Min minsta ängel växer

Min minikalv på grönbete i det bergiga landet, har gått igenom och klarat sin första prövning. En mindre kris som hon red ut. Stärkt av det, så klart! Varje framgång, särskilt ur en motgång, betyder något speciellt.

Aldrig förut har jag blivit glad åt att hon har lbivit ledsen och aldrig förut har hon berättat om det med ett leende. Extra bra känns det förstås att höra att hon har en bra chef och omtänksamma arbetskamrater. Jag måste börja lita på att det finns andra människor som finns där för henne.

Märklig är utvecklingen, så överraskande men samtidigt egentligen så förutsägbar. Det är klart att det måste gå framåt.

Puss min ängel!

Stolthet och hopp

Jag är stolt.
Skulle kunna skriva det varje dag, men det blir tjatigt.
Idag är jag det i alla fall, stolt över min flicka, stolt över mig själv, att jag vågade släppa, lite. Hon har redan vunnit sin strid, egentligen kan hon komma hem nu, fast det vill hon inte.

När hon vill, så finns jag här.

Ett hoppfullt tecken

En märklig kväll blev det. Skulle fortsätta skriva på min stora ångest, mitt examensarbete som har hängt över mig så många år.... Absurt, men så är det. Så plingar det till i mobilen och min uppmärksamhet riktas istället mot tv:n, kanal 5 och Outsiders (ett helt groteskt namn för övrigt). Halva programmet ägnas åt det som har varit en så stor del i vårt liv, BDD. Jag beundrar dessa människor så, som utmanar sin ångest och låter sig beskådas med allt vad det innebär, i media. Och för vem gör de det? Jo, för alla andra, de som inte orkar ge det ett ansikte. Så att kunskapen ska spridas. Vår sida fick på en kort stund över 250 träffar, så det är uppenbart att kunskap nu sprids om något som är sååå svårt att förstå för utomstående.

Samtidigt som jag ser ångesten så känns det så märkligt att vi ändå har kommit så långt, att det där värsta med all isolering, nu för tillfället är bakom oss. Mitt hjärta har nu lyckats erövra världen en liten bit och har nu avslutat sin femte arbetsdag! Men fortfarande finns det som många killar och tjejer, män och kvinnor därute, som inte har en dag utan ångest, det skär i hjärtat. Jag önskar att alla kunde få en större förståelse för vilket helvete det är med psykiska sjukdomar, hur något som inte syns kan ha en sådan makt över en människa. Livet begränsas och alternativen är så mycket färre än för majoriteten. Detta är något vården måste bli bättre på, att förstå och ge hjälp, för det värsta är ju att just denna grupps svårigheter handlar om kontakter med andra. Så det blir tyvärr ett Moment 22 (ett återkommande uttryck hos mig, tyvärr).

Jag önskar och hoppas att i alla fall några idag kände att de tog ett litet steg, om inte annat bara genom att få ett ord på vad de upplever.

Stor kram till er alla därute!!

Engla

Det finns väl ingen bloggare som inte skriver om detta idag, men jag tänkte inte det alls först. Kände att det finns inga ord, inga som är tillräckliga och det gör det väl fortfarande inte. I morse läste jag Hillevi Wahls krönika i en av gratistidningarna och hon sammanfattade mina känslor så bra, lite för bra, tårarna brände.

Och så är det, smärtan är enorm då jag tänker på detta. Hillevi skrev just att"det finns nog ingen förälder som inte kramar sina barn extra hårt idag" och det är ju så. Att försöka leva sig in i mammans smärta gör så ont att det blir ofattbart att tänka sig hur hon känner det just nu!

Usch!

En annan tanke som ofta kommer upp och i samtal med andra, är detta om. Om hon inte hade cyklat den dagen, om han inte hade åkt där just den dagen, om man hade tagit in honom i samband med "Pernillamordet", om, om, om...... Men den smärtsamma sanningen är ju att det inte hjälper sorgen, tvärtom! Det skapar bara ångest, samtidigt är det ju förståeligt att tankarna går i de banorna.

Såg just inslaget i Aktuellt. Tänker på en mening jag skrivit tidigare: Det finns ingen ondska, bara rädsla. Detta måste jag ju verkligen anstränga mig för att aktualisera nu, när hatet växer i människors hjärtan. Naturligtvis är de orden en förenkling av verkligheten, men jag vill nog fortfarande hävda att det finns förklaringar (inte ursäkter!) till människors beteenden, beteendestörningar. Ofta upplvelser och övergrepp, men också psykiska sjukdomar. Alltså måste den psykiatriska vården vara något man satsar på och inte som idag, drar ned på!

Ljuset flämtar i fönstret och jag längtar innerligt efter en kram från min dotter!

Kom ihåg att älska varje dag

(fritt från Stefan Sundström)

Jag, en människa och ett flockdjur??

Kan man bli avtrubbad som mamma, som människa? De flesta skulle nog svara ja på det sistnämnda, det visar oss historian om inte annat, men det första kan nog vara mer känsligt att erkänna.
Att människor är flockdjur kan man lätt se på många vardagliga beteenden, morgonrusningen i tunnelbanan visar upp många små exempel. Vad händer när vi ska ner för rulltrappan? Två rulltrappor visar ner, vad gör då gruppen som just stigit av tåget? Delar vi upp oss? Nej, majoriteten tar samma rulltrappa trots att där blir trångt. Rädslan för att avvika visar upp sig på det mest absurda vis. Jag är benägen att se detta som en urskiljningsprocess, om man gjorde en personlighetsundersökning på de som tagit den rulltrappan med minst trängsel och övriga, skulle man se en signifikant skillnad. De som har trängts minst, tar fler risker och är självständigare än de övriga.
Jag hörde häromdan om ett annat exempel, en beteendestudie i ett helt ovetenskapligt sammanhang, Dolda kameran. Man hade placerat ett antal personer i en hiss och sagt till dem att stå vända mot en vägg och inte mot dörren som brukligt är. När så en person omedveten om situationen kommer in i hissen, hur tror ni denne reagerar?? Jo, efter ytterst liten tid (en hiss uppehåller man sig inte alltför länge i...), så följer personen gruppens beteende! Trots att denne först ställer sig mot dörren, uppstår till sist en ängslan och känner det som tryggast att göra som de andra. Alltså grupptryck i det lilla och helt ordlöst. Grupptryck är alltså inget annat än flockbeteende blir min slutsats. I detta fall nog så förargligt,men i det stora är det rent katastrofalt och grunden till allt förtryck i världen!

Hur i hela friden kopplar jag detta till min inledande betraktelse? Jo, jag tänker mig att då människan fortfarande, oavsett alla protester, är en ytterst biologisk varelse, och styrs av överlevnadsdriften. Att anpassa sig efter gruppen, att sluta tänka för att överleva, kanske även sluta känna. Detta menar jag är en fara, trots att det många gånger räddat en del individer. Och jag tror alltså att avtrubbning kan vara en del av den överlevnadsdriften.
I mitt nu aktuella fall vill jag inte ge några detaljer, men som alltid ligger dramatiken nära när det gäller min dotter och nu har två saker hänt. Det ena är en händelse och det andra är nya planer som hon har gjort upp och som jag känner mig orolig inför men samtidigt vanmäktig. Vad gör man med en dotter som påstår att jag ska vara glad att "hon inte har blivit pundare" och att "jag inte vet allt hon har varit med om"??? Hur tar man in det utan att bli förtvivlad? Jag har därför nu kommit till den gränsen att jag måste skjuta ifrån mig det och lägga alla känslor i karantän. Skulle jag släppa fram allt, gick jag under. Vilket jag gör under korta stunder.

Alltså, är det bra eller dåligt att låta sig avtrubbas? Svar: Ja, om jag ska orka. Eller finns det någon risk att inget tas på allvar, att jag tappar känslan för att ta rätt beslut, att förstå och känna in rätt handlande?? Det är svåra frågor.

Människan är en biologisk varelse, men hon är även ett moraliskt väsen, vilket gör skillnad. Vi kan tack vare denna, göra rätt, ta hänsyn, överväga våra val. Men jag tror även att det är grunden till att vi kan göra ont, skada andra medvetet. Moral följer av vår förmåga att tänka framåt och bakåt(det sistnämnda är kanske det vi borde göra mer av, ta lärdom av tidigare erfarenheter, osv.) och just tänkandet är ju grunden till både våra framgångar, misslyckanden och det förtryck vi kan åstadkomma.

Så vad vill jag med detta egentligen? Ja, jag vill ta fram det i ljuset, ventilera men kanske också diskutera med andra. Mest av allt önskar jag väl att det fanns en "guru" som tog hand om mig, sa de rätta sakerna, gav mig råd och ledde mig på rätt väg. Alltså någon som tar ifrån mig mitt ansvar och låter mig vila från alla känslor och tankar! Så är cirkeln sluten, min flockkänsla gjorde sig hörd till slut. Att få slippa och bara följa en ström som någon annan har skapat.

Ibland blir jag rädd för mig själv :S

Ångestens öga stirrar mig i nacken, beredd, alltid.