Vackra ögon

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.



Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.



En vecka i hoppets tecken.



Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!



Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.



Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Betygstider...

leder till begränsade tider. Om det dessutom sammanfaller med avslutande examensuppgift för egen del, ja då är det dessutom brist på tid och bloggskrivande hamnar inte lågt upp på listan.

Men nu är jag så gott som förbi, några småsaker kvar bara, som att kommentera elevernas läsloggar. Sommarlovet närmar sig och den inre ron borde snart infinna sig, tyvärr är det inte så denna gång. Den här sommaren innebär nämligen en massa uppbrott. Lite naivt trodde jag att det var jag som skulle stå för det, men så blev det inte. Jag trodde att jag skulle gå vidare och få det där enda jobbet jag hade sökt och så gärna ville ha. Nej, istället blev det den kära och nära kollegan som fick chansen och kvar står jag. Det var ju jag som skulle lämna. Inte bli lämnad. Alltid lika snöpligt.

Inte nog med det, av mitt arbetslag så är det faktiskt totalt fem stycken som inte kommer att vara kvar i höst, p.g.a. nedskärningar som drabbar de olyckliga som inte hade en fast tjänst. Nu ska ju alla byta plats eftersom vi omorganiserar och majoriteten byter arbetsrum och får nya kollegor att samarbeta med, så att några försvinner blir ju inte så uppenbart. Men vad hjälper det dem?

Det är tuffa tider och naturligtvis är det inte helt konstigt att det märks i de flesta sektorer, då ekonomin är det dominospel det är. Men jag kan samtidigt ha svårt att förstå varför en kommun som den jag arbetar i, en av Sveriges allra rikaste, ska behöva lägga ut sådana sparkrav på skolorna? Lutar tyvärr mycket åt att, precis som en undersökning visade, att man uttnyttjar läget för att bli av med de "oönskade". Vidrigt.

Ska i alla fall försöka ladda om inför hösten och utnyttja inspirationen jag ändå fått av kursen och även försöka sprida den bland kollegorna. Men sommaren ska ändå först och främst ägnas åt linoljefärg och mitt bokprojekt. Det är i alla fall ambitionen. Och sen får vi se hur det blir med det, om jag inte tvingas till nedskärningar i den.

Tycker du om att läsa dina gamla dagböcker?

Upptäckte precis att jag ibland får samma känsla som när jag läser mina gamla dagböcker från tonåren, när jag läser igenom gamla blogginlägg. Eller gamla och gamla, några veckor... En känsla av pinsamhet, "har verkligen jag skrivit det där?" och en lätt rodnad sprider sig på kinden.

Beror det på att jag utvecklas i sådan enorm hastighet
eller är det helt enkelt så att färdigheten att stå upp för den jag är innerst inne (läs dagboksjaget!) inte har utvecklats ett dugg??

Hm, jag tror jag väljer det förstnämnda. Äntligen har jag hittat min superhjälteförmåga.

Fröken blir inspirerad

Det är alltid roligt att inspireras och särskilt vid oväntade tillfällen. Hade gått omkring med en liten lapp i fickan en tid nu och skulle just rensa , då den dök upp. På den stod en bloggadress som Sonen givit mig för en tid sen. Han hade varnat mig för att den kanske inte var min stil eller att den var för "tuff" eller vad han menade.
Själv förstår jag ingenting, vad har han för bild av mig egentligen?? Hursomhelst hade jag ju inget annat att göra så här på morgonkvisten, annat än att se till att ro min slutuppgift på kursen i hamn, så, jag surfade runt lite och vips, var jag där! Ännu en favorit att följa. En fröken följer en annan fröken ;) Missa henne inte! Bloggtrams av högsta klass.

Mina favoritspråkare

Alla har vi ju ett språk, men några gör det bättre.
Härmed presenterar jag några av mina favoriter:

1. Bodil Malmsten

2. Jonas Hassan Khemiri

3. Mustafa Can

4. Martina Lowden

5. Jonathan Safran Foer (eller ska det vara översättarens namn...?)


Utmana mig gärna!

Apropå att läsa

När jag pluggar något, brukar andra göromål utöva en stor lockelse på mig, vanligtvis sådant som roar mig och inte är så krävande (eftersom det roar mig). Ibland kan förstås också studierna vara underhållande, men för det mesta kräver det ju något tillbaka. Brukar tänka att det beror på mina koncentrationssvårigheter eller helt enkelt lättja.

Hursomhelst är en av de aktiviteter jag säger till mig själv att jag inte borde göra, att läsa skönlitteratur. Och hur brukar det fungera med sådant man inte får göra??? Naturligtvis, lockelsen ökar och har man dessutom väldigt lätt för att falla för frestelser, vilket är ett överdimensionerat karaktärsdrag hos mig, så sitter jag där till slut med den där boken som jag absolut inte kan lägga från mig. "Om jag bara läser klart den här, så ska jag gå vidare med xxxx studielitteratur". Jag kommer i alla fall aldrig bli forskare, så är det bara. Undrar om det finns något yrke där man får läsa böcker hela dagarna???? Jo, just det, hon på Metro som skriver om pocketböcker, henne skulle man avsätta och insätta mig på hennes plats :D

För några år sedan, i vuxen ålder, upptäckte jag kriminalboksgenren, en sort som jag tidigare föraktat. Ja, jag har varit ganska svart/vit i mina åsikter en gång i tiden. Trots att jag aldrig hade läst någon... Som extraknäck hade jag under en höst jobb som försäljare på bokklubben Svalan och fick då läsa böcker för att veta något om det jag skulle sälja. Då fick jag Skulptrisen av Minette Walters i min hand och jag var såld. Efter detta följde en tid då jag ofta, ofta kastade mig över diverse kriminalromaner. Jag har avverkat Liza Marklund (Sprängaren var en upplevelse, efterföljarna fyllde mig inte riktigt med samma glädje, men, underhållande...), Camilla Läckberg, Jent Evanovich, Peter Robinson, Fossum, m. många fl. Spänningen och den snabba lästakten passade väl in i mitt liv, att få totalt fly världen och vardagliga bekymmer. Idag har jag faktiskt tappat intresset rätt mycket för dessa, men en och annan slinker med ibland.

Hursomhelst har denna inblick i en genre helt slipat av min litteratursnobbism, eftersom jag anser att läsning fyller så många funktioner för de som läser och ska göra det. Men det finns ändå något jag får insikt i då och då och det är den där kvalitetskillnaden, som också gör att man känner en beundran för den som skriver. Det är också den som ger mig skrivkramp och skriftlig afasi. Denna känsla inträder då jag plötsligt snubblar över en bok som är i mina ögon nyskapande, när en författare har hittat sitt eget språk och skriver som ingen annan. Ofta går det inte lika fort att sluka dem men det gör ingenting (jo, skulle kanske mina nuvarande lärare protestera) utan njutningen förlängs. En av alla dessa böcker med en egen nerv är den bok jag precis har läst om, eftersom den ingick i det skönlitterära projekt jag nu genomför med min klass. Boken heter "Kalla det vad fan du vill" och författaren är Marjaneh Bakhtiari. Går i o f s snabbt att ta sig igenom, men har en så härlig spets mot allt och blottlägger människors beteenden och fördomar. Hos alla! Underbart, man får skratta och gråta och tänka! Något som ytterligare gjort mig glad, är att det visade sig att hon i dagarna kommer ut med sin andra bok och vi som hade tänkt förbättra vår ekonomi och sluta slösa, så jag får väl släntra iväg till biblioteket. Tyvärr råkar jag ju något emot mina ideal, lida av habegär särskilt ifråga om böcker:(.

En annan bok som just nu ger mig den där härliga känslan av att läsa ett nytt språk och som jag tacksamt fått som ett tips, är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag vill också kunna skriva med en personlig röst.

Tack Gutenberg!

Sommar i stan

Dagarna går, med sol på balkongen, fönstershopping, videofilmer i stora lass (såg en fantastisk film, Little Miss Sunshine, en pärla jag velat se länge, mm..), lek med datorn, installering av raouter (tog en hel förmiddag....:( ) och allmänt softande. Men det är rätt ensamt i stan, var är alla? ;) Jaså, det är sommar!

Men mycket skrivande har det inte blivit. Leker med tanken att jag borde ta med mig datorn och sätta mig på något mysigt ställe, t.ex. stället på hörnan som har en lååång soffa med en massa kuddar. Kan/får man göra så? Känner i alla fall att jag behöver vara ensam för att skriva, texten är så känslosam.

Bland elefantrövar och avbetalningar

Överväger just nu allvarligt att flytta definitivt till vårt kära hus på kullen. Då kanske jag åtminstone kan var där lite grann...

Livet beter sig ibland som en elefantröv, för att citera en vän. Jag har så ofta sagt och skrivit så "vackert" att livet prövar en och att det är bara att växa med och utvecklas, men jag börjar nog nå gränsen för min förståelse! Vad fan är meningen?? Och nu ska inte ni inblandade människor ta åt er, jag menar livet överhuvudtaget! När infinner sig haromonin om än för några dagar, eller kanske en liten sommar om man får be?

Några drabbas hårdare uppenbarligen, inte helt utan eget ansvar, men varför ska det upprepas? Jag inser att vid den där tidigare nämnda gränsen, lurar även bitterheten. Hm, mindre bra.

Funderar i alla fall på att återigen bete mig inkonsekvent. Tänker köpa mig en egen dator, på avbetalning. Måste få börja på min bok, kanske finns det en med en smart skärm som går att läsa ute i solskenet?? Man kan ju åka till månen, så det borde ju inte vara en så svår uppgift ;) Hursomhelst så var det ju inte det rådet jag gav barnen, att handla på avbetalning, men detta kanske kan kallas nödläge??

Nej, jag får nog sansa mig lite och tänka lite mer, nu har jag i alla fall fått ur mig lite känslor, något diffusa för den oinvigde, men vadå, var inte bloggen en egotripp??

Nu ska jag ta min tvåhjuling ner till Street och hälsa på min kära vän som står och säljer. Lite sol och vatten skadar nog inte humöret. Kram på er där ute!

Arbetets boja löses sakta upp

Snart, snart är det över och jag blir fri!

Jag har precis klickat på sändknappen och skickat iväg mitt arbete. Nu är det bara ventilering och opponering kvar, men det lär ju ta varje ledig stund denna vecka så det blir bara den här kvällen jag kan pusta ut lite. Faktum är att jag ändå är lite stolt över mig själv, trots bröllopsfest igår (inte min egen;)), så har jag suttit här idag och jobbat.



Inser också att maj är nog den absolut sämsta månaden socialt sett, i en lärares kalenderår. Synd eftersom det också är den finaste tycker jag. Men så är det. Därför har ju mitt lilla skötebarn "Modig Svart" fått lida och det vill jag ju ta igen ju, men vet inte hur. Faktum är att jag allvarligt överväger att skaffa mobilt bredband bara för att kunna skriva på landet. Vet inte vad H tycker om det, vi har ju knappt el där och definitivt ingen TV och så skulle det ju vara. Samtidigt har jag ju tänkt börja skriva på den Boken denna sommar, så datorn ska ju ändå med. Hm, vi får se.

Jag tror det är dags för lite nyansering här...

Jag är en mamma som alla andra, med kärleken till mina barn som den starkaste drivkraften. Den är stark men säger egentligen inte så mycket om jag är en bra mamma. Som alla andra så rids jag av ett ständigt dåligt samvete, för att jag inte gör tillräckligt och för att det jag gör, inte blir rätt. Jag är för gränslös, för inkonsekvent, för rörig och för otydlig. Jag vill vara så mycket men når inte hela vägen. Jag vet att mina barn känner smärta men kan inte göra något åt den. Säkert också det en vanlig företeelse.

De senaste två åren har varit extra tunga ur det perspektivet, för oss allihopa och det är de känslorna som ofta får ta stor plats här. När jag började skriva var jag nog riktigt under isen och det mörka tog stor plats inom mig. Men på ett märkligt sätt har jag utvecklats på ett positivt sätt, trots att texter som jag önskade skulle förbli helt anonyma, just för att de skulle vara helt hudlösa, förändrades till att bli något öppnare. Några vänner och även mina barn känner nu till Modig Svart. Bloggen har blivit en skön ventil, men också en plats att för att låta skrivarglädjen utvecklas. På den punkten tror jag också att alla som skriver med sina känslor, även lyckas förmedla dem. Det är även otroligt givande att få den kontakten jag får med er läsare och vänner, att bli bekräftad, det vill jag tacka för!! TACK!!

Tankens förbannelse

Klockan är 00:00 och jag är nyss hemkommen från en säregen filmupplevelse. I svartvita bilder levererades en historia med många bottnar och ett kort, intensivt och svartfärgat liv återgavs. Bildspråket var fantastiskt! Jag har sett Control av Corbjin, historien om framför allt Joy Divisions sångare Ian Curtis. Och, naturligtvis, sattes mina tankar igång.
Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.

Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!

PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)




Ian Curtis

Nytt år

Att blogga eller inte blogga, den moderna eviga frågan. Den har jag ställt mig i alla fall. Vad är det som driver människan att lägga ut sina tankar till allmän beskådning? Är det den lilla exhibitionisten i oss, som äntligen får komma fram? Eller bara vårt enorma behov av att bli bekräftade? Kom, titta, jag skriver alltså finns jag!
Och det spelar ingen roll vad man skriver, dagbok, allmäna åsikter om allt och inget. En orgie i självupptagenhet så klart, men vad gör det egentligen? Det är ändå uppenbart att det finns ett skrivbehov.
Dessa tankar har upptagit mig och fått mig att delvis tveka ändå. Tanken var ju först att det skulle bli mitt egna lilla ventilationshål, då livet IRL blev för tugnt, men sen har nya funderingar uppstått kring att jag kanske har annat som vill ut. Fortfarande under täckmantel förstås. Så, här är jag igen, ute i rymden tillsammans med alla er andra. Så många men ändå så ensamma.

Nyåret gled förbi, lätt och fint, utan större åthävor. Tillsammans med några få vänner grubblade vi över fyrverkeriets existens. I en tid då klimatförändringarna dominerar samhällsdiskussionen och med den även andra miljöproblem, fortsätter människor att skjuta ut tungmetaller över jordens yta. Bara för nöjes skull???! Vad är felet? Varför är människan så duktig på att förtränga och sätta sig själv i första rummet? Är det vår flockmentalitet och dåliga fantasi (läs empati) som hindrar oss från att agera rationellt och långsiktigt? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa tankar och grubblar på hur man ska komma åt detta. Få människor att förstå att varje handling av varje lite människa har betydelse. Självklart, men inte för alla tydligen....

Vill engagera mig aktivt, måste för att stå ut. Samtidigt har jag en av de där "ursäkterna" att mitt eget privata lilla helvete suger den mesta kraften. Hatar det som emellanåt är ett faktum, eftersom det känns för lätt att skylla på. Det blir mitt enda lilla "nyårslöfte". Att ta ytterligare ett steg mot ett rättfärdigt liv.