Sitter och plågar mig själv. Lyssnar på [ingenting], dricker öl och stirrar tomt på skärmen. Tänker, att det vore så lätt, att bara falla in dimman. Låta alkoholen skapa ett dunbolster under mina fötter när jag flyr. Bädda in mig i bomull när jag faller. Tänker, att det vore enkelt. Tänker, att jag är sårbar. Tårarna droppar, tills tomheten långsamt breder ut sig ovanpå smärtan.
Tänker också, att jag har fått så många möjligheter till den mjuka bädden. Tänker igen, att något ändå saknas, för att jag ska ta den vägen. För lite bomull kanske, eller att den så lätt förvandlas till hårt grus. Sorgen går ändå inte bort, det är så tillfälligt. Kanske är det snarast ett straff, en påföljd för mig.
För mig är inte bolstret problemet. Det är flykten.
2 kommentarer:
DU MÅSTE göra nåt åt din skrivartalang. Spara ner allt detta och ge ut en diktsamling och du kommer få många armars hår att rea sig.
Rara rara du!
Det är ju bara lite ångest som pyser ut.... ;)
och vem läser lyrik idag?....
Tack för dina ord.<3
Skicka en kommentar