Vind i håret

#%!!!

pissjävlahelvetessatansavgrundsmörkerskitfansjävlajodermierdahijodeputavittuperkelefanfanfan

har inga ord.
finner inga ord.
de är slut.
bara de fula är kvar
och dom vill ja inte ha.

Människan är en lärling, sorgen hennes läromästare

En lördagskväll i hemmets vrå, ägnad åt återhämtning från fredagens på olika sätt turbulenta händelser, nedsjunken i soffan tillsammans med dottern, fick jag ett infall. Jag rensade bokhyllan på gamla dagböcker eller kanske snarast minnesböcker ur mitt tidigare liv. En snabb genombläddring ,som sedan ledde till att jag fascinerat började läsa om en människa jag trodde hade genomgått någon sorts utveckling..... Men, det tycks inte som att det händer så mycket på den känslomässiga fronten. Stora stycken skulle kunna varit skrivet idag. Ångesten som jag trodde var en effekt av tidens tand, lyste lika klart när jag var 20 och 25. Hmm... Likaså trodde jag mig även då kunna skapa lyrik... Eller nu är jag orättvis, att skriva i s.k. lyrisk form, är ju egentligen bara en kanal för bearbetning. Då liksom nu.

Men rätt spännande ändå och kanske kan jag lära mig något om mig själv genom att läsa. Det är kanske det som måste göras för att utveckling ska ske. Jag vet inte, men jag tror faktiskt att reflektion är något jag uppmuntrar mina elever till då och då.... Så, jag får väl ta tjuren vid hornen helt enkelt.

Jag gillade också att skriva upp citat som jag förmodligen tyckte var kloka. Tänkte jag skulle ösa lite ur mina gamla böcker här lite då och då. Den som möjligtvis läser denna blogg då och då, lär nog inte märka någon skillnad ändå.

Följande citat passar faktiskt väldigt bra just denna helg:

"Det är bättre att tro på människorna
och att då och då bli lurad
än att inte tro alls"
Hasse Zetterström

Dags för servicekontroll

Klockan är ett på dagen och jag fascineras återigen av den mänskliga själens (?) konstruktion. Hur många känslor finns det egentligen? Och hur många kan man genomlida under bara några timmar? Oändlig sorg och smärta, ångest, en smula förälskelse, skratt och oro. Alla av olika karaktär och alla med samma intensitet. Min fråga blir därför, förstås, om de alla har samma ursprung, ångest....?
Jag anser dock att det finns en brist i konstruktionen; kopplingarna mellan hjärna och hjärta, själ, är av undermålig karaktär. Så du som är ansvarig, se till att fixa detta, snarast!

teckenspråk

kärleken är mjuk och helt fantastisk
när jag promenerar försiktigt på skalen du strör runt dig
kärleken är hård och vass som glass
när du strör dina tankar kring dig som strössel

du har ingen koll
jag ger dig ingen chans
du ger
jag sväljer

alla dina bekymmer
och problem
matar mig med ditt uppblåsta ego

hallå
vakna
här är jag och jag finns
bara minns hur jag lyssnar

du har mig
jag har dig

det behövs bara ett tecken

Den långa flykten

Sitter och plågar mig själv. Lyssnar på [ingenting], dricker öl och stirrar tomt på skärmen. Tänker, att det vore så lätt, att bara falla in dimman. Låta alkoholen skapa ett dunbolster under mina fötter när jag flyr. Bädda in mig i bomull när jag faller. Tänker, att det vore enkelt. Tänker, att jag är sårbar. Tårarna droppar, tills tomheten långsamt breder ut sig ovanpå smärtan.

Tänker också, att jag har fått så många möjligheter till den mjuka bädden. Tänker igen, att något ändå saknas, för att jag ska ta den vägen. För lite bomull kanske, eller att den så lätt förvandlas till hårt grus. Sorgen går ändå inte bort, det är så tillfälligt. Kanske är det snarast ett straff, en påföljd för mig.

För mig är inte bolstret problemet. Det är flykten.

hon trodde hon var någon

olika. positiv mot negativ. behöver varann.
tvillingsjälar som inte kan tala. förbi. under. över. aldrig rätt på.
springer fram. du stannar strax framför.
jag säger inte: kom.
jag tänker: stannagåkomrörvidmigförsvinn.
tvillingsjälar i en kakafoni av ljud.
raka blickar utan skydd ändå med en slöja av motstånd.
sitter mittemot i den isklara luften.
allt känns lättungträttfelplattljust och alldeles fruktansvärt

Skratta lite?

Gav mig själv tillåtelse till några timmars fritid och lössläppt surfande denna eftermiddag, då jag dessutom fann mig plötsligt och oväntat alldeles allena i lägenheten. Ramlade i alla fall då på denna fantastisk glädjefrämjande lilla blogg. Gör ett besök, snarast!

The game

den skoningslösa jakten på bekräftelse
leder dig till oerhörda konsekvenser
men mannen på stationen hejdar ändå inte tåget
rusar fram i rasande fart
mannen ler och vinkar
du känner du hör du vädjar
fartvinden kväver alla rop för du vill ju känna
något
stormen river i ditt hår sliter drar

jakttiden är här
nu

Fingret åt stressen

Fingret.
En märklig kroppsdel att få stressymptom i. Men så har skett, ännu en gång. Första gången trodde jag att det var propp. I ilfart tog vi oss till akuten med ångest som resultat. Skamsen men lättad kunde jag lämna mottagningen några timmar senare. Brustet blodkärl, vanligt som stressymptom, meddelades det.
Ett snabbt stelnande finger som gick från rött till mörkblått och stenhårt, ett tecken på stress?? Vem drar den slutsatsen per automatik? Inte jag.
Tre veckor senare var det dags. Det var en tid av lägenhetsrenovering. Faktumet möttes då med stoiskt lugn. Detta var minst fyra år sen.

När jag så idag kände ömheten komma och studerade mitt finger, SAMMA finger, pirrade det till i kroppen. Visade min kollega och nämnde tidigare diagnos. "Ja just det" sa han "Det har jag också varit med om ett par gånger och alltid samma finger....".

Hallå, kan någon tala om för mig hur denna kropp fungerar? Hur ser egentligen banorna vår mänskliga lekamen?

Varför förstår jag inte?

Ett steg fram två tillbaka.
Hur ska detta beskrivas? Vet inte. Bara att det var skriva jag ville. Hur bearbetar man ilska, rädsla, maktlöshet med en krydda av hopp?
Idag var en dag som vi hade sett fram emot med tillbakahållen förväntan. Tredje och sista behandlingsformen och nu var det dags för en ny CT- röntgen att jämföra med den senaste. Frågan var om något positivt hade hänt. Fanns det någon anledning att fortsätta behandlingen eller inte?
Vad blir då svaret? Jo, ett mummel, ett respektlöst svar utan fasta ramar. "Jo, den har spritt sig, alltså jämfört med junibilden..." Men, hallååååååå! Juni? Då hade endast den första då konstaterade verkningslösa behandlingen givits och pågått i endast två eller tre omgångar. Efter det mådde hon under hela sommaren bara värre och värre. Denna sista tid har hon ju varit starkare än någonsin. Visst med bakslag, men ändå. Hon cyklar, kör bil och går ut med hunden. Förklara för mig, hur denna logik går ihop? Förklara för mig varför läkarna inte tar regelbundna bilder för att kunna se den riktiga förändringen??
Förstås, samma slutsats drar de och bestämmer sig för att trots allt fortsätta behandlingen. Men. Vilket budskap får nu hon och familjen? Vad säger detta? Fan, det är tortyr.
Vad mer kan jag säga? Inte mycket, annat än att skoluppsatser och utvecklingssamtal känns jävligt meningslöst. Igen.

Hopp. Lev. Hopp. Liv. Hopp.