älskar. Alltså måste meningen vara att finnas där för varann.

Klyschigt inlägg, jag vet, men just nu känns mitt liv inte det minsta klyschigt utan bara först så här, i skrift. Men jag har faktiskt kämpat med en del, vad ska jag säga, mindre fina känslor dessa dagar. Alla med sitt ursprung i mitt ego, vad jag vill göra och att jag upplevt viss bitterhet mot livet. Men i slutändan har jag kommit till insikt om att det ändå är det bästa att finnas där som ett stöd och en hjälp. Något jag naturligtvs aldrig skulle velat "välja" bort. Alltså talar prioriteringen för sig själv. Och jag mår bra nu och är glad. När jag hör henne skratta igen, så är det värt allt, så är det bara.

Tips om dator?

Nu har jag skrivit mina första tre sidor på Boken!

Men ännu ingen ny dator, finns det någon som kan tipsa mig om en bra? Önskar en laptop för mina behov. Den ska vara smidig, gärna med stort utrymme för att kunna spara bilder. Spelar inte direkt men vill kunna surfa bra på Internet, så snabb ska den vara. Jag önskar alltså något enkelt med med stort utrymme, skärmen behöver inte vara enorm men inte heller för liten. Har fått tips om en Mac, ett märke jag känner mig attraherad av men oroas av problem med kompabilitet eftersom jag även jobbar en del hemma och behöver kunna flytta dokument till en PC...

Har ni tips på något till ett bra pris eller helt enkelt tips på vad jag ska fråga efter hos återförsäljaren, så dela med er!

Natti natti!

förvirratordbajseri

Livet, oförutsägbart
Livet, inte en räkmacka
Livet, snarast en gårdagens
Livet, för mycket kärlek
Livet, som en tallrik risgrynsgröt på julafton, men alltid utan en mandel
Livet, växlande molnighet
Livet, tvära kurvor
Livet, "mind the gaps"
Livet, bland låghus och höghus
Livet, fantastiskt, fanatiskt, förförande, förgörande, fenomenalt

Livet,
som dålig poesi
(se ovan)

Bland elefantrövar och avbetalningar

Överväger just nu allvarligt att flytta definitivt till vårt kära hus på kullen. Då kanske jag åtminstone kan var där lite grann...

Livet beter sig ibland som en elefantröv, för att citera en vän. Jag har så ofta sagt och skrivit så "vackert" att livet prövar en och att det är bara att växa med och utvecklas, men jag börjar nog nå gränsen för min förståelse! Vad fan är meningen?? Och nu ska inte ni inblandade människor ta åt er, jag menar livet överhuvudtaget! När infinner sig haromonin om än för några dagar, eller kanske en liten sommar om man får be?

Några drabbas hårdare uppenbarligen, inte helt utan eget ansvar, men varför ska det upprepas? Jag inser att vid den där tidigare nämnda gränsen, lurar även bitterheten. Hm, mindre bra.

Funderar i alla fall på att återigen bete mig inkonsekvent. Tänker köpa mig en egen dator, på avbetalning. Måste få börja på min bok, kanske finns det en med en smart skärm som går att läsa ute i solskenet?? Man kan ju åka till månen, så det borde ju inte vara en så svår uppgift ;) Hursomhelst så var det ju inte det rådet jag gav barnen, att handla på avbetalning, men detta kanske kan kallas nödläge??

Nej, jag får nog sansa mig lite och tänka lite mer, nu har jag i alla fall fått ur mig lite känslor, något diffusa för den oinvigde, men vadå, var inte bloggen en egotripp??

Nu ska jag ta min tvåhjuling ner till Street och hälsa på min kära vän som står och säljer. Lite sol och vatten skadar nog inte humöret. Kram på er där ute!

Rosa tecken

Laddat ordentligt. Hoppades på urladdning idag.

Fast jag visste att korrigeringar får alla.

Fick det. Några stycken.

Ville fira. Men svårt, då man ska packa och städa och dessutom har en låg tonåring hemma. Vill liksom hjälpa, men får inte. Ska inte. Konstigt bara att så fort ett låghetstecken visar sig blir jag kall och rädd för att historien ska upprepa sig. Dumt, för istället måste jag låta utvecklingen ha sin gång. Han måste få bli vuxen utan att ha sin mamma flåsande i nacken...

Min fina, fina A kom förbi, med min, visade det sig, favoritblomma! Bjöd på rosa bubbel med hennes medhavda jordgubbar. Det blev en bra avslutning på dagen trots allt. I morgon bär det av till blåsiga, regniga väst och en enveten älskling.

Ha en fin dag imorgon, på ditt eget sätt, utan krav!

Lär sig människan NÅGOT av sina erfarenheter??

Idag pratade jag med Mannen, han som sitter kvar på landet, med en tilltufsad tumme och en lång sjukskrivning framför sig.
-Allt väl, tyckte han.
-Vad pysslar du med på dagarna? frågade jag.
-Tja, jag hugger ved....
-Va??!!! Hugger du ved?
-Jamen jag kan ju inte göra något annat..
-Eeh, vad säger du??
-Jag kan ju inte diska och jag har bara läst böcker. Jag använder ju bara en hand.
-Jaha, så du menar att det är tryggare att klyva ved med en hand, med samma maskin som har gjort dig just så handikappad???
-Eh, ja...
-Du har alltså inte lärt dig något alls av din erfarenhet?
-Människan är det enda djuret som inte lär sig av erfarenhet, svarar den märkliga mannen, stolt (?!)
Jag omvandlas genast till "mamma":
-Du ska inte använda maskiner eller "farliga" redskap när du är ensam, kan vi inte vara överens om det åtminstone??
-.....
-Och jag tror inte en sekund på att du bara använder ena handen när du klyver ved! Har jag rätt eller har jag rätt??
-Nu vågar jag inte svara dig, jag är rädd för dig *skrattar*

Jag har inga ytterligare kommentarer, utan väljer att dyka er i mitt examensarbetes sista upptakt.

Kan man träna psyket?

Förra helgen hade jag chockträning. Det är när man upptäcker hur man faktiskt reagerar under stress.
Vi var på landet, solen sken och jag stod och målade. Plötsligt kommer Han springande med en stor handduk virad runt handen.
- Ring efter hjälp, jag måste till sjukhuset! Jag har skadat fingret jävligt illa...
När det kommer från Honom då vet jag att det är allvarligt.
Vad händer då? Jo, händerna börjar skaka och det blir värre ju mer det går upp för mig insikten om att han nog har förlorat ett finger. Han börjar instruera mig om vad jag ska göra, medan vi väntar på att vännen ska komma för att köra honom till sjukhus. Han är t.o.m. så rationell att han säger att jag ska stanna kvar, eftersom han skulle åka hem dagen efter och jag hade ett tåg att passa eftersom min lilla ängel skulle komma hem från det långa landet.
Jag är bara orolig, frågar om smärta, vill lindra, oroar mig för att han ska svimma, fast det är jag som yr runt. Vi börjar gå för att möta bilen. Han åker, jag blir kvar.
Det var en mycket surrealistisk känsla och jag kände mig mycket splittrad.
Senare blev han illamående och jag antar att det var chocken som kom då eller adrenalinet som lämnade kroppen.

Hur gick det då? Jo, hans tumme går att bruka men toppen med en del av benet är borta. Han är kvar i huset och jag har njutit av en vecka med min lilla kalv. Faktum är jag tror att han mår rätt gott i Huset också, eftersom det finns smärtstillande och sånt fick han mycket av.

Summa summarum, man vet inte hur man reagerar innan men det är bra att det uppstår balans, för så tror jag att det är. Om en vimsar, då måste den andra vara lugn. Jag hoppas i alla fall det, för annars är jag inte mycket att ha om något händer. Undrar om man kan träna upp sitt psyke? Det kunde ju faktiskt varit mycket, mycket värre.

Arbetets boja löses sakta upp

Snart, snart är det över och jag blir fri!

Jag har precis klickat på sändknappen och skickat iväg mitt arbete. Nu är det bara ventilering och opponering kvar, men det lär ju ta varje ledig stund denna vecka så det blir bara den här kvällen jag kan pusta ut lite. Faktum är att jag ändå är lite stolt över mig själv, trots bröllopsfest igår (inte min egen;)), så har jag suttit här idag och jobbat.



Inser också att maj är nog den absolut sämsta månaden socialt sett, i en lärares kalenderår. Synd eftersom det också är den finaste tycker jag. Men så är det. Därför har ju mitt lilla skötebarn "Modig Svart" fått lida och det vill jag ju ta igen ju, men vet inte hur. Faktum är att jag allvarligt överväger att skaffa mobilt bredband bara för att kunna skriva på landet. Vet inte vad H tycker om det, vi har ju knappt el där och definitivt ingen TV och så skulle det ju vara. Samtidigt har jag ju tänkt börja skriva på den Boken denna sommar, så datorn ska ju ändå med. Hm, vi får se.

Rent hus

Min blick föll på spindlarna som pilade runt i rabatten. De samsades med allehanda bråte och en tanke slog mig. Någon sa till mig häromdagen att spindlar i hemmet betyder att man har ett rent hus. Ganska oförargligt men en typisk sådan där mun från mun historia som förs vidare och blir till en sanning, oavsett trovärdigheten. Tänkte då att det är som en symbol för hur fördomar förs vidare. Någon berättar för dig att: " Vet du, att jag har hört att alla kroater bär kniv!" Och så svarar du: "Nähä, är det sant?!" "Jovisst, jag läste det någonstans, så man ska akta sig. Det ingår visst i deras kultur." Och vips, så har en vandringshistoria fötts.

Människan har ett behov av att generalisera, det kan man inte komma ifrån, det handlar om att överleva, att snabbt kunna göra sig en bild av omgivningen, verkligheten. Vi sorterar in människor, företeelser i fack. Det behöver inte alltid vara negativt, men det är livsviktigt anser jag, att man lär sig att alltid ifrågasätta, att inte svälja allt man hör.

Att tänka kritiskt, kan vara jobbigt, att aldrig lita till 100 % på allt är sällan ett helt attraktivt drag. Jag menar ändå att man bör göra det, barnen måste lära sig detta sättet att tänka i skolan, hemma. Självklart behöver man inte ifrågasätta ALLT högt och ljudligt, det går ju bra att sortera vilka påståenden som är värda att undersöka närmre. Men om vi bara tar allt vi hör för sanning, kan det bli så fel.

Så bli en jobbig jävel, men välj dina strider. Bekämpa fördomarna.

Gräsligt dilemma

Jag gillar inte att klippa gräs.
Inte för att det tar så lång tid.
Inte för att det är svettigt och jobbigt.
Utan för att det bor djur i gräset.
Grodor som inte har bett om att bli styckade.

Ibland är det inte roligt att vara människa.

Med händerna i jorden och en rödhake i boden

Bilden är hämtad här.

Jag tog mod till mig till slut, svalde stoltheten och gick fram till expediten på Plantagen.
-Titta här, sa jag. Den här rabatten vill jag skapa, kan du hjälpa mig? Jag höll fram reklamutskicket från den konkurrerande handelträdgården, med den käcka lilla ritningen på en "mormorsrabatt".
Hon tittade på mig och började ge mig en massa råd. Vi pratade om vad det var jag ville ha och om de skulle blomma över hela säsongen. På frågan om vad jag ville ha för sorts blommor om några skulle läggas till, svarade jag att jag ville ha "gamla" sorter. Då skrattade hon och sa att alla var det! Min romantiska dröm om en trädgård i gammal stil som fint skulle komplettera vårt gamla restaureringsprojekt, löstes sakta upp. Jag kapitulerade. Efter flera års egna försök att skapa något vackert, med märkliga resultat, ville jag nu att det skulle bli fint. Ge mig en rabatt bara! Jag vill ha vackra blommor att se på, känna doften av tidiga mornar och kvällar, jag vill njuta av skönheten och stillheten.

Kvinnan hjälpte mig och jag travade iväg med ett berg av blommor och en ambition att gräva upp 10 kvadratmeter rabatt, fylld med kvickrötter, kirs och en och annan blomma tidigare planterad av mig.
När jag sedan låg där på knä i blåbyxor med händerna i jorden och solen i nacken, tänkte jag att det är så mycket jag vill kunna, kanske t.o.m. vara bäst på. Jag vill vara snickare, målare, trädgårdsmästare. Men också rolig, charmerande, cool, rättvis, engagerad, estet och allmänt fantastisk. Jag vill festa med vänner och njuta av fågelsång i Huset utan grannar. Jag vill allt, samtidigt!
Tankarna förde mig dock till en annan slutsats. Jag kan inte bli allt och göra allt bara för att jag vill. Jag älskar blommor, men också att måla och bygga. Det finns dock en begränsning, tid och anlag. Jag kan inte heller rädda världen, ensam.

Men, jag kan göra som hittills och vara nöjd med det, jag kan göra så gott jag kan och be om hjälp när det behövs.

Eller som den lilla rödhaken som hade byggt ett bo i redskapskjulet bakom en jordskrapa. Vi smög in på respektfullt avstånd och stängde dörren varligt varje gång. Små nervösa peparkornsögon förljde våra steg, säkerligen ytterst förvånad över vår närvaro. Här hade ju varit så tyst och lugnt.

Nu fanns inga altenativ, tre hungriga munnar gapandes efter mer och hon kunde inte annat än att helt enkelt göra sitt jobb, gilla läget och hoppas på det bästa!

Sådant jag ältar alltsom oftast

På förekommen anledning måste jag utveckla mitt tidigare inlägg:
Problemet med hea jämställdhetsutvecklingen, är ju att det handlar om normer. I vissa tider och vissa grupper, är normerna kring manligt och kvinnligt så starkt, att det krävs en så stor insats att inte alla klarar av att bryta den. Många gånger har det nog istället lett till bitterhet och just den klagosången som jag blev åhörare till häromdagen. Man kan tycka att en kvinna inte borde acceptera situationen och jag erkänner att det också är min spontana reaktion när jag möter sådant. Samtidigt vet jag ju själv, att jag kan falla offer för en del av dessa fällor. Fåniga sådana som att det är jag som tar åt mig inför mannens familj när något "brister i hushållet". Exemplevis, en långbänk jag ältat ett tag. Mannens syster beklagade sig över att vi inte ordnade med ordentlig mat när de hälsar på landet, utan de får ordna det, för vi har ju fokus på att arbeta (bygga, måla, snickra osv.). När denna pik lades fram, vem tog åt sig?? JAG! Absurt, jag vet.Mannen rykte på axlarna och jag svor och led. Ändå anser jag mig vara både upplyst och envis i mitt behov att undvika könsroller.

Alltså, många normer berör oss, fast vi inte vill. Varför? Jo, det är vår fostran och den är svår att fly, men vi måste kämpa, tala om det, medvetandegöra alla känslor och tankar. Jag tror att om man då lever i en kultur (generationsmässig, geogarfisk eller av klasskaraktär) och alla inom denna grupp har ett visst beteende, så behöver vi stöd för att klara av att bryta med den. Detta innebär ju att röreleser och organisering är nödvändig. För se, även om vi upplever att vi blir uppfostrade till jämlikhet, så står vi små kvinnor där och hjälper vår mamma, tar på oss ansvaret för vissa förutsägbara uppgifter, trots att inget uttalat har bett oss om det. Och det är skit, så är det bara! Det värsta är att så många kvinnor idag som tror sig vara jämlika, ändå trillar ditt då de går in i ne relation eller /och får barn. Vi måste dela ansvaret!

Som en kompis sa, precis som vi på jobbet har olika ansvarsområden kan vi väl ha det hemma. Bra tanke, kan jag tycka, problemet är bara att risken finns att det blir den traditionella uppdelningen och det är den jag vänder mig mot. Jag vill också ha valmöjligheter. Jag vill också kunna lära mig saker som jag inte kan, inte har lärt mig som barn. Om jag möter en man med en riktigt "manlig" uppfostran, vill jag kunna få ta del av det och inte automatiskt infoga mig i hans upplägg.

Oj vad hoppigt detta blev.... Vad jag vill säga är att vi måste stötta varann, både killar och tjejer, kvinnor och män, till att få valmöjligheter och orka bryta traditoner och normer.

Upp till kamp helt enkelt!
Shit, vad det är mycket man vill kämpa för, jämställdhet, svält och orättvisor, krig, miljöförstöring, djurrättsfrågan... Hur ska jag hinna....??

Kvinnopuls

Jaha, så var man ett år äldre och dessutom med en nolla på slutet... Kul, kanske? I alla fall tackar jag min stjärna, eller mina föregångare för att jag hör till min generation. I lördags var vi på middag hos H´s guru i arbetet, en sjuttioårig man med enorma kunskaper inom sitt område, som definitivt handlar om teknik. Pratade med hans fru, som haltade omkring på slitna opererade fötter. Hon avslöjade att den kunnige mannen inte visste hur man satte på spisen, hade aldrig diskat och visste inte vad städning var! Av naturliga skäl beklagade hon sig över att det var lite tungt att städa och putsa fönstren i tvåvåningshuset och skulle gärna vilja flytta till något mindre... Men det ville inte han!

När frågan kom upp på bordet, bland alla, kommenterade han det hela med: "Vi får väl skaffa oss två ryskor!!".

Jag känner sådan sorg och ilska över sådana här öden. Det spelar heller ingen roll vad jag säger, som att jag tycker att hon borde strejka, tvinga honom att ta ansvar.Hon försökte försvara honom med att när barnen var små så var ju han tvungen att jobba så hårt och jag var hemmafru. "Inte kunde jag kräva av honom att han skulle ställa sig och städa när han kom hem... Jag hade ju bara varit hemma hela dagen". I min förtvivlan sa jag att det är dags att uppvärdera olika arbeten, så såg jag ett leende hos henne, men själv var det som att hon inte orkade tillstå detta. Jag hörde ekot av alla dessa kvinnor som har utstått samma sak. Och vet ni, att fortfarande idag, enligt nya siffror, så går kvinnors puls upp när de kommer hem från sitt arbete, medan männens går ner. Vad drar ni för slutsats av det????

Jag ser att kampen går vidare, men att framstegen ändå är stora. Vad jag tror gäller idag, är att hitta en bra arbetsfördelning hemma helt enkelt, men också en ansvarsfördelning. Och det ska fan i mig inte vara kvinnans ansvar att den uppstår! Och uppdelningen ska inte vara given, utan efter "intresse" och val.

Mannen i det omskrivna exemplet är min mans hjälte genom de kunskaper han har och verkar i övrigt ändå vara en snäll man, men jag kan inte hjälpa att jag blir så upprörd och känner en ilska och nästan ett förakt när någon behandlar sin livskamrat på det sättet. Därför måste vi kämpa för total jämlikhet så att vi alla kan känna respekt för varandra.

I uppsatsskrivandets tid

Betänkande referenser betyg analys diskussion fotnoter kvalité kvantitet .......

Ord snurrar i huvudet, stress snurrar i magen. Förväntansfull, hoppfull känner jag mig, men alldeles för upptagen för detta.

Men snart, snart kanske jag är av med den där stora skavande sten jag har haft i mitt samvete. Kanske ska jag slutligen bli klar med mitt arbete, så att jag har tid att fokusera på mitt RIKTIGA arbete.

Vi ses snart, men förmodligen inte lika ofta!

Min minsta ängel växer

Min minikalv på grönbete i det bergiga landet, har gått igenom och klarat sin första prövning. En mindre kris som hon red ut. Stärkt av det, så klart! Varje framgång, särskilt ur en motgång, betyder något speciellt.

Aldrig förut har jag blivit glad åt att hon har lbivit ledsen och aldrig förut har hon berättat om det med ett leende. Extra bra känns det förstås att höra att hon har en bra chef och omtänksamma arbetskamrater. Jag måste börja lita på att det finns andra människor som finns där för henne.

Märklig är utvecklingen, så överraskande men samtidigt egentligen så förutsägbar. Det är klart att det måste gå framåt.

Puss min ängel!

Stolthet och hopp

Jag är stolt.
Skulle kunna skriva det varje dag, men det blir tjatigt.
Idag är jag det i alla fall, stolt över min flicka, stolt över mig själv, att jag vågade släppa, lite. Hon har redan vunnit sin strid, egentligen kan hon komma hem nu, fast det vill hon inte.

När hon vill, så finns jag här.

Ängel i mitt rum

Trots min närmast ateistiska läggning, har jag en vurm för änglar och vad de symboliserar och denna helg fick jag mitt lystmäte. En ängel från Umeå besökte mig, en av de få som har följt mig under många år genom livet. Vi träffas inte så ofta men finns alltid där för varann. Det har inte alltid varit lätt och så ska det nog inte vara heller.

Hon hade gåvor med sig, bortsett från sig själv.


Tänker ofta på ensamhet, den ensamhet som vi alla i slutändan bär som ett faktum. Hur mycket vi än försöker komma nära någon, så är vi ensamma i själen. Tvillingsjälar tror jag inte på, i den mån att man har en självklar tillhörighet. Ingen kan känna oss på djupet, alltid finns det några hemligheter och brådsvarta djup som vi själva måste ta hand om. Detta var under många år en stor sorg för mig, men idag ser jag på det med försoning, kanske för att jag inser fördelarna. Motsatsen är egentligen alldeles för farlig och svår.

Däremot finns det människor som kommer nära, väldigt nära och orsaken till det är nog många gånger just att man delar denna insikt i livets sköra faktum. Jag är glad att de finns och hoppas också kunna ge den glädjen till någon.

Med just denna vän har jag en framtidsdröm. Vi ska äga ett hus tillsammans någonstans på västkusten, kanske i Danmark? Där ska vi ha ett vindpinat hem i trä med en stor veranda mot havet och med den viktigaste attiraljen av dem alla: En hammock i trä. Den ska hänga i kedjor på verandan och där ska vi sitta och betrakta det oändliga och samtala om livet som har varit. Bilden är så vacker att den ger hopp om ålderdomen, om än en någon romantisk bild, men vad vore vi utan drömmar?

Köpte också en liten glasängel i en låda till en liten flicka jag känner som nog behöver den. Inte så vacker men med en viktig uppgift. Det var en "Angel Worry Box", man ska ge den lilla figuren sina sorger, sin oro och sina rädslor, så tar den hand om dem så att man får frid i sinnet. Mycket sympatisk tanke tycker jag.

Jag gillar symbolik, det underlättar i det svåra.

Ångesten hälsar på

Igår gick jag igenom en liten kris och min för det mesta ganska väl förträngda ångest, såg ljuset. Jag hamnade på vårdcentralen efter att ha upplevt symptom på (i?) magen som både de välmenande människorna på sjukvårdupplysningen och vårdcentralen, tolkade som bråck. Då jag aldrig har opererats och blivit sövd, samt dessutom lider av Malignt Hyperthermi (en mycket ovanlig överkänslighet för narkos) fick min ångest sina fiskar varma.

Jag arbetade mig fort upp till ganska höga nivåer och tog mig hem för att invänta tiden hos doktorn. I efterhand framstår allt som absurt och löjligt och särskilt som jag har en ganska stor förmåga att se mitt eget beteende i sådana här fall, utifrån. Jag VET att jag överreagerar men kan inte behärska det! Fy vad jag liksom föraktar mig själv då, känner mig som så svag!

Kära H som känner mig, insåg att jag behövde stöd, så han arrangerade så att min lilla pappa kom och fångade upp. Själv satt H i bilen 20 mil bort.

Det hela förlöpte väl. Doktorn klämde och visade mig pedagogiska bilder på kroppen i genomskärning och förklarade varför hon inte trodde att det var tarmarna hon klämde på. Puh! Jag riskerade inte att få min inälvor i handen vilken sekund som helst! Tänk vad viktigt det är att ha kunskap om sin kropp.

Å andra sidan kunde hon inte ge en alternativ förklaring, vilket min lilla ångestdemon hänger sig fast vid. Sen öppnade läkaren lite för möjligheten att "om det skulle fortsätta att svullna, så får jag ju komma in....".

Sammanfattningsvis så kan jag ändå se att några av mina demoniska tankar, ändå lär mig något. Fånga dagen, livet är skört, osv. Inte så kul alla gånger att lära sig dock.

Hyfsat friskförklarad kan jag alltså fortsätta med mitt examensarbete, så här sitter jag sedan 9 i morse. För att inte tala om igår kväll, men jag har mycket trevlig sällskap, en av alla mina A-vänner.

Skratta mera

Idag har jag pratat och mailat med A, en ganska ny vän, som alltid får mig att skratta. Jag blir så glad över alla vänner, att de är olika och ger mig så mycket. Att kunna skratta åt sånt som är jobbigt, men också kunna gråta över det som är sorgligt.

Framför allt känner jag just nu att det är härligt att få en massa energi, liksom gratis från de som har mycket av den varan. När de sprudlar, så skvätter det över på mig, strålande!

Och sen har jag ju ett kameleontdrag över mig, jag anpassar mig till situationen och hakar på, vilket gör att jag kan lägga jobbiga saker bakom mig, vilket hade varit svårt om jag hade suttit själv och ältat.

De där skrattkurserna som det pratas om emellanåt eller "skrattets dag" och liknande, ger jag inte så mycket för. Däremot det äkta skrattet ihop med en vän, DET är lycka. En ren och skär här-och-nu-upplevelse.

Innan jag går och lägger mig 2

Maniskt trött men fast vid skärmen, tar jag ett beslut:
Imorgon ska jag ta ett steg mot att bli aktivist, enagera mig i praktiken. Jag pratar och skriver ALLDELES för mycket!

Kunde jag välja, skulle jag nog bara jobba med ett ämne, det vi har suttit och planerat idag, med det utslitna, men ack så viktiga, namnet: Livskunskap

Arbetsdag: Fokus Livskunskap
Fritid: Fokus aktivt engagemang

Hm, och så kanske lite skrivande däremellan....

Natti.

Ett hoppfullt tecken

En märklig kväll blev det. Skulle fortsätta skriva på min stora ångest, mitt examensarbete som har hängt över mig så många år.... Absurt, men så är det. Så plingar det till i mobilen och min uppmärksamhet riktas istället mot tv:n, kanal 5 och Outsiders (ett helt groteskt namn för övrigt). Halva programmet ägnas åt det som har varit en så stor del i vårt liv, BDD. Jag beundrar dessa människor så, som utmanar sin ångest och låter sig beskådas med allt vad det innebär, i media. Och för vem gör de det? Jo, för alla andra, de som inte orkar ge det ett ansikte. Så att kunskapen ska spridas. Vår sida fick på en kort stund över 250 träffar, så det är uppenbart att kunskap nu sprids om något som är sååå svårt att förstå för utomstående.

Samtidigt som jag ser ångesten så känns det så märkligt att vi ändå har kommit så långt, att det där värsta med all isolering, nu för tillfället är bakom oss. Mitt hjärta har nu lyckats erövra världen en liten bit och har nu avslutat sin femte arbetsdag! Men fortfarande finns det som många killar och tjejer, män och kvinnor därute, som inte har en dag utan ångest, det skär i hjärtat. Jag önskar att alla kunde få en större förståelse för vilket helvete det är med psykiska sjukdomar, hur något som inte syns kan ha en sådan makt över en människa. Livet begränsas och alternativen är så mycket färre än för majoriteten. Detta är något vården måste bli bättre på, att förstå och ge hjälp, för det värsta är ju att just denna grupps svårigheter handlar om kontakter med andra. Så det blir tyvärr ett Moment 22 (ett återkommande uttryck hos mig, tyvärr).

Jag önskar och hoppas att i alla fall några idag kände att de tog ett litet steg, om inte annat bara genom att få ett ord på vad de upplever.

Stor kram till er alla därute!!

Fredagsvana önskas

Jag är medveten om att jag upprepar mig, men
igår kom jag hem efter en... stressig dag. Trött, särsklit med tanke på att jag visste att helgen skulle bli fylld med ännu mer arbeteoch dessutom städning.

Men vad händer? Sonen min möter mig i hallen med ett stort flin i sitt söta ansikte. Det är inte ofta han ens sticker ut huvudet från rummet när man kommer hem..
-Va e de? undrar jag.
-Titta! ler han och öppnar dörren till badrummet. Jag sticker in näsan och... WOW! Rummet glänser, han har städat på helt eget bevåg och dagen innan även sitt rum, vilket förklarar skurhinken som stod framme.

Jag vet, detta är på gränsen till både patetiskt och löjligt, men jag gick omkring med ett flin under kvällen och varje gång jag hamnar i badrummet känner jag mig liksom lycklig. Patetiskt att jag överhuvudtaget skriver om det och lite löjligt att det inte är självklart att familjen spontant städar (särskilt med tanke på min tidigare feministiska svada...).

Men, jag är glad ändå. Så glad att sonen till slut sa, att det här kanske jag ska göra till en fredagsvana! (*ler STORT*)

Stress, öl och kvitter

Hysterisk dag, igen. Trots få lektioner, mycket att rätta, svårt att hitta arbetsro. Vårt arbetsrum är en tarm, förmodligen helt emot alla EUregler för en människovärdig arbetsmiljö (ok, nu överdrev jag, självklart finns det värre...) men helt omöjlig att sitta och jobba i! Röran på bordet växer och sätter man sig ner för att jobba kommer alltid någon socialt svältfödd kollega in och börjar prata. Själv förstår jag hur det känns och har svårt att sätta egna gränser så det blir en "socialkrock"...

Får till slut komma igång, då alla gått hem, men den sista timmen blir fullkomligt ineffektiv, så jag pallrar mig till slut hem med ryggsäcken fylld av hemjobb (läxor!). På vägen hem kommer smset, "ska vi ta en öl ihop och köpa hem mat sen?". Sinnet fylls av hopp, solen lyser och fåglarna sjunger en sällsam sång. "JAA!" svarar jag. Till sist blir det en öl på balkongen med hämtmat, eftersom torget var fullt. Ingen sol, men klar vårvärme och ångan stiger från oanade utrymmen i kroppen.

Telefonen ringer. Dottern kvittrar. Jag är SÅÅ stolt! Hon jobbar, det går bra, hon växer, jag hör styrkan i hennes röst. Jag blir glad! För första gången på länge kan jag lyfta telefonen och ringa Fadern med goda nyheter, om dem båda. Han gör framsteg i skolan och Hon blir en ständigt starkare människa.

Plötsligt var det inte lika tungt att gå in till skrivbordet och rätta några prov. Livet är så relativt.
Vilken tur!

Om svårigheten att räcka till

En lärarvän till mig har gått in i väggen.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.

Och som en väckarklocka känner jag hur jag måste vakna. För jag är nära. Också. Igen.

Men varför? Skillnaden mot då är att jag idag ändå kan känna signalerna, se helheten. Och det handlar återigen om detta arbete vi har, att arbeta med människor men samtidigt ha ett uppdrag som egentligen inte ger utrymme för vad det innebär. På pappret är jag en pedagog, med huvudansvaret för elevens utveckling och inlärning. Men i praktiken är jag även medmänniska, konflikthanterare, kurator och allmänt stöd.

I fråga om det sistnämnda så är det ju inte meningen att vi ska vara allt det, utan vi ska lära oss att delegera, dvs. skicka vidare till den elevvård vi har på skolan, och den är bra!

MEN, det går inte alltid, ibland är jag den rätta och i flera fall är det mitt uppdrag som mentor. Problemet är att emellanåt så hopar sig "fallen". Det kan vara lite för många som just nu behöver ständigt stöd och uppföljning för att komma till skolan. Ett ledset barn behöver få omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som rättningshögen växer och hos andra elevgrupper växer irritationen över sena rättningar. Två klassers nationella prov pockar på uppmärksamheten. Men vad ska jag göra, när säkert minst tio undervisningsfria timar i veckan går åt till alla dessa delar som inte är pedagogik??

Så här är det ju inte alltid, det är helt enkelt så att ibland hopar det sig och då finns inget utrymme. Pratade med kuratorn och hon sa att våren och strax före jul, har hon som mest att göra. Så det hänger kanske ihop med det också, detta är tunga tider för många som mår dåligt... Usch!

Jag skickar en tanke till min vän och önskar hon slapp detta. Samtidigt tror jag att man tvingas lära sig något om sitt liv. Jag vet i alla fall att jag aldrig att hade hållt ihop genom dessa två sista år, utan den tidigare erfarenheten.

Men.

Så då vill jag räcka till och så prioriterar jag och då blir det så här.. Är jag på fel plats helt enkelt? Är det så? Fast jag tycker ju att båda delarna är så viktiga, jag har faktiskt ett av världens viktigaste jobb tycker jag!

Jag måste lära mig att säga nej och sätta gränser, det vet jag. Men ingen har lärt mig NÄR.

Tålamod kan ge resultat, eftersom det ibland inte blir som man hade tänkt sig..

Eftersom jag är inne på ett visst tema, så fortsätter jag, hur det inte alltid blir som man trodde.

Denna gång gäller det en bok. För er som känner mig, oss, blir detta en "favorit" i repris: När det gäller böcker är jag och H som ett gammalt, gammalt äktenskap, vi lyssnar inte på varann. Rekommenderar den ena något, så nickar vi lite förstrött och lägger tipset längst bak i huvudet. Ju mer den andre tjatar, desto mindre blir intresset. Ska jag vara riktigt ärlig, så gäller det nog mest mig... Men, om sedan någon annan kommer och pratar sig varm om samma bok, så är det som något vaknar. - Jaså! Det menar du inte? Åh, den måste jag läsa! Detta har hänt några gånger till H´s missnöje. Det har gått så långt att det har blivit ett stående skämt att säga, efter utläst bok att "det här var en jättedålig bok, den ska du inte läsa!"

Hur det nu var, så fastnade han i "Vi, de drunknade". Upphetsningen gick inte att undgå, han njöt i stora drag. Så hamnade den då på mitt bord. Lite (ganska) motvilligt började jag läsa. Det gick trögt. Jag t.o.m. tryckte i mig en annan bok mitt i. Men, jag hade bestämt mig för att ge den en chans, men det var segt.

Efter ca 100 sidor hände något och nu går även jag och längtar efter Marstads historia, sjömännens danska by och deras historier! En gudabenådad historia, berättad med ett mycket originellt och vackert språk. Jag har nog aldrig stött på något liknande!

Tänk, så det kan bli, men, är någon förvånad? Skulle inte tro det!

Det blir inte alltid som man tänkt sig, tack och lov!

Just hemkommen från en sån där tur som jag inte var upplagd för. Jag var inte särskilt upplagd för att åka iväg, det kändes jobbigt och andra saker uptog mitt sinne. H som älskar paradiset på kullen, var beredd att åka själv. Det har t.o.m varit så att ett bråk har varit på uppseglande kring huset, vårt projekt som inte skulle vara en boja. Men ibland är jag så splittrad.

Trots dessa känslor klev jag in i bilen och vi körde våra 35 mil och jag landade i Paradiset. Fågelkvitter, jord under naglarna, sol, pionknoppsarméer, bad i månskenet, kärlek! Och så rättade jag ett par timmar...

Precis samma mönster som Thailandsresan. Stort motstånd eller åtminstone, avsaknad av upphetsning eller förväntningar. Vill nästan inte. Och hur blev det?

Tur att det inte alltid blir som man har tänkt sig!