Engla

Det finns väl ingen bloggare som inte skriver om detta idag, men jag tänkte inte det alls först. Kände att det finns inga ord, inga som är tillräckliga och det gör det väl fortfarande inte. I morse läste jag Hillevi Wahls krönika i en av gratistidningarna och hon sammanfattade mina känslor så bra, lite för bra, tårarna brände.

Och så är det, smärtan är enorm då jag tänker på detta. Hillevi skrev just att"det finns nog ingen förälder som inte kramar sina barn extra hårt idag" och det är ju så. Att försöka leva sig in i mammans smärta gör så ont att det blir ofattbart att tänka sig hur hon känner det just nu!

Usch!

En annan tanke som ofta kommer upp och i samtal med andra, är detta om. Om hon inte hade cyklat den dagen, om han inte hade åkt där just den dagen, om man hade tagit in honom i samband med "Pernillamordet", om, om, om...... Men den smärtsamma sanningen är ju att det inte hjälper sorgen, tvärtom! Det skapar bara ångest, samtidigt är det ju förståeligt att tankarna går i de banorna.

Såg just inslaget i Aktuellt. Tänker på en mening jag skrivit tidigare: Det finns ingen ondska, bara rädsla. Detta måste jag ju verkligen anstränga mig för att aktualisera nu, när hatet växer i människors hjärtan. Naturligtvis är de orden en förenkling av verkligheten, men jag vill nog fortfarande hävda att det finns förklaringar (inte ursäkter!) till människors beteenden, beteendestörningar. Ofta upplvelser och övergrepp, men också psykiska sjukdomar. Alltså måste den psykiatriska vården vara något man satsar på och inte som idag, drar ned på!

Ljuset flämtar i fönstret och jag längtar innerligt efter en kram från min dotter!

Kom ihåg att älska varje dag

(fritt från Stefan Sundström)