Stövlar till salu

Nu ska jag bjuda på en knäpp/dum/god historia ur mitt egna lilla liv:

Jag hade lagt ut ett par stövlar på Blocket och fick idag napp. En kvinna kom idag och skulle titta på dem. Fint och bra, hon gillade dem. Skulle lästa ut dem, då skaftet var lite trångt för henne, men hon var nöjd. Så skulle hon då betala och tar fram pengarna. Hon överräcker 1100 kr till mig, då säger jag:"Nej, men jag skrev ju 1000 så varsågod", så gav jag tillbaka 100 kr. Hon tittade förvirrat på mig och sa:"Fast jag tror nog att det stod 1100". "Nejdå, ta de här nu, du ska ju dessutom lästa ut dem!". Hon tittade nu med en inte bara förvirrad utan misstänksam blick på mig. Hon tog dock stövlarna och gick.
Jag gick in i vardagsrummet och min svägerska som var på besök, säger med ett flin: "Jaha, så du prutar på dig själv??"

Min H säger att jag är korkad och dumsnäll, fast mest dum.... Jag vet inte, är nog mest lite förvirrad :-s

Fy fan...

Vill ju så gärna, gärna tro på det goda hos människan men ibland är det svårt.

Måste ju förstås kommentera detta hemska som skedde i Finland. Känner mig ju lite extra berörd då jag jobbar i skolan och så ofta ser utanförskap. Det är faktiskt en av våra största frågor och vi diskuterar det MYCKET. Hur ska vi göra? Vad kan vi göra? Kan vi göra?? Det är inte lätt och det är ofta mycket sorgligt.
I alla fall, vad jag tappar hoppet på är inte just denna olyckliga människa som begår dådet, utan media. Vad är det som händer på kvällspressens redaktioner? Hur tänker de? "Ja, vilken bra idé! Vi presenterar de här massmördaren som en actionhjälte. Ja, vi kan ju sno lite bildteknik från filmvärlden. Om vi låter mynningen peka mot läsaren och så lägger vi rubriken/löptexten liksom under. Det blir fräckt, ja!!" Eller? Hur gick det till när de bestämde sig för att leva upp till dessa desperata människors önskan, att bli sedda och kända? Ändå finns det psykologer som ständigt i samband med sådan här händelser, tydligt och klart framhåller hur det kan "smitta" och vilket ansvar media har. "Men nej, vi vill sälja lösnummer, jajjamensan! Och jag har inget alls att skylla på annat än min enorma girighet!"

Ibland är det svårt att ha respekt för journalistkåren och deras bristande moral...

Himlen på golvet

Ett gäng glada människor, inklämda på ett litet café. Musik som stärker, texter om den lilla människans värde och tysta tjejers revolt, sånger ur ett stort hjärta och inte en sladd. I tordags var jag där, på nystartade akustiska klubben på Café Magnolia i Vasastan. Ett skönt inslag i vardagen.

Fröken Underbars stora röst och låtskrivare Sandra, har tagit initiativet och premiäröppnade med sitt eget band. Masa er gärna dit en torsdag, men bered er på en liten intim lokal, med mycket värme!

Jag antar utmaningen!

Min vän utmanade mig att göra en egotripp, som om det inte var det enda jag gjorde på den här sidan.... Det skulle fungera som en antideppkur, så ok, jag provar! Här har ni mig:

1)3 saker om dig själv som du är stolt över:
Jag har fött två barn som jag älskar över allt annat.
Jag ser det goda hos andra människor och har svårt för att verkligen tycka illa om någon.
Jag blir lätt engagerad.
2)Som vän är du?
Empatisk, lyhörd, intresserad, omtänksam. Men samtidigt dålig på att höra av mig, tyvärr... fast jag ställer ALLTID upp om någon behöver mig.
3)Är du bra på?
Hm, svårt...Och sånt här utsätter vi våra elever för!! Jag har tålamod, är bra på att övertala och övertyga andra om något jag tror på(manipulera...??:).
4)Är du avundsjuk?
Ibland, på dem som får tiden att räcka till och som är mer effektiva än mig.
5)Öl och pilkastning eller discomusik och dans?
Igår drack jag öl och kastade Dart, men jag vill gärna dansa också (egentligen helst till annat än "disco"). Tyvärr blir det alldeles för sällan
6)Tränar du? Isåfall vad och hur ofta?
Jag cyklar till jobbet ca 2 tim om dagen. Har en ambition att träna resten av kroppen också...
7)Det första du gör på morgonen?
1.Kissar 2. äter frukost och läser tidningen 3. klär på mig
8)Hemlig "förälskelse"(typ nån skådis eller annant oskyldigt)
Åh, skulle gärna var förälskad men "tyvärr" är det fel begrepp för min stora kärlek
9)Pratar du med dig själv?
Fråga min stackars familj och mina kollegor....
10)Mest märkbara tantvarning?(om finns)
Jobbigt med FÖR hög musik på krogen, men det har jag alltid tyckt...
11)Vad skulle du vilja göra mer på din fria tid?
Skriva, dansa, vara i huset och måla, umgås med vänner
12)Något nytt projekt på G i snar framtid?
Vill som sagt skriva på min roman, kommer också att delta i min väns bokprojekt på något sätt. Men mest tid tar mina studier just nu. Har också startat en annan blogg på ett tungt och viktigt tema, hoppas att den ska ge mig inspiration till mitt romanprojekt. Men den bloggen blir ännu anonymare än denna, så tyvärr, ingen hänvisning här.
13)Nåt som du SKULLE VILJA göra, men som aldrig får tillfälle, tid, råd med?
Träna, dyrt och framför allt, fattar jag inte vad som händer med tiden!
14)Det bästa med att ha barn(om du har):
Att det är den största , mest villkorslösa kärleken du någonsin kan känna för en annan människa. De är de som kan göra mig lyckligast.
5)Är du pinsam ibland? När?
Absolut, fråga mina barn och mina elever, ofta. Men jag tycker sällan själv att det är pinsamt, utan jag bjuder på det!
16)Person som du avskydde i skolan?
Jag kunde och kan ha svårt för vissa personer, men att avsky någon... Det finns en, men det har inget med min skolgång att göra. Vet inte inte ens vem det är, men det han har gjort går inte att förlåta, så ja, det är väl att avsky någon?
17)Hångel på första dejten?
Varför inte? Följ ditt hjärta, det är mitt motto
18)Din bästa killkompis(om ej nu, sen förr)
Jag har flera och har aldrig varit någon bästistyp, så ingen nämnd ingen glömd!
19)Vad gör du på helgerna?
Ofta jobbar jag, mer sällan går jag ut, mest hänger jag med min man. När vi kan drar vi till vårt kära hus och snickrar och målar och gräver.
20)Livs dröm?
Att skriva klart min bok!

Jag vill så gärna...

Ibland när jag sitter framför en förälder och dennes barn kan jag ibland uppleva en säregen känsla av att se på mig själv utifrån. Inte som en flummig utanför-kroppen-upplevelse, utan en i allra högsta grad konkret känsla. Mitt i ett samtal kan jag höra min röst fortsätta som förprogrammerad, samtidigt som mina tankar far iväg. Jag tar plats i stolen mittemot och blir den förälder jag är. Ofta beror det på att jag vill sitta i den stolen, jag vill vara den där föräldern med det där barnet som trivs i skolan och ser på framtiden med tillförsikt. Andra gånger känner jag istället igen mig och då dras jag motvilligt ned på stolen. Det är i de fallen jag är som mest närvarande. Jag vill så gärna vara den där läraren som jag aldrig fick möta, den där personen som faktiskt kan hjälpa det trasiga, trötta, osäkra eller destruktiva barnet. Önskemålen om en flykt, att få byta en tillvaro mot en annan, att ett skolbyte ska lösa alla problem, motarbetar jag med all min kraft.

De där gångerna jag måste vara en stark vuxen, som kan stötta det ledsna, utstötta, arga barnet, då håller jag ihop. När jag däremot möter "lycka", då är det som svårast. Då kan jag i värsta fall fälla en tår, som jag diskret torkar bort. Likadant kan det vara på avslutningsdagen eller vid skolans musikalpremiär. Då skär smärtan i mig över att jag inte kan vara samma person hemma, att mina barn inte har upplevt samma trygghet och "framgång" i skolan.

Utifrån min yrkesroll, hyser jag en stark tro på att utbildning är viktigt. Inte för att bli framgångsrik och tjäna pengar, inte heller för att bli känd. Definitivt inte för att jag anser att endast hög utbildning är status, utan helt enkelt därför att jag vet att utanförskap kan skapa olycka. Om man inte går ut gymnasiet eller ens grundskolan, så löper du risk att inte komma in på arbetsmarknaden. Och kommer du inte in där, förlorar du din frihet, att välja, att leva. Allt detta vet jag, jag vet att det är viktigt med drömmar, att ha mål, små som stora. Men trots att jag vet detta, lyckas jag inte förmedla det till dem som är viktigast för mig. Istället står jag vid sidan om och ser hur åren går och riskerna ökar. Jag blir en betraktare.

Det mest skrämmande är att jag känner tendensen att ställa mig vid sidan om kan bli en faktor även i privatlivet. Som en överlevnadsreflex. För utan den möjligheten, riskerar tåren i ögat att bli en flod och då drunknar jag.

Vita minnen

Kommer du ihåg våra nattliga samtal i smyg?
Kommer du ihåg våra fumlande händer?
Kommer du ihåg den fjäderlätta pussleken överallt och ingenstans?

Kommer du ihåg träden vi klättrade i?
Kommer du ihåg hur vi lekte tafatt i den sammetsmjuka medelhavskvällen?
Kommer du ihåg hur du retades och samtidigt som jag sögs in i din blick?

Kommer du ihåg de sista dagarna, immiga av alla mina tårar?
Kommer du ihåg min rädsla som var blandad med längtan?
Kommer du ihåg vår oskuld?

Minns du när vi var elva år?
Jag minns.

Svårmod

Det bor en svårmodig man i mitt hem. Jag önskar att det gick att påverka, men det tycks svårt och jag är nog fel person. Det här är definitivt inget nytt tema för den här bloggen, tyvärr går det inte att undvika då frustrationen är en så dominant känsla. För vad gör man, när man vet att det är mörkt men inte kan hitta ljusknappen?

Idag har det trots allt glimtat till och jag sparar alla skratt inuti mig där de värmer som mest. Skratt inger hopp.

Lyckopiller

I fredags intog jag ett megalyckopiller, jag var på bio. Skrattade, grät och applåderade! Har nog aldrig hänt tidigare.
Jag såg "Patrik 1,5 år" och det var så rätt, precis vad jag behövde. SE DEN! Den är ömsint, rolig, berörande och riktigt, riktigt fin. Tänk att Gustaf Skarsgård var så bra, det visste jag inte.

Söndag i Imperiets tecken

Halkade ner i soffan igårkväll och hamnade framför Video med Luuk eller vad det heter. Peter Stormare hälsade på. Samtycker inte direkt med hans musiksmak men en video väckte något hos mig, en liveupptagning från Kolingsborg med Imperiet! Oj, vad det small till i nostalgikörteln!

Av den anledningen har denna städdag gått i nostalgins tecken, eller förresten ´kallas det nostalgi om man fortfarande blir upplyft, glad och njuter av det? I så fall var det inte nostalgi utan bara ren ram musiklycka. Jag dammade av mina vinylplattor (jojomensan, såå gammal är jag;) och upptäckte en massa mysiga känslor i min kropp. T.o.m. dottern tyckte det var "skön musik".

Tyvärr insåg jag att det inte har hänt så mycket i världen. Lyssna på texten till C.C. cowboys så inser ni.

Dagens betraktelse

Vilken härligt lättsam blogg jag har! Lite som jag själv...

Mamman och tryggheten

Tack för varm kommentar, men jag måste trots allt betona att jag är medveten om att det ändå måste min plikt att ibland rannsaka mig själv. Kanske kan jag bli bättre då och i jobbiga stunder så inser jag faktiskt att jag inte kan se mina barn som helt fristående individer utan påverkan av sin uppväxt. Visst, vi har väl alla våra ok och ingen går genom livet utan motstånd. Prata med vilken familj som helst, så alltid finns det något. Det är liksom livet. Å andra sidan så måste jag nog titta närmre på mina brister ibland och kanske gör jag det lite för noga emellanåt när jag snubblar på livets stig och faller ner i en mörk grop. Men jag tar mig upp igen, måste. Kravlar tillbaka till stigen, trots att flyktreflexen är mycket kraftig.
Vad jag funderar på mest just nu, är inte varför jag inte är den perfekta föräldern utan mer varför jag inte tycks vara den förebild som jag trodde/önskade att jag var. Varför flyr de motstånd, varför vill de inte kämpa? Varför är skolan ett sånt problem? Jag är ju ändå lärare.... kanske är det där skon klämmer! Varför flämtar depressionen dem i nacken? Jag älskar dem ju och visar det. Tror inte att jag kväver dem med det men kanske att jag har missförstått hur den ska visas. Kanske har jag inte bjudit tillräckligt motstånd och ställt de krav som behövs för att en människa ska utvecklas till en stark och trygg individ!

Kanske är det också en generationsskillnad, typ " när jag var i din ålder så hade jag minsann jobbat extra i flera år och inte var det lätt hemma men jag jobbade och gick klart skolan....bla, bla". Kanske är inställningen till arbete annorlunda idag. Kanske är samhällets påverkan större än min?

Kanske, kanske, kanske...

En terapeut frågade mig en gång vad jag önskade mig mest. "Att mina barn blir lyckliga", svarade jag. "oj! Det var inga små krav du ställer på dem!", svarade hon. Det ligger nog något i det hon sa..

Sportmamman

För det mesta är jag glad över att han har valt att bo här och jag tänker att det måste ändå bero på att jag har gjort någonting rätt, men nyss kom något annat över mig. I en mörk stund förstås, då brukar jobbiga faktum lysa så mycket skarpare. Anledningen är inte att jag är mer förstående, bättre lyssnare eller en klokare människa. Eller att jag står som kontrast till en man som inte förstår något, som älskar men har oförmåga att visa det på ett sätt så att det går fram, som är notoriskt självupptagen. Att jag på något sätt skulle vara den empatiska och generösa, både känslomässigt och materiellt.

NEJ, orsaken framstår nu klar och tydlig. Jag är mesen, jag ställer inga krav och när jag försöker, så har det ändå ingen effekt. Han är jobbig för han kräver. Förvisso gör han inte så mycket för att följa upp det, men han är ändå tydligare. Jag är maktlös och inte blir det bättre med tiden.

Jag är nu också rädd för att min oförmåga också bidragit till otrygghet. Så klart, tänker nu alla ni kloka "utanförstående". Klart att det är så. Du är drottningen av curling, så varsågod, ät nu upp det du har skapat. TA KONSEKVENSERNA!

TCO väckte mig

Inspirationen eller kanske tiden, har trytit på sistone, men häromdagen vaknade jag till vid frukostbordet. DN debatt gjorde jobbet.
TCO lade fram ett förslag som fick mig att baxna, man ansåg att staten ska sponsra hemhjälp som ett led i jämlikhetskampen!!! Upprörd började jag läsa för att förstå deras argument. Bilden de målar upp av situationen i många barnfamiljen håller jag fullt med om. Men att påstå att jämlikheten skulle öka för att man tar in städhjälp?! Det enda som händer är ju att man bekräftar att det är kvinnans jobb. Visst går det långsamt med attitydförändringarna och visst är det tungt för medparten av alla mammor, jag är den första att skriva under på det. Vad jag inte kan se är bara hur attitydförändringen skulle påverkas av att någon utifrån gör jobbet? Och vilken kön tror man att de flesta som har det yrket har???

TCO jämför städhjälp med hemtjänst, en hjälp som främst är riktad till äldre männiksor som har något handikapp eller nedsatt förmåga p.g.a. ålder, är ju märkligt. Har männen en nedsatt förmåga eller??? Ja, kanske....

Puh, städhjälp har tydligen blivit en mänsklig rättighet, vart är vi på väg? Bakåt?