Jag vill så gärna...

Ibland när jag sitter framför en förälder och dennes barn kan jag ibland uppleva en säregen känsla av att se på mig själv utifrån. Inte som en flummig utanför-kroppen-upplevelse, utan en i allra högsta grad konkret känsla. Mitt i ett samtal kan jag höra min röst fortsätta som förprogrammerad, samtidigt som mina tankar far iväg. Jag tar plats i stolen mittemot och blir den förälder jag är. Ofta beror det på att jag vill sitta i den stolen, jag vill vara den där föräldern med det där barnet som trivs i skolan och ser på framtiden med tillförsikt. Andra gånger känner jag istället igen mig och då dras jag motvilligt ned på stolen. Det är i de fallen jag är som mest närvarande. Jag vill så gärna vara den där läraren som jag aldrig fick möta, den där personen som faktiskt kan hjälpa det trasiga, trötta, osäkra eller destruktiva barnet. Önskemålen om en flykt, att få byta en tillvaro mot en annan, att ett skolbyte ska lösa alla problem, motarbetar jag med all min kraft.

De där gångerna jag måste vara en stark vuxen, som kan stötta det ledsna, utstötta, arga barnet, då håller jag ihop. När jag däremot möter "lycka", då är det som svårast. Då kan jag i värsta fall fälla en tår, som jag diskret torkar bort. Likadant kan det vara på avslutningsdagen eller vid skolans musikalpremiär. Då skär smärtan i mig över att jag inte kan vara samma person hemma, att mina barn inte har upplevt samma trygghet och "framgång" i skolan.

Utifrån min yrkesroll, hyser jag en stark tro på att utbildning är viktigt. Inte för att bli framgångsrik och tjäna pengar, inte heller för att bli känd. Definitivt inte för att jag anser att endast hög utbildning är status, utan helt enkelt därför att jag vet att utanförskap kan skapa olycka. Om man inte går ut gymnasiet eller ens grundskolan, så löper du risk att inte komma in på arbetsmarknaden. Och kommer du inte in där, förlorar du din frihet, att välja, att leva. Allt detta vet jag, jag vet att det är viktigt med drömmar, att ha mål, små som stora. Men trots att jag vet detta, lyckas jag inte förmedla det till dem som är viktigast för mig. Istället står jag vid sidan om och ser hur åren går och riskerna ökar. Jag blir en betraktare.

Det mest skrämmande är att jag känner tendensen att ställa mig vid sidan om kan bli en faktor även i privatlivet. Som en överlevnadsreflex. För utan den möjligheten, riskerar tåren i ögat att bli en flod och då drunknar jag.