Måste bara...

Kärlek

Jag är en kvinna som lever i ett lyckligt äktenskap. Som alla sådan hamnar man ofrånkomligt då och då i slentrian om än en kärleksfull sådan.
Så händer det sig att jag idag känner något i magen, det kittlar och jag känner hur jag blir glad. Värmen sprider sig i kroppen. Insikten drabbar mig, jag är kär!

Tanken på att få känna det lena under mina fingrar, få bli helt uppslukad av stunden, får mina händer att ivrigt längta. Jag vill dra mina fingrar genom håren. Känna doften kittla mitt sinne och se det vackra. Vi blir till ett. Otåligheten samsas med de lyckliga känslorna. Jag kan inte bärga mig, låt dagarna gå fort! De där stunderna då inget annat spelar någon roll, vardagens problem är som bortblåsta och allt är ljust. Jag vill uppleva hur min kropp tröttas ut, svettas och få somna med ett lyckligt leende, ivrig att vakna till en ny dag och erfara samma sak igen.




Jag längtar, längtar.
Efter min linoljefärg och mina målarstunder

Ljuset i tunneln

Jag har en ny hjälte i mitt liv! Hon har visat mig en glimt av ljuset. Tänk att det kan svänga så! Med varsam hand hanterar denna studievägledare min dotter och fast men vänligt, styr hon upp det jag inte har lyckats med. Hennes erfarenhet tillsammans med klokt och insiktsfullt handlande, tycks hon nå fram. Hon förstår utan att jamsa med. Nu har hoppets gnista ännu en gång tänts och jag kan nu försiktigt avvakta en liten förändring. Äntligen når mitt leende upp till ögonen igen, jag kan ärligt skratta och känna hur värmen sprider sig i bröstet, om än försiktigt, ytterst försiktigt.
Fortsättning följer.