Min verktygslåda saknar manual

Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.

Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.

Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.

Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.

Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!

I Stålmannens sällskap

Du sitter mitt emot mig
Jag sitter här
Din hand
så liten, så tunn
Du gråter
tyst viskar ångesten
Jag kan inte röra mig
risken för härdsmälta finns
Ordlösa vindar snurrar i rummet

Så är stunden över
Återigen fyller energi din kropp
lättheten är tillbaka i rösten

Du sitter mittemot mig
Jag sitter här
Stålmannen skramlar
står rakryggad med livet på en krok
Du fångar mig
lockar ut vardagen ur min mun
Dagen fortsätter
solen skiner
och ordlösa vindar snurrar i rummet

Kärlek

Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Beröring

Idag såg jag något som gjorde mig varm.

Satt och väntade på att träningen skulle börja och mittemot mig på den lilla "väntplatsen" (faktiskt, en liten balkong med en gräslik matta och några saccosäckar att sitta på!), nedsjunkna i två av de nämnda saccosäckarna, satt en man och en kvinna. Båda djupt fösjunkna i varsin tidning. De var väl närmare 60 år och klädda i träningskläder, själv satt jag och nynnade med Glasvegas i öronen och när jag tittar upp hamnar mina ögon på dem. Plötsligt rör sig mannens hand, liksom omedvetet mot kvinnans ben. Han fortsätter läsa, handen berör henne ömt på utsidan av låret och blir stilla där. Då ser jag hur hennes hand möter upp, också hon i fortsatt djup koncentration. Händerna berör varandra och liksom pratar och bekräftar "ja, jag finns här" och så var det klart.

Jag blev så rörd, över den enkla lilla rörelsen, så fylld av ömhet! Jag vet inte om jag riktigt lyckas förmedla detta här, men det gjorde mig så glad och hoppfull.

Sedan genomgick jag ett fantastiskt träningspass som snarast var yoga, tiden rusade och jag begav mig hemåt med humöret på topp....

...men, med blodsockret på botten. Så trots denna fina inledning, lyckades jag ställa till en riktigt korkad scen hemma p.g.a., som jag uppfattade det, för lite mat och för "mycket" folk. Egentligen var jag nog irriterad på Honom. Det blev så illa att jag sprang hemifrån, liksom dottern och pojkvännen.... Åh vad jag skämdes!! Jag lyckades dock fånga dem utanför porten och be om förlåtelse för mitt beteende, som jag tror, berodde på blodsockerbrist och tilltagande PMS, faktiskt!

Slutsats: Det goda humöret är färskvara och oerhört sårbart, hos mig.

Svar på tal

Kom hem från den långa resan norrut, till ett grått Stockholm, med lite längtan i hjärtat. Kände mig en smula ämlig och beklagade mig över att Han inte hade saknat mig eller hört av sig. Det var då Sonen fällde sina "visdomsord":

"Men mamma, det vet du väl att H bara saknar stålets glöd och ölets beska!"


.....man står sig slätt med andra ord.

Kärlek

Jag är en kvinna som lever i ett lyckligt äktenskap. Som alla sådan hamnar man ofrånkomligt då och då i slentrian om än en kärleksfull sådan.
Så händer det sig att jag idag känner något i magen, det kittlar och jag känner hur jag blir glad. Värmen sprider sig i kroppen. Insikten drabbar mig, jag är kär!

Tanken på att få känna det lena under mina fingrar, få bli helt uppslukad av stunden, får mina händer att ivrigt längta. Jag vill dra mina fingrar genom håren. Känna doften kittla mitt sinne och se det vackra. Vi blir till ett. Otåligheten samsas med de lyckliga känslorna. Jag kan inte bärga mig, låt dagarna gå fort! De där stunderna då inget annat spelar någon roll, vardagens problem är som bortblåsta och allt är ljust. Jag vill uppleva hur min kropp tröttas ut, svettas och få somna med ett lyckligt leende, ivrig att vakna till en ny dag och erfara samma sak igen.




Jag längtar, längtar.
Efter min linoljefärg och mina målarstunder

Himlen på golvet

Ett gäng glada människor, inklämda på ett litet café. Musik som stärker, texter om den lilla människans värde och tysta tjejers revolt, sånger ur ett stort hjärta och inte en sladd. I tordags var jag där, på nystartade akustiska klubben på Café Magnolia i Vasastan. Ett skönt inslag i vardagen.

Fröken Underbars stora röst och låtskrivare Sandra, har tagit initiativet och premiäröppnade med sitt eget band. Masa er gärna dit en torsdag, men bered er på en liten intim lokal, med mycket värme!

Mamman och tryggheten

Tack för varm kommentar, men jag måste trots allt betona att jag är medveten om att det ändå måste min plikt att ibland rannsaka mig själv. Kanske kan jag bli bättre då och i jobbiga stunder så inser jag faktiskt att jag inte kan se mina barn som helt fristående individer utan påverkan av sin uppväxt. Visst, vi har väl alla våra ok och ingen går genom livet utan motstånd. Prata med vilken familj som helst, så alltid finns det något. Det är liksom livet. Å andra sidan så måste jag nog titta närmre på mina brister ibland och kanske gör jag det lite för noga emellanåt när jag snubblar på livets stig och faller ner i en mörk grop. Men jag tar mig upp igen, måste. Kravlar tillbaka till stigen, trots att flyktreflexen är mycket kraftig.
Vad jag funderar på mest just nu, är inte varför jag inte är den perfekta föräldern utan mer varför jag inte tycks vara den förebild som jag trodde/önskade att jag var. Varför flyr de motstånd, varför vill de inte kämpa? Varför är skolan ett sånt problem? Jag är ju ändå lärare.... kanske är det där skon klämmer! Varför flämtar depressionen dem i nacken? Jag älskar dem ju och visar det. Tror inte att jag kväver dem med det men kanske att jag har missförstått hur den ska visas. Kanske har jag inte bjudit tillräckligt motstånd och ställt de krav som behövs för att en människa ska utvecklas till en stark och trygg individ!

Kanske är det också en generationsskillnad, typ " när jag var i din ålder så hade jag minsann jobbat extra i flera år och inte var det lätt hemma men jag jobbade och gick klart skolan....bla, bla". Kanske är inställningen till arbete annorlunda idag. Kanske är samhällets påverkan större än min?

Kanske, kanske, kanske...

En terapeut frågade mig en gång vad jag önskade mig mest. "Att mina barn blir lyckliga", svarade jag. "oj! Det var inga små krav du ställer på dem!", svarade hon. Det ligger nog något i det hon sa..

Stunder av lycka

Ögonblicksbilder från sommaren och en inblick i det sköna livet.

Delar av Martorpsfallet, pampigast på våren men vacker även nu.

Efter en skön dag njuter vi med kära, kära vänner ett nattbad i vår tunna under en månförmörkelse vi inte ens var medvetna om!

Och så här vackert kan det vara i husets hjärta.

Se mig!

Effekten av att inte få bekräftlese eller uppskattning som barn, blir att som vuxen ständig jaga den. Det står nu klart.
Behovet av att bli sedd, åh ett så utslitet uttryck! Det är en sorg i sig.
Om jag trodde på en gud, skulle jag be den att hjälpa mig att inte begå detta misstag.

Bakom Götgatan

Igår: Äntligen en varm sommarkväll, sol och ballonger fyllde skyn (få moln dock, vilket var bra denna gång:)) och ljuva toner ringlade genom luften. Och idag försvinner jag till Paradisplatsen och träffar Mannen i mitt liv. Saker och ting är rätt okej just nu!!

Ha en skön sommar, kära vänner!

Meningen med livet...

... kan ibland gäcka en. Men sanningen är att den visar sig först vid kriser, då man tvingas prioritera. Och svaret är inte så svårt, utan enkelt och självklart: Kärlek till de som står dig närmast.

Det är så lätt att tro att det är andra saker, prylar, att uträtta stordåd, att bli känd och uppskattad, att ha ett äventyrligt liv och så vidare. Men när är det som bäst? Jo, när du lyckas vara ett stöd och en hjälp för den du älskar. Alltså måste meningen vara att finnas där för varann.

Klyschigt inlägg, jag vet, men just nu känns mitt liv inte det minsta klyschigt utan bara först så här, i skrift. Men jag har faktiskt kämpat med en del, vad ska jag säga, mindre fina känslor dessa dagar. Alla med sitt ursprung i mitt ego, vad jag vill göra och att jag upplevt viss bitterhet mot livet. Men i slutändan har jag kommit till insikt om att det ändå är det bästa att finnas där som ett stöd och en hjälp. Något jag naturligtvs aldrig skulle velat "välja" bort. Alltså talar prioriteringen för sig själv. Och jag mår bra nu och är glad. När jag hör henne skratta igen, så är det värt allt, så är det bara.

Rosa tecken

Laddat ordentligt. Hoppades på urladdning idag.

Fast jag visste att korrigeringar får alla.

Fick det. Några stycken.

Ville fira. Men svårt, då man ska packa och städa och dessutom har en låg tonåring hemma. Vill liksom hjälpa, men får inte. Ska inte. Konstigt bara att så fort ett låghetstecken visar sig blir jag kall och rädd för att historien ska upprepa sig. Dumt, för istället måste jag låta utvecklingen ha sin gång. Han måste få bli vuxen utan att ha sin mamma flåsande i nacken...

Min fina, fina A kom förbi, med min, visade det sig, favoritblomma! Bjöd på rosa bubbel med hennes medhavda jordgubbar. Det blev en bra avslutning på dagen trots allt. I morgon bär det av till blåsiga, regniga väst och en enveten älskling.

Ha en fin dag imorgon, på ditt eget sätt, utan krav!

Lär sig människan NÅGOT av sina erfarenheter??

Idag pratade jag med Mannen, han som sitter kvar på landet, med en tilltufsad tumme och en lång sjukskrivning framför sig.
-Allt väl, tyckte han.
-Vad pysslar du med på dagarna? frågade jag.
-Tja, jag hugger ved....
-Va??!!! Hugger du ved?
-Jamen jag kan ju inte göra något annat..
-Eeh, vad säger du??
-Jag kan ju inte diska och jag har bara läst böcker. Jag använder ju bara en hand.
-Jaha, så du menar att det är tryggare att klyva ved med en hand, med samma maskin som har gjort dig just så handikappad???
-Eh, ja...
-Du har alltså inte lärt dig något alls av din erfarenhet?
-Människan är det enda djuret som inte lär sig av erfarenhet, svarar den märkliga mannen, stolt (?!)
Jag omvandlas genast till "mamma":
-Du ska inte använda maskiner eller "farliga" redskap när du är ensam, kan vi inte vara överens om det åtminstone??
-.....
-Och jag tror inte en sekund på att du bara använder ena handen när du klyver ved! Har jag rätt eller har jag rätt??
-Nu vågar jag inte svara dig, jag är rädd för dig *skrattar*

Jag har inga ytterligare kommentarer, utan väljer att dyka er i mitt examensarbetes sista upptakt.

Stolthet och hopp

Jag är stolt.
Skulle kunna skriva det varje dag, men det blir tjatigt.
Idag är jag det i alla fall, stolt över min flicka, stolt över mig själv, att jag vågade släppa, lite. Hon har redan vunnit sin strid, egentligen kan hon komma hem nu, fast det vill hon inte.

När hon vill, så finns jag här.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, tack och lov!

Just hemkommen från en sån där tur som jag inte var upplagd för. Jag var inte särskilt upplagd för att åka iväg, det kändes jobbigt och andra saker uptog mitt sinne. H som älskar paradiset på kullen, var beredd att åka själv. Det har t.o.m varit så att ett bråk har varit på uppseglande kring huset, vårt projekt som inte skulle vara en boja. Men ibland är jag så splittrad.

Trots dessa känslor klev jag in i bilen och vi körde våra 35 mil och jag landade i Paradiset. Fågelkvitter, jord under naglarna, sol, pionknoppsarméer, bad i månskenet, kärlek! Och så rättade jag ett par timmar...

Precis samma mönster som Thailandsresan. Stort motstånd eller åtminstone, avsaknad av upphetsning eller förväntningar. Vill nästan inte. Och hur blev det?

Tur att det inte alltid blir som man har tänkt sig!

Steg 4

Står och spikar bänkar och bord, svetten rinner i pannan.
Bygger inför sommarens stora bröllopsfest.
Vi ska fira kärleken och vårt "barn", huset.
Jag är nog lycklig, fåglarna sjunger.

Två år senare har jag en utbränd själ som varit sjukskriven och två barn som upplever varsin kris och isolerar sig.

Det blir aldrig som man har tänkt sig?

Vänner

Tidigare i veckan träffade jag två vänner som jag inte hade sett på många, många månader. En liten sorts konflikt var orsaken och min avsaknad av ork att ta tag i den. Men så blev det av. Och det blev så bra! Fina, fina människor!

Dagen innan åt jag middag och drag god, god öl med en annan kär vän. Också det för första gången på alldeles för lång tid. Hon är klok, omtänksam och bra för mig.

Och den här helgen hade vid fint besök från Göteborg, så ni kan väl lista ut att också med dem finns det en viss oregelbundenhet i mötandet?

Alla dessa viktiga människor, varför blir det så? Jag har en tendens att isolera mig då livet är tungt. Att svara i telefon blir jobbigt, att stämma träff än värre. Vilket är så dumt! För vad behöver jag egentligen när det är mörkt? Jo, att skratta, dela tankar och bara överhuvudtaget möta människor av betydelse.

Men det fattar jag inte förrän det sker.

Så, Moment 22, mitt livs ledsång.

Den kalla sorgen

Man skulle kunna tro att jag inte har något liv, såsom jag skriver. I alla fall idag.

Men det är ju just det, livet.

På väg från tunnelbanan igår, så som vanligt, väckte en musikslinga i mitt öra, de slumrande känslorna inom mig. Jag tänkte på dessa helveteseår som gått. Jag tänkte på min flicka, på allt som har varit, allt som har hänt.

Jag tänkte på hur det över huvudtaget var möjligt för mig att gå där, på trottoaren, på väg hem från ytterligare en dags arbete. Hur kan jag tänka och finnas till utan att bryta ihop?

Jag insåg då, att den där muren eller skyddet, som kapslar in alla känslor och bara tillåter rationella tankar, är en överlevnadsinstinkt. Hur skulle jag annars kunna ta in att jag inte har funnits där, inte har kunnat skydda mot det onda som har hänt? Att jag som borde vara den som ger sitt liv för de mest älskade, inte kunnat göra någonting??

Ibland sipprar det in, särskilt när jag inser det fortfarande så känsliga läget. Då oron för framtiden knackar på, ännu något som inte tillåts finnas där hela tiden, hur jag då inser att faran inte är över. Då väller smärtan och sorgen ut intill outhärdlighet. Men vet ni? Då kan jag trycka undan det. På något sätt, annars vet jag ju att allt stannar och då blir det bara värre.

Men det är skumt och märkligt.