Jag är en mamma som alla andra, med kärleken till mina barn som den starkaste drivkraften. Den är stark men säger egentligen inte så mycket om jag är en bra mamma. Som alla andra så rids jag av ett ständigt dåligt samvete, för att jag inte gör tillräckligt och för att det jag gör, inte blir rätt. Jag är för gränslös, för inkonsekvent, för rörig och för otydlig. Jag vill vara så mycket men når inte hela vägen. Jag vet att mina barn känner smärta men kan inte göra något åt den. Säkert också det en vanlig företeelse.
De senaste två åren har varit extra tunga ur det perspektivet, för oss allihopa och det är de känslorna som ofta får ta stor plats här. När jag började skriva var jag nog riktigt under isen och det mörka tog stor plats inom mig. Men på ett märkligt sätt har jag utvecklats på ett positivt sätt, trots att texter som jag önskade skulle förbli helt anonyma, just för att de skulle vara helt hudlösa, förändrades till att bli något öppnare. Några vänner och även mina barn känner nu till Modig Svart. Bloggen har blivit en skön ventil, men också en plats att för att låta skrivarglädjen utvecklas. På den punkten tror jag också att alla som skriver med sina känslor, även lyckas förmedla dem. Det är även otroligt givande att få den kontakten jag får med er läsare och vänner, att bli bekräftad, det vill jag tacka för!! TACK!!
1 kommentar:
kolla bloggportalen om vad det skrivs negativt om bloggandet och bloggosfären.
jag tycker ju precis som du, att skriva är bra för själen, att bli bekräftad på det man skriver dessutom känns befriande och lyftande, men intressant att se en annan vinkel på det hela.
Skicka en kommentar