Jakten på mening

Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.

Kärlek.

Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Vackra ögon

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.



Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.



En vecka i hoppets tecken.



Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!



Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.



Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Hämnd eller läkning, rustad eller ryggradslös?

Återigen fascineras jag av överlevnadsmekanismerna, för det är väl det som styr följande, annars kanske det helt enkelt handlar om att jag är en ryggradslös människa utan känslor?? Nyligen fick jag vetskap om en persons agerande som fick hela min kropp, hea mitt inre att brista. Den psykiska smärtan var för några sekunder faktiskt nästan omänsklig, samtidigt som det liksom inte nådde in. När jag återigen får veta att någon har skadat, förnedrat och bidragit till att mitt eget kött och blod har fått lida, så blev min spontana reaktion att krama, trösta och rädda. När sedan några timmar gått, blev nästa tanke hämnd. Plågsamt och offentligt ska det ske!
Men, det som sedan sker är märkligt. Jag börjar inse att det inte är en realistisk lösning, att det skulle få för många bieffekter, som framför allt skulle drabba de oskyldiga. Inser att jag bara vill att Hon ska få gå vidare, att den kraftiga smärtan egentligen är min, att Hennes faktiskt har dämpats. Men moralen då? Rättvisan? Kärleken? Mitt ansvar som förälder?

Tusen tankar och känslor snurrar, men framförallt känner jag hur ett lock eller ska jag beskriva det som bomull, börjar ta sig in i mig. Plötsligt upplever jag att jag står utanför och betraktar. De känslor jag "borde" uppleva finns inte där. Försöker analysera och kommer fram till att, om jag skulle släppa fram dem, om jag skulle låta dem ta kontrollen, så skulle jag förmodligen, med största sannolikhet, gå sönder, kanske rent av dö. Detta kan jag se, förstå, men det är en märklig känsla, som att intellektet och känslolivet kan delas upp i två rum och att det ena kan få makten över det andra. Det är det fenomenet som jag vill kalla överlevnadsdrift, för det måste det ju vara, eller hur? För trots min slutsats, finns tvivlet, gör jag rätt, på lång sikt?

Den frågan , det ständiga tvivlet, är mitt livs ledmotiv.

Ups and downs en grå måndag i januari

I morse blev jag besviken. Glad och laddad tog jag mig till jobbet med musiken som fyllde mig med förväntningar inför kommande spelning. Vid 10 skulle jag gå in och beställa biljetterna, men oväntade hinder dök upp (såsom jobb...) och jag fick vänta till 11. Och vad sker då? Jo, jag möts av beskedet att det var slutsålt! "Det gick nog på en halv minut" sa den glada tösen i örat på mig.

Buääää! Ingen Glasvegas för mig! Bitterheten riskerade nu att ta över, tur då att man har ett jobb som skoningslöst tar över min dag. Hoppet om en extrainsatt spelning höll mig uppe under dagen.

Så var det dags att åka hem och jag blev glad igen! För nu ljöd något annat i öronen. Jag är kär, eller kanske snarast nytänd.
Hives Black and white tog nu över och det är en mycket märklig känsla att sitta på tåget och bara vilja dansa och le. Misstänker att det hade sett märkligt ut om jag hade släppt loss. Tyvärr har jag ingen annanstans heller att ge utlopp för dylika känslor och det mina vänner, är baksidan med att bli äldre, eller kanske har det alltid varit så? Att det jag kallar dansmusik, inte gäller för någon annan?
Så med något återhållna små spastiska ryck i fötterna, fortsatte jag att lösa mitt Sudoku, drömandes om att en svartvitklädd rockstjärna skulle komma och ta mig till en bättre plats.

Jag vill så gärna...

Ibland när jag sitter framför en förälder och dennes barn kan jag ibland uppleva en säregen känsla av att se på mig själv utifrån. Inte som en flummig utanför-kroppen-upplevelse, utan en i allra högsta grad konkret känsla. Mitt i ett samtal kan jag höra min röst fortsätta som förprogrammerad, samtidigt som mina tankar far iväg. Jag tar plats i stolen mittemot och blir den förälder jag är. Ofta beror det på att jag vill sitta i den stolen, jag vill vara den där föräldern med det där barnet som trivs i skolan och ser på framtiden med tillförsikt. Andra gånger känner jag istället igen mig och då dras jag motvilligt ned på stolen. Det är i de fallen jag är som mest närvarande. Jag vill så gärna vara den där läraren som jag aldrig fick möta, den där personen som faktiskt kan hjälpa det trasiga, trötta, osäkra eller destruktiva barnet. Önskemålen om en flykt, att få byta en tillvaro mot en annan, att ett skolbyte ska lösa alla problem, motarbetar jag med all min kraft.

De där gångerna jag måste vara en stark vuxen, som kan stötta det ledsna, utstötta, arga barnet, då håller jag ihop. När jag däremot möter "lycka", då är det som svårast. Då kan jag i värsta fall fälla en tår, som jag diskret torkar bort. Likadant kan det vara på avslutningsdagen eller vid skolans musikalpremiär. Då skär smärtan i mig över att jag inte kan vara samma person hemma, att mina barn inte har upplevt samma trygghet och "framgång" i skolan.

Utifrån min yrkesroll, hyser jag en stark tro på att utbildning är viktigt. Inte för att bli framgångsrik och tjäna pengar, inte heller för att bli känd. Definitivt inte för att jag anser att endast hög utbildning är status, utan helt enkelt därför att jag vet att utanförskap kan skapa olycka. Om man inte går ut gymnasiet eller ens grundskolan, så löper du risk att inte komma in på arbetsmarknaden. Och kommer du inte in där, förlorar du din frihet, att välja, att leva. Allt detta vet jag, jag vet att det är viktigt med drömmar, att ha mål, små som stora. Men trots att jag vet detta, lyckas jag inte förmedla det till dem som är viktigast för mig. Istället står jag vid sidan om och ser hur åren går och riskerna ökar. Jag blir en betraktare.

Det mest skrämmande är att jag känner tendensen att ställa mig vid sidan om kan bli en faktor även i privatlivet. Som en överlevnadsreflex. För utan den möjligheten, riskerar tåren i ögat att bli en flod och då drunknar jag.

Se mig!

Effekten av att inte få bekräftlese eller uppskattning som barn, blir att som vuxen ständig jaga den. Det står nu klart.
Behovet av att bli sedd, åh ett så utslitet uttryck! Det är en sorg i sig.
Om jag trodde på en gud, skulle jag be den att hjälpa mig att inte begå detta misstag.

Bland elefantrövar och avbetalningar

Överväger just nu allvarligt att flytta definitivt till vårt kära hus på kullen. Då kanske jag åtminstone kan var där lite grann...

Livet beter sig ibland som en elefantröv, för att citera en vän. Jag har så ofta sagt och skrivit så "vackert" att livet prövar en och att det är bara att växa med och utvecklas, men jag börjar nog nå gränsen för min förståelse! Vad fan är meningen?? Och nu ska inte ni inblandade människor ta åt er, jag menar livet överhuvudtaget! När infinner sig haromonin om än för några dagar, eller kanske en liten sommar om man får be?

Några drabbas hårdare uppenbarligen, inte helt utan eget ansvar, men varför ska det upprepas? Jag inser att vid den där tidigare nämnda gränsen, lurar även bitterheten. Hm, mindre bra.

Funderar i alla fall på att återigen bete mig inkonsekvent. Tänker köpa mig en egen dator, på avbetalning. Måste få börja på min bok, kanske finns det en med en smart skärm som går att läsa ute i solskenet?? Man kan ju åka till månen, så det borde ju inte vara en så svår uppgift ;) Hursomhelst så var det ju inte det rådet jag gav barnen, att handla på avbetalning, men detta kanske kan kallas nödläge??

Nej, jag får nog sansa mig lite och tänka lite mer, nu har jag i alla fall fått ur mig lite känslor, något diffusa för den oinvigde, men vadå, var inte bloggen en egotripp??

Nu ska jag ta min tvåhjuling ner till Street och hälsa på min kära vän som står och säljer. Lite sol och vatten skadar nog inte humöret. Kram på er där ute!

Rosa tecken

Laddat ordentligt. Hoppades på urladdning idag.

Fast jag visste att korrigeringar får alla.

Fick det. Några stycken.

Ville fira. Men svårt, då man ska packa och städa och dessutom har en låg tonåring hemma. Vill liksom hjälpa, men får inte. Ska inte. Konstigt bara att så fort ett låghetstecken visar sig blir jag kall och rädd för att historien ska upprepa sig. Dumt, för istället måste jag låta utvecklingen ha sin gång. Han måste få bli vuxen utan att ha sin mamma flåsande i nacken...

Min fina, fina A kom förbi, med min, visade det sig, favoritblomma! Bjöd på rosa bubbel med hennes medhavda jordgubbar. Det blev en bra avslutning på dagen trots allt. I morgon bär det av till blåsiga, regniga väst och en enveten älskling.

Ha en fin dag imorgon, på ditt eget sätt, utan krav!

Engla

Det finns väl ingen bloggare som inte skriver om detta idag, men jag tänkte inte det alls först. Kände att det finns inga ord, inga som är tillräckliga och det gör det väl fortfarande inte. I morse läste jag Hillevi Wahls krönika i en av gratistidningarna och hon sammanfattade mina känslor så bra, lite för bra, tårarna brände.

Och så är det, smärtan är enorm då jag tänker på detta. Hillevi skrev just att"det finns nog ingen förälder som inte kramar sina barn extra hårt idag" och det är ju så. Att försöka leva sig in i mammans smärta gör så ont att det blir ofattbart att tänka sig hur hon känner det just nu!

Usch!

En annan tanke som ofta kommer upp och i samtal med andra, är detta om. Om hon inte hade cyklat den dagen, om han inte hade åkt där just den dagen, om man hade tagit in honom i samband med "Pernillamordet", om, om, om...... Men den smärtsamma sanningen är ju att det inte hjälper sorgen, tvärtom! Det skapar bara ångest, samtidigt är det ju förståeligt att tankarna går i de banorna.

Såg just inslaget i Aktuellt. Tänker på en mening jag skrivit tidigare: Det finns ingen ondska, bara rädsla. Detta måste jag ju verkligen anstränga mig för att aktualisera nu, när hatet växer i människors hjärtan. Naturligtvis är de orden en förenkling av verkligheten, men jag vill nog fortfarande hävda att det finns förklaringar (inte ursäkter!) till människors beteenden, beteendestörningar. Ofta upplvelser och övergrepp, men också psykiska sjukdomar. Alltså måste den psykiatriska vården vara något man satsar på och inte som idag, drar ned på!

Ljuset flämtar i fönstret och jag längtar innerligt efter en kram från min dotter!

Kom ihåg att älska varje dag

(fritt från Stefan Sundström)

Steg 4

Står och spikar bänkar och bord, svetten rinner i pannan.
Bygger inför sommarens stora bröllopsfest.
Vi ska fira kärleken och vårt "barn", huset.
Jag är nog lycklig, fåglarna sjunger.

Två år senare har jag en utbränd själ som varit sjukskriven och två barn som upplever varsin kris och isolerar sig.

Det blir aldrig som man har tänkt sig?

Den kalla sorgen

Man skulle kunna tro att jag inte har något liv, såsom jag skriver. I alla fall idag.

Men det är ju just det, livet.

På väg från tunnelbanan igår, så som vanligt, väckte en musikslinga i mitt öra, de slumrande känslorna inom mig. Jag tänkte på dessa helveteseår som gått. Jag tänkte på min flicka, på allt som har varit, allt som har hänt.

Jag tänkte på hur det över huvudtaget var möjligt för mig att gå där, på trottoaren, på väg hem från ytterligare en dags arbete. Hur kan jag tänka och finnas till utan att bryta ihop?

Jag insåg då, att den där muren eller skyddet, som kapslar in alla känslor och bara tillåter rationella tankar, är en överlevnadsinstinkt. Hur skulle jag annars kunna ta in att jag inte har funnits där, inte har kunnat skydda mot det onda som har hänt? Att jag som borde vara den som ger sitt liv för de mest älskade, inte kunnat göra någonting??

Ibland sipprar det in, särskilt när jag inser det fortfarande så känsliga läget. Då oron för framtiden knackar på, ännu något som inte tillåts finnas där hela tiden, hur jag då inser att faran inte är över. Då väller smärtan och sorgen ut intill outhärdlighet. Men vet ni? Då kan jag trycka undan det. På något sätt, annars vet jag ju att allt stannar och då blir det bara värre.

Men det är skumt och märkligt.

Steg 3

Jag sitter mitt i skilsmässans storm.
Tårar och ljudlösa skrik fyller mitt inre.
Jag vill aldrig mer hamna i oväder igen.
Jag vill vara ensam och stark, tänker klara mig själv.
Jag älskar mina barn. Jag gör det för dem.


Två år senare är jag fast.
Nätterna ägnas åt att längta och gråta över den där hopplösa Göteborgaren som inte vågar ta emot hela mig.

Ett år senare delar vi tak och ekonomi.

Blir det någonsin som man har tänkt sig?

Steg 1

Sitter i mitt rum under solen
Tårar rinner. Av sorg. Av skräck inför det som väntar.
Jag vill inte lämna Spanien, tryggheten.
Jag vill inte till ett Sverige där man sminkar sig, går i högklackat och röker. Där man är vuxen när man är liten.
Jag vill vara 12 år och leka.

Två år senare har jag permanentat hår, har börjat tjuvröka och har snattat smink på Konsum.

Det blir sällan som man har tänkt sig.

Fix you

En morgon i vintermörkret på väg till t-banan, med radion i örat, drabbades jag av en sång som talade till min smärta och jag kände hur sorgen vällde upp i ögonen. Den ljusa rösten formulerade en refräng som jag bara ville skrika ut. Jag ville också ha ett ljus, en hand som räddade mig, som fixade allt. Sången blev min ledsång och jag gjorde den till min, trots att jag egentligen inte vanligtvis lyssnar på bandet.

Så en dag under min resa, sätter jag på denna utvalda sång och min dotter hör den. Hon utbrister:

"Åh, den här har jag gråtit mycket till!"

I den sekunden blev jag beredd att tro på symbios, telepati. Känslans kraft som bygger märkliga vägar mellan två själar, för min sorg var också hennes.

Lite läskigt, men säkert helt naturligt.

Den här är till dig min älskling!

Tack!

Idag grät jag.

Lite konstigt, för det var sorgsna tårar men ändå med en sorts aura av glädje. En glädje som består i att det finns någon därute som kan förstå min smärta.

Att bry sig om, det finns det många, det vet jag. Tack till alla er!!! Men att förstå, det är det inte så många som kan och återigen blir jag påmind om hur viktigt det är att man får skapa nätverk. För detta ändåmål är ju dessutom Internet helt överlägset fantastiskt! Jag kan bara tänka mig hur otroligt många fler det var förr som satt ensamma och kanske aldrig någonsin fick en möjlighet att få kontakt med någon som förstår.



Tack vännen för att du finns! Tack för att jag får vara ynklig och blotta mitt svarta hål ibland.

Glärg??

Kan man gråta av sorg och glädje samtidigt? Vad kallas det? Glärg eller sodje?
Jag tror de tårarna är magiska, spara dem i en ask och du har ett trolldryckskoncentrat som kan flytta berg.

Jag säljer dem dyrt, hör av dig!