Kommunikation och smärta

Vi hoppades på den här helgen också, men insåg att chansen nu eliminerades eftersom Han är sjuk och jag nyser lite för mycket. Nästa målsnöre blir därför påskhelgen, men naturligtvis går det inte heller att planera eftersom de måste ta varje dag varje timme i taget. På måndag ska hon in på tester ett par dagar, för att även påbörja cytostatikabehandlingen. Vi får hoppas att det blir så, men hon måste ju vara stark då. Ser lite tungt ut dock, eftersom hon fortsätter att gå ner i vikt....

Undrar om det är så hos dem också, att känslosvallen pendlar mellan höga höjder och djupa dalar? Jag menar, orkar även de känna sig glada, såsom jag kände efter det senaste samtalet, eller tar smärtan ständigt ner henne? Själv insåg jag att proportionerna och relativiteten har förändrats beroende på omständigheterna. Det jag nu blir glad för, ligger långt ifrån den tidigare gränsen för glädje och, vad kan jag säga, svärta.

Inser i alla fall hur grymt olika jag och H är på många punkter och hur jag hoppas och antar att det innebär att vi kompletterar varann. Samtidigt kan jag önska att jag hade mer av Honom i mig. Som jag nämnt tidigare, kan det höras bullrande skratt och råa skämt från samtalen han för med vännerna i väst, något som kan tolkas som en flykt kanske, men faktiskt också som ett sätt att avväpna sorgen och det svarta. Att fånga det onda och liksom ta ner det på jorden, in i livet och fylla det med liv tills det spricker. Stanna upp här och nu.

Själv är jag motsatsen. När jag hör rösten i telefonen, fylls jag av så mycket känslor att jag nästan blir paralyserad och det enda jag vill fråga är: "Hur mår du? Vill du prata? Kan jag göra något? Jag vill göra något!" Jag liksom klibbar fast i sorgen och det dåliga, smärtsamma, i, som jag ser det, en tro på att den andre behöver prata, få stöd. Men om det inte är så? Det kanske mer är så att den andre vill "fly" eller trycka på paus eller helt enkelt inte bara vara sjukdomen??? Det känns ju egentligen mer troligt, så vad jag gör är ju att jag sitter mitt i min egen smärta och försöker bearbeta den med hjälp av min vän som behöver det minst av allt! Känner mig lätt illamående vid tanken, vilken självupptagen padda man kan vara, med den enda ursäkten att det faktiskt är rätt omedvetet (ja, inte längre förstås). Att sorg gör så olika saker med oss. Skapar nya personligheter. Eller plockar fram det dolda kanske.

Å andra sidan kanske det är dumt att vara för hård mot sig själv och istället acceptera detta faktum, att vi kanske inte alltid agerar genomtänkt och klokt och perfekt, särskilt inte under känslomässig påverkan. Att det inte kan vara ett strävansmål att bli perfekt (låter som en rätt jobbig person att vara med) utan att kommunicera, att våga sätta ord på de här tankarna eller känslorna som dyker upp. Att också våga prata med den som är sjuk. Allt utom att tystna eller fly, överge eller förtränga eller ignorera. Alla de alternativen går ju förstås bort, för att inte bli sedd, att behandlas som osynlig gör ju mer ont än att bli utskälld. Ord kan man ju bemöta, men tystnad är omöjlig att värja sig emot.

Jag ska i alla fall börja skriva riktiga pappersbrev. Jag vill kommunicera. Som förr. På "Riktigt"!