Jag skriver, alltså är jag?

När jag började mitt skrivande här, hade jag som ändamål att få ur mig min ångest i ett anonymt men ändå offentligt forum, som någon form av terapi. Efter en tid insåg jag att det utvecklades åt ett annat håll och blev istället fyllt av allmänna betraktelser allt eftersom anonymiteten minskade.
Så småningom började jag ju också läsa andras platser ute på nätet och fann många varianter. Flera av dem var lustfyllda och lockade till skratt. Ångesten som hade börjat dämpas återkom i en mindre, något mer bagatellartad form. Jag började jämföra mig och önska att jag också skulle kunna vara så där rolig. Tyckte att min blogg var en spegel av mig och därför i så fall visade en rätt tråkig, deprimerande och ibland lite präktig och framförallt en humorlös typ.
Ett tag tänkte jag att jag åtminstone kunde satsa på en röd tråd, kanske kunde jag börja fylla denna sida med en massa kloka betraktelser av livet, med en klok knorr varje dag.
Men, inte heller det blev verklighet.
För det är ju verkligheten jag beskriver, min verklighet och något annat kan jag ju inte åstadkomma. Idag känns det rätt ok, jag har ju fått ett rum att ge utlopp för de känslor jag får då jag möter livets krumbukter. Ibland är det dessutom några som lyssnar och det är ju guld värt. Jag kan ju inte vara någon annan än den jag är och just jag är inte kapabel till något annat just nu. Den där drömmen om att vara en skribent får jag helt enkelt spara till ett annat forum, en annan gång.
Det här är jag och ingenting annat. Lösningen är ju helt enkelt att jag måste börja gilla mig själv och bejaka det.
Acceptera att det är ok att vara flummig. Som denna gång. Röd tråd, löjligt!
Tack för att just du orkar läsa!

Sten på sten

Den senaste tiden har jag upplevt hur flera av mina nära vänner har mått dåligt av olika skäl, depressioner, utbrändhet, sorg och annat. Jag har jag gjort vad jag har kunnat för att finnas där, men har också upptäckt att båda parter har något att lära av varandra i sådana situationer.

Den här helgen praktiserade jag något jag själv har rått andra, att rensa ut bland stenarna man samlar på sig. Själv har jag några stycken eftersom jag rätt ofta följer Johan Glans problemlösning, jag lägger mig ner i fosterställning och väntar... Vilket leder till att jag får ett förträngt problem att lägga till i min stensamling.

Men, så denna helg tog jag ett par saker i hornen. Jäkligt skönt, grymt helt enkelt! Ska fortsättamed det, för det är värdelöst att släpa på den bördan. Livet är för kort för det och sen är det inte så svårt som man tror. Desutom tror jag man blir bättre och bättre på det hela för varje gång.

Så gör en lista (ännu ett genialiskt knep) över dina stenar och pricka av dem. Lycka till!

Kommunikation och smärta

Vi hoppades på den här helgen också, men insåg att chansen nu eliminerades eftersom Han är sjuk och jag nyser lite för mycket. Nästa målsnöre blir därför påskhelgen, men naturligtvis går det inte heller att planera eftersom de måste ta varje dag varje timme i taget. På måndag ska hon in på tester ett par dagar, för att även påbörja cytostatikabehandlingen. Vi får hoppas att det blir så, men hon måste ju vara stark då. Ser lite tungt ut dock, eftersom hon fortsätter att gå ner i vikt....

Undrar om det är så hos dem också, att känslosvallen pendlar mellan höga höjder och djupa dalar? Jag menar, orkar även de känna sig glada, såsom jag kände efter det senaste samtalet, eller tar smärtan ständigt ner henne? Själv insåg jag att proportionerna och relativiteten har förändrats beroende på omständigheterna. Det jag nu blir glad för, ligger långt ifrån den tidigare gränsen för glädje och, vad kan jag säga, svärta.

Inser i alla fall hur grymt olika jag och H är på många punkter och hur jag hoppas och antar att det innebär att vi kompletterar varann. Samtidigt kan jag önska att jag hade mer av Honom i mig. Som jag nämnt tidigare, kan det höras bullrande skratt och råa skämt från samtalen han för med vännerna i väst, något som kan tolkas som en flykt kanske, men faktiskt också som ett sätt att avväpna sorgen och det svarta. Att fånga det onda och liksom ta ner det på jorden, in i livet och fylla det med liv tills det spricker. Stanna upp här och nu.

Själv är jag motsatsen. När jag hör rösten i telefonen, fylls jag av så mycket känslor att jag nästan blir paralyserad och det enda jag vill fråga är: "Hur mår du? Vill du prata? Kan jag göra något? Jag vill göra något!" Jag liksom klibbar fast i sorgen och det dåliga, smärtsamma, i, som jag ser det, en tro på att den andre behöver prata, få stöd. Men om det inte är så? Det kanske mer är så att den andre vill "fly" eller trycka på paus eller helt enkelt inte bara vara sjukdomen??? Det känns ju egentligen mer troligt, så vad jag gör är ju att jag sitter mitt i min egen smärta och försöker bearbeta den med hjälp av min vän som behöver det minst av allt! Känner mig lätt illamående vid tanken, vilken självupptagen padda man kan vara, med den enda ursäkten att det faktiskt är rätt omedvetet (ja, inte längre förstås). Att sorg gör så olika saker med oss. Skapar nya personligheter. Eller plockar fram det dolda kanske.

Å andra sidan kanske det är dumt att vara för hård mot sig själv och istället acceptera detta faktum, att vi kanske inte alltid agerar genomtänkt och klokt och perfekt, särskilt inte under känslomässig påverkan. Att det inte kan vara ett strävansmål att bli perfekt (låter som en rätt jobbig person att vara med) utan att kommunicera, att våga sätta ord på de här tankarna eller känslorna som dyker upp. Att också våga prata med den som är sjuk. Allt utom att tystna eller fly, överge eller förtränga eller ignorera. Alla de alternativen går ju förstås bort, för att inte bli sedd, att behandlas som osynlig gör ju mer ont än att bli utskälld. Ord kan man ju bemöta, men tystnad är omöjlig att värja sig emot.

Jag ska i alla fall börja skriva riktiga pappersbrev. Jag vill kommunicera. Som förr. På "Riktigt"!