Måste bara...

Schlagerrörelsen

Förundras ännu en gång över människors behov av gemenskap, oavsett kring vad. I Sverige uppstår varje år en oförklarlig massrörelse kring en tävling i ett omöjligt ämne, musik. Hur kan man tävla om något sådant? Och lägg därtill den tveksamma kvalitén. Men människor tycks lyckliga och engagerade, jag blir oupphörligen förvånad över vilka i min närhet som faller till föga. Varelser jag älskar och ärar och respekterar, pratar om ämnet i veckor. Vad är det som händer??

Tänk om man kunde ta allt detta engagemang och denna glädje och kanalisera det på något som är mer konstruktivt och givande. Något som är bättre.

Något som jag tycker om ;)

Fröken blir inspirerad

Det är alltid roligt att inspireras och särskilt vid oväntade tillfällen. Hade gått omkring med en liten lapp i fickan en tid nu och skulle just rensa , då den dök upp. På den stod en bloggadress som Sonen givit mig för en tid sen. Han hade varnat mig för att den kanske inte var min stil eller att den var för "tuff" eller vad han menade.
Själv förstår jag ingenting, vad har han för bild av mig egentligen?? Hursomhelst hade jag ju inget annat att göra så här på morgonkvisten, annat än att se till att ro min slutuppgift på kursen i hamn, så, jag surfade runt lite och vips, var jag där! Ännu en favorit att följa. En fröken följer en annan fröken ;) Missa henne inte! Bloggtrams av högsta klass.

Beröring

Idag såg jag något som gjorde mig varm.

Satt och väntade på att träningen skulle börja och mittemot mig på den lilla "väntplatsen" (faktiskt, en liten balkong med en gräslik matta och några saccosäckar att sitta på!), nedsjunkna i två av de nämnda saccosäckarna, satt en man och en kvinna. Båda djupt fösjunkna i varsin tidning. De var väl närmare 60 år och klädda i träningskläder, själv satt jag och nynnade med Glasvegas i öronen och när jag tittar upp hamnar mina ögon på dem. Plötsligt rör sig mannens hand, liksom omedvetet mot kvinnans ben. Han fortsätter läsa, handen berör henne ömt på utsidan av låret och blir stilla där. Då ser jag hur hennes hand möter upp, också hon i fortsatt djup koncentration. Händerna berör varandra och liksom pratar och bekräftar "ja, jag finns här" och så var det klart.

Jag blev så rörd, över den enkla lilla rörelsen, så fylld av ömhet! Jag vet inte om jag riktigt lyckas förmedla detta här, men det gjorde mig så glad och hoppfull.

Sedan genomgick jag ett fantastiskt träningspass som snarast var yoga, tiden rusade och jag begav mig hemåt med humöret på topp....

...men, med blodsockret på botten. Så trots denna fina inledning, lyckades jag ställa till en riktigt korkad scen hemma p.g.a., som jag uppfattade det, för lite mat och för "mycket" folk. Egentligen var jag nog irriterad på Honom. Det blev så illa att jag sprang hemifrån, liksom dottern och pojkvännen.... Åh vad jag skämdes!! Jag lyckades dock fånga dem utanför porten och be om förlåtelse för mitt beteende, som jag tror, berodde på blodsockerbrist och tilltagande PMS, faktiskt!

Slutsats: Det goda humöret är färskvara och oerhört sårbart, hos mig.

Glädje

Ett ljus tändes i mörkret.... Den 5 mars kommer jag att få se Glasvegas, i Köpenhamn!
*Ler STORT*

Ups and downs en grå måndag i januari

I morse blev jag besviken. Glad och laddad tog jag mig till jobbet med musiken som fyllde mig med förväntningar inför kommande spelning. Vid 10 skulle jag gå in och beställa biljetterna, men oväntade hinder dök upp (såsom jobb...) och jag fick vänta till 11. Och vad sker då? Jo, jag möts av beskedet att det var slutsålt! "Det gick nog på en halv minut" sa den glada tösen i örat på mig.

Buääää! Ingen Glasvegas för mig! Bitterheten riskerade nu att ta över, tur då att man har ett jobb som skoningslöst tar över min dag. Hoppet om en extrainsatt spelning höll mig uppe under dagen.

Så var det dags att åka hem och jag blev glad igen! För nu ljöd något annat i öronen. Jag är kär, eller kanske snarast nytänd.
Hives Black and white tog nu över och det är en mycket märklig känsla att sitta på tåget och bara vilja dansa och le. Misstänker att det hade sett märkligt ut om jag hade släppt loss. Tyvärr har jag ingen annanstans heller att ge utlopp för dylika känslor och det mina vänner, är baksidan med att bli äldre, eller kanske har det alltid varit så? Att det jag kallar dansmusik, inte gäller för någon annan?
Så med något återhållna små spastiska ryck i fötterna, fortsatte jag att lösa mitt Sudoku, drömandes om att en svartvitklädd rockstjärna skulle komma och ta mig till en bättre plats.

Förresten...

..som ett av H´s favorituttryck lyder: "Det är lätt att skita när röven är full" (ja, jag vet, väldigt sofistikerat, men så är han Göteborgare också:), det är lätt för mig att försöka vara positiv samtidigt som livet plötsligt ljusnar lite grann. Min dotter har fått jobb och börjar på måndag!

Grattis gumman!!!
Åh, vad mina tummar kommer att bli blå på måndag!

Himlen på golvet

Ett gäng glada människor, inklämda på ett litet café. Musik som stärker, texter om den lilla människans värde och tysta tjejers revolt, sånger ur ett stort hjärta och inte en sladd. I tordags var jag där, på nystartade akustiska klubben på Café Magnolia i Vasastan. Ett skönt inslag i vardagen.

Fröken Underbars stora röst och låtskrivare Sandra, har tagit initiativet och premiäröppnade med sitt eget band. Masa er gärna dit en torsdag, men bered er på en liten intim lokal, med mycket värme!

Söndag i Imperiets tecken

Halkade ner i soffan igårkväll och hamnade framför Video med Luuk eller vad det heter. Peter Stormare hälsade på. Samtycker inte direkt med hans musiksmak men en video väckte något hos mig, en liveupptagning från Kolingsborg med Imperiet! Oj, vad det small till i nostalgikörteln!

Av den anledningen har denna städdag gått i nostalgins tecken, eller förresten ´kallas det nostalgi om man fortfarande blir upplyft, glad och njuter av det? I så fall var det inte nostalgi utan bara ren ram musiklycka. Jag dammade av mina vinylplattor (jojomensan, såå gammal är jag;) och upptäckte en massa mysiga känslor i min kropp. T.o.m. dottern tyckte det var "skön musik".

Tyvärr insåg jag att det inte har hänt så mycket i världen. Lyssna på texten till C.C. cowboys så inser ni.

Bakom Götgatan

Igår: Äntligen en varm sommarkväll, sol och ballonger fyllde skyn (få moln dock, vilket var bra denna gång:)) och ljuva toner ringlade genom luften. Och idag försvinner jag till Paradisplatsen och träffar Mannen i mitt liv. Saker och ting är rätt okej just nu!!

Ha en skön sommar, kära vänner!

Veckans bra

Bra-saker-som-hänt-den-här-veckan-listan

• Konsert 1. Såg mästerlig blues med Robert Lighthouse. Han är en gud på gitarr!


• Konsert 2. Gratis (extra plus!) musik Under Eken, med speciella Anna Järvinen. Hon bjöd dessutom på tre helt nya låtar. Goda tillbehör i form av pastasallad, öl och sol


• Totalspontan segling med älskade farsgubben. Över en dag bestämdes att jag skulle ta pendeln till Nynäshamn, färjan till Visby, bussen till Fårösund och där hoppa på hans segelbåt för att sedan köra en 16 timmarstur till Värmdö. Snittvind mellan 8 och 13 m/s och sydlig vind. De svarta molnen jagade oss dramatiskt. Det var ljuvligt! Tvådagars semesterresa.


• Ny upptäckt: Moln. Vill fota dem, spara dem, lära känna dem och förstå dem.


• Ny havskompis: Tobisgrisslan, en mycket söt typ.


• Filmupplevelse: Tillsammans är man mindre ensam (vilken titel:) m bl.a. Audrey Tatou. En riktig må-bra-film som jag behövde. Inte direkt i klass med Amelia från Montmartre, men klart sevärd här och nu. Något förutsägbar fast det är ju inte helt ovanligt tyvärr, vilket i o f s kan passa mig, då mitt liv sällan är det!

Och så är det en dag kvar!!!

Min minsta ängel växer

Min minikalv på grönbete i det bergiga landet, har gått igenom och klarat sin första prövning. En mindre kris som hon red ut. Stärkt av det, så klart! Varje framgång, särskilt ur en motgång, betyder något speciellt.

Aldrig förut har jag blivit glad åt att hon har lbivit ledsen och aldrig förut har hon berättat om det med ett leende. Extra bra känns det förstås att höra att hon har en bra chef och omtänksamma arbetskamrater. Jag måste börja lita på att det finns andra människor som finns där för henne.

Märklig är utvecklingen, så överraskande men samtidigt egentligen så förutsägbar. Det är klart att det måste gå framåt.

Puss min ängel!

Fredagsvana önskas

Jag är medveten om att jag upprepar mig, men
igår kom jag hem efter en... stressig dag. Trött, särsklit med tanke på att jag visste att helgen skulle bli fylld med ännu mer arbeteoch dessutom städning.

Men vad händer? Sonen min möter mig i hallen med ett stort flin i sitt söta ansikte. Det är inte ofta han ens sticker ut huvudet från rummet när man kommer hem..
-Va e de? undrar jag.
-Titta! ler han och öppnar dörren till badrummet. Jag sticker in näsan och... WOW! Rummet glänser, han har städat på helt eget bevåg och dagen innan även sitt rum, vilket förklarar skurhinken som stod framme.

Jag vet, detta är på gränsen till både patetiskt och löjligt, men jag gick omkring med ett flin under kvällen och varje gång jag hamnar i badrummet känner jag mig liksom lycklig. Patetiskt att jag överhuvudtaget skriver om det och lite löjligt att det inte är självklart att familjen spontant städar (särskilt med tanke på min tidigare feministiska svada...).

Men, jag är glad ändå. Så glad att sonen till slut sa, att det här kanske jag ska göra till en fredagsvana! (*ler STORT*)

Stress, öl och kvitter

Hysterisk dag, igen. Trots få lektioner, mycket att rätta, svårt att hitta arbetsro. Vårt arbetsrum är en tarm, förmodligen helt emot alla EUregler för en människovärdig arbetsmiljö (ok, nu överdrev jag, självklart finns det värre...) men helt omöjlig att sitta och jobba i! Röran på bordet växer och sätter man sig ner för att jobba kommer alltid någon socialt svältfödd kollega in och börjar prata. Själv förstår jag hur det känns och har svårt att sätta egna gränser så det blir en "socialkrock"...

Får till slut komma igång, då alla gått hem, men den sista timmen blir fullkomligt ineffektiv, så jag pallrar mig till slut hem med ryggsäcken fylld av hemjobb (läxor!). På vägen hem kommer smset, "ska vi ta en öl ihop och köpa hem mat sen?". Sinnet fylls av hopp, solen lyser och fåglarna sjunger en sällsam sång. "JAA!" svarar jag. Till sist blir det en öl på balkongen med hämtmat, eftersom torget var fullt. Ingen sol, men klar vårvärme och ångan stiger från oanade utrymmen i kroppen.

Telefonen ringer. Dottern kvittrar. Jag är SÅÅ stolt! Hon jobbar, det går bra, hon växer, jag hör styrkan i hennes röst. Jag blir glad! För första gången på länge kan jag lyfta telefonen och ringa Fadern med goda nyheter, om dem båda. Han gör framsteg i skolan och Hon blir en ständigt starkare människa.

Plötsligt var det inte lika tungt att gå in till skrivbordet och rätta några prov. Livet är så relativt.
Vilken tur!

Om svårigheten att räcka till

En lärarvän till mig har gått in i väggen.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.

Och som en väckarklocka känner jag hur jag måste vakna. För jag är nära. Också. Igen.

Men varför? Skillnaden mot då är att jag idag ändå kan känna signalerna, se helheten. Och det handlar återigen om detta arbete vi har, att arbeta med människor men samtidigt ha ett uppdrag som egentligen inte ger utrymme för vad det innebär. På pappret är jag en pedagog, med huvudansvaret för elevens utveckling och inlärning. Men i praktiken är jag även medmänniska, konflikthanterare, kurator och allmänt stöd.

I fråga om det sistnämnda så är det ju inte meningen att vi ska vara allt det, utan vi ska lära oss att delegera, dvs. skicka vidare till den elevvård vi har på skolan, och den är bra!

MEN, det går inte alltid, ibland är jag den rätta och i flera fall är det mitt uppdrag som mentor. Problemet är att emellanåt så hopar sig "fallen". Det kan vara lite för många som just nu behöver ständigt stöd och uppföljning för att komma till skolan. Ett ledset barn behöver få omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som rättningshögen växer och hos andra elevgrupper växer irritationen över sena rättningar. Två klassers nationella prov pockar på uppmärksamheten. Men vad ska jag göra, när säkert minst tio undervisningsfria timar i veckan går åt till alla dessa delar som inte är pedagogik??

Så här är det ju inte alltid, det är helt enkelt så att ibland hopar det sig och då finns inget utrymme. Pratade med kuratorn och hon sa att våren och strax före jul, har hon som mest att göra. Så det hänger kanske ihop med det också, detta är tunga tider för många som mår dåligt... Usch!

Jag skickar en tanke till min vän och önskar hon slapp detta. Samtidigt tror jag att man tvingas lära sig något om sitt liv. Jag vet i alla fall att jag aldrig att hade hållt ihop genom dessa två sista år, utan den tidigare erfarenheten.

Men.

Så då vill jag räcka till och så prioriterar jag och då blir det så här.. Är jag på fel plats helt enkelt? Är det så? Fast jag tycker ju att båda delarna är så viktiga, jag har faktiskt ett av världens viktigaste jobb tycker jag!

Jag måste lära mig att säga nej och sätta gränser, det vet jag. Men ingen har lärt mig NÄR.

Andra människors betydelse och ansvar

Idag pratade jag med min oändligt kloka och kära vän K som alltid har ett mänskligt perspektiv på allting. Vi talade om skolväsendet och våra barn, extra intressant då jag sjäv är en del av systemet. I det sammanhanget delgav hon mig en skrämmande och kuslig historia. Läs den här!

En psykolog i USA, utförde ett experiment för många år sedan på en klass som skulle börja mellanstadiet. Utfallet fick ett skrämmande resultat, som verkligen visar på hur vi alla är styrda av förutfattade meningar (ingen nyhet kanske), men också vilket enorm effekt det har på hur den vi har uppfattningen om, påverkas i sin tur. Om jag inte förväntar mig något av en person eller kanske t.o.m. utgår från att denne inte förstår något, så är det också så denne agerar. Man lever alltså upp till förväntningarna!!
Jag har genast bestämt mig för att detta exempel måste diskuteras i min skola, för det är just i skolan det kan få så förödande konsekvenser. Det förkroppsligar och förklarar också det som matematikläraren i TV-serien "klass 9a" ständigt återkommer till: att man måste tro på barnen, visa att man har positiva förväntningar!

Shit, vad det är ansvarsfullt att vara människa och särskilt en som arbetar med unga människor!

Ni måste läsa länken, den är för lång att återge ordagrant här, men fruktansvärt aktuell och livsviktig!

Varje gång du möter en människa, måste du se den och alla möjligheter som finns, inte bristerna. Dem har vi alla, men det finns ingen som helst vinst att lyfta fram dem, tänk på det!

Gladknep

Idag har jag suttit och jobbat och rättat hela dagen, nja, nästan, har ju halkat in här lite då och då också... Och eftersom det är så lätt att ta en liten paus då och då, måste jag delge er en liten "upptäckt". Om man behöver sig en dos lycka eller bara lite upplyftande uppmuntran i den emellanåt gråa vardagen, ska man surfa runt på alla små underbara bloggar av urmysiga människor därute! Åh, vad många fina det finns! Jag blir så glad, när det är fullt av fina fotografier, söta små videos och varma hjärtan. Och tänk att jag inte hade fattat det för ett år sen. Då trodde jag alla bloggar var fyllda av proffstyckare och modeskribenter. Men istället var det fullt av unga poeter, talangfulla fotografer, storhjärtade flickor som alla ger mig framtidstro.

Mmm, och det kan behövas ibland....

Men var är alla killar???

Jag blir glad!

Akvarell från dottern till mig 2003

Det finns saker som gör mig glad:

Nemi, bäst i världen, startar morgonen med henne, alltid. Och varje månad sprids en pirrande glädje i kroppen, då jag ser en rykande ny tidning ligga framme när jag kommer hem.

Skratt, pärlande skratt, hejdlöst gapflabb, fnitter, bubblande skratt och lyckliga leenden. Skratt direkt från hjärtat. Helst ska de komma från mina barn.

Filmer som lämnar en varm känsla i magen, t.ex. Juno (såg jag igår), sedda i en biosalong.

Kärlek och omtanke, gärna små, små tecken mellan människor. En fråga som uppriktigt undrar hur någon mår, en smekning i all hast, en blick fylld av intresse och nyfikenhet. Blir glad när jag ser människor hand i hand, skrattandes mot varandra.

Gilmore Girls, den äldre upplagan. Då brukade jag titta med barnen och vi skrattade alltid högt. Sen växte de ifrån det, men jag hyser i hemlighet fortfarande varma känslor för Rory och Lorelai...

Den riktiga första vårdagen. Helst ska det finnas snö som droppar i solvärmen och talgoxens vårsång fyller luften. Ser jag en färsk knopp någonstans samtidigt, då blir jag hög! Det är en rent fysisk upplevelse.

Vissa middagar, då vi sitter allihop och pratar och skrattar tillsammans. Den gyllene stunden på dagen, den viktigaste egentligen.

Att dansa. Händer alltför sällan, men att bara släppa lös, känna rytmerna i kroppen och sjunga högt, det är definitivt en riktigt energikick!

Engagerade människor. När jag stöter på dem, då får jag hopp om världen och blir lycklig. De som orkar lägga ner kraft och lust även på tunga frågor.

Och sist men inte minst, när de fantastiska människor som läser den här bloggen, skriver uppmuntrande ord, det gör mig lycklig! Jag hoppas att jag kan återgälda något av den känslan :D

Glärg??

Kan man gråta av sorg och glädje samtidigt? Vad kallas det? Glärg eller sodje?
Jag tror de tårarna är magiska, spara dem i en ask och du har ett trolldryckskoncentrat som kan flytta berg.

Jag säljer dem dyrt, hör av dig!

Jag gör något meningsfullt!

Nu sprutar energin ur mig och jag måste bara dela med mig av orsaken! Den sista tiden har jag suttit och snickrat på en hemsida tillsammans med en annan mamma och det kommer att bli något bra, det känner jag! Det blir ett viktigt startskott för en breddning av kunskapen kring BDD, som jag har nämnt lite om i denna blogg. Vi satsar på en sida på svenska med information och personliga erfarenheter från oss och andra, om hur det är att leva med denna sjukdom.

Jag hoppas att även andra som kanske inte är direkt berörda, tar sig tid att kika in, för det finns så många myter kring detta med utseende. Så jag hälsar därför alla ni som tittar in här att även ta en liten tur dit.

Roligt är det i alla fall, även om det kan låta som ett märkligt ord för att beskriva ett arbete med ett ämne som är så tungt. Men glädjen kommer av att göra något som har betydelse!