Gellert Tamas

Kolla gärna in Kunskapskanalens program En bok - en författare på SvtPlay.

Apatins vrede

Klump i halsen

Eld i bröstet

Gestalten jag, växer

Stor



Sverige, Sverige

Fosterland

Vart tog du vägen

Landet att vara stolt över

Har du verkligen funnits



Apati väcker vrede

Elden värmer mina armar

Mina fingrar

Måste kontrollera den

Får inte låta

Vrede väcka apati



Sverige, Sverige

Fosterland

Moder Jord

Dessa begrepp

På temat omsorg



Lögner, fastnar i halsen

Svek, känns i bröstet

Krigaren jag, växer

Stor

Jag tänker inte bli apatisk

Läser, slukar, boken som bränner i bröstet och klumpar sig i halsen. De apatiska.
Återigen sitter jag med en text framför mig, jag, den godtrogna, med stora ögon. Ändå inte. Vill inte ta in.
Det är ju inte ens systemet det är fel, det vore ju så mycket enklare. Det är individer. Människor. Personer. I maktställning, som missbrukar och sprider gift. Myter. Ogrundade påståenden som sväljs av omgivningen. Den mänskliga naturen gör sig påmind. Flockbeteendet.

Media, den tredje statsmakten, den vänsterorienterade påstås det. Men var fanns den då? Vilka faktorer styr där? Ja, desamma som överallt annars i det mänskliga, social beteendet uppenbarligen; grupptrycket. Vi hakar på om någon med tillräcklig status börjar..
Vart tog hjärtat vägen?

Medkänsla, en bristvara.
Misstänksamhet, ett honnörsord. När blev det en eftersträvansvärd egenskap hos en människa? Är det då man befinner sig i maktens värld? Är det en förutsättning hos politiken, bland makthavare, att vara paranoid? Var Stalin bara en ytterlighet i ett egentligt normalt beteende i maktens korridorer? Lita inte på någon. Utgå från att den lilla människan ljuger, manipulerar. Alla vill åt oss.

Personligen sätter jag empati och tillit högst. Om en människa mår dåligt, är det min förbannade plikt som medmänniska att agera. Inte att först ifrågasätta. Det får inte vara utgångspunkten!

I boken växer en bild av Marie Hessle, barnpsykologen som fick ansvaret vara samordnare för den statliga utredningen av fenomenet "apatiska barn", som en person som styrs av rykten, ogrundade och kryddade med direkta lögner, skapade av henne själv, fram. En kvinna som beskrivs som känslosam, men som jag upplever det, samtidigt helt känslokall inför de människoöden hon har ett avgörande inflytande över. Hon förkroppsligar begreppet paranoia. Alla asylsökande familjervill luras, till vilket pris som helst. Till och med sina egna barn. Vad jag undrar är, varför hon ändå inte samtidigt i så fall, ställer sig den naturliga följdfrågan, varför? Vilka faktorer kan driva en människa så långt?

För, ponera, att hon hade haft rätt (även om inga dokument, intervjuer eller andra källor överhuvudtaget bekräftar hennes teori), att asylsökande föräldrar utnyttjar sina barn; vilka orsaker är så starka att de driver en förälder till en så desperat handling? Det otäcka med denna fråga blir de tänkbara svaren utifrån hennes värld. När jag spekulerar kring dem, känner jag ekot av historien. En människosyn som gör skillnad mellan människor. En syn som gränsar till den värsta av dem alla.

T9

Apatiska fanns inte i min T9. Bra eller dåligt

slut och början

Året lider mot sitt slut och mitt liv tycks lida mot en ny fas. Inleder juldagsmorgonen med "mysläsning" av De apatiska. Efterlängtad läsning, särskilt då jag under ett par månaders tid endast kunna följa debatten om boken i DN. Smått absurt då jag inte har läst boken. Därtill missade jag eller avstod jag också besöket av Gellert Tamas på Söderbokhandeln, av just det skälet, att boken inte var läst. Hoppas på fler möjligheter sedan.

Men vadå, ny fas? Jo, jag har ju sökt jobb också. Byte av "karriär" är nu en möjlighet. Handledare på PUT-boende för ensamkommande flyktingar. Annonsen bara talade till mig, vid fel tidpunkt förstås, för man lämnar ju inte sin klass, de barn man har funnits för i snart fyra år, när bara tre fyra månader återstår av nian.... eller? Lider jag av Messiassyndromet? Jag har i alla fall sökt, blivit utvald till en första intervju, bland 200 st!! Har varit på informationsmöte och väntar nu på intervjun. Är jag då fortfarande intressant, så blir det en intervju till.

Så, naturligtvis, jag är inte där än, men det händer saker i mitt liv, det är helt klart. Och, jag behöver förändring.
Någon.

Neondans

Hon är nog så långt från Lena PH som möjligt är, men hennes ord dansar i neon. Med ett språk och formuleringar, som skär genom samtiden. Så ung men ändå så bestämd. Jag fascineras och låter mig imponeras, önskar att jag hade en gnutta av kraften och förmågan.
Det är en fröjd att få ta del av hennes tankar och texter. Tänk vad bloggar kan ge, vad denna spindelväv av cybernät erbjuder om man bara letar.

unikum

Det är måndag idag och den första vardagen på länge som tillåter mig att andas utan att det tar emot. Höstens sista veckor har haft mig i ett järngrepp, jobbet slukar mig, både socialt och tidsmässigt. Hade en chattkonversation med en vän och gammal elev igår och hon fick mig ändå, trots allt , att förstå att det är dubbelt. Jag vill ju arbeta med människan, trots att det suger så mycket kraft. Frågan blir ju därför, hur ska jag ransonera? Lära mig att effektivisera, sätta gränser, men ändå behålla engagemanget? För utan gränserna, så blir det ju meningslöst, eftersom jag annars tar slut.
Befinner mig i ett gränsland just nu, både i tanken och känslan. Kanske finns en koppling till min tid på jorden, att den existentiella krisen faktiskt ingår i ett system alla människor går igenom. Faser i livet. Inte patetiskt. Förutsägbart, men ändå av vikt. En svår tanke för mig, eftersom jag vill vara unik. Inte som alla andra.
Kanske är det den tanken som är den patetiska, att tro att jag kan vara unik bland sex miljarder.

naivism

hon är stor, klumpig. går över det mörka golvet. ser upplysta stenväggar. vill bara var där. vill bara bort. känner meningslösheten, uppgivenheten, naivitetens alla baksidor.

han är liten, smidig. men. han bara skrattar. uppfylld. ser en vän komma närmare. omfamnar. bekräftar, bekräftad. känner naivitetens alla fördelar.

hon säger hej. här har du mig.

mig. mig. mig. mig.

ljuset slocknar.

verk

Du förstår
verkligen verkligen
ingenting

Jag kan
verkligen verkligen
inte förstå

Vad som
verkligen verkligen
skapar min smärta

När du
verkligen verkligen
är så naiv

Verkligen värkligen

Gränslöshet

Min hand på din arm
saknar början och slut
vem är du
vem är jag
Fingertoppskänslan lyser med sin frånvaro

I Stålmannens sällskap

Du sitter mitt emot mig
Jag sitter här
Din hand
så liten, så tunn
Du gråter
tyst viskar ångesten
Jag kan inte röra mig
risken för härdsmälta finns
Ordlösa vindar snurrar i rummet

Så är stunden över
Återigen fyller energi din kropp
lättheten är tillbaka i rösten

Du sitter mittemot mig
Jag sitter här
Stålmannen skramlar
står rakryggad med livet på en krok
Du fångar mig
lockar ut vardagen ur min mun
Dagen fortsätter
solen skiner
och ordlösa vindar snurrar i rummet