Det är måndag idag och den första vardagen på länge som tillåter mig att andas utan att det tar emot. Höstens sista veckor har haft mig i ett järngrepp, jobbet slukar mig, både socialt och tidsmässigt. Hade en chattkonversation med en vän och gammal elev igår och hon fick mig ändå, trots allt , att förstå att det är dubbelt. Jag vill ju arbeta med människan, trots att det suger så mycket kraft. Frågan blir ju därför, hur ska jag ransonera? Lära mig att effektivisera, sätta gränser, men ändå behålla engagemanget? För utan gränserna, så blir det ju meningslöst, eftersom jag annars tar slut.
Befinner mig i ett gränsland just nu, både i tanken och känslan. Kanske finns en koppling till min tid på jorden, att den existentiella krisen faktiskt ingår i ett system alla människor går igenom. Faser i livet. Inte patetiskt. Förutsägbart, men ändå av vikt. En svår tanke för mig, eftersom jag vill vara unik. Inte som alla andra.
Kanske är det den tanken som är den patetiska, att tro att jag kan vara unik bland sex miljarder.
2 kommentarer:
Du kommer alltid att vara unik på ditt sätt. Jag tvivlar på att det finns någon som är precis som du. Fast nog känner jag själv att jag nästan vill vara outstanding. Fast det gör ju livet svårt. Att alltid göra rätt och vara speciell gör nog att man snarare blir ledsen och grumlig.
ABSOLUT INTE! Du är ju du, och det är därför du är så jävla underbar. fortsätt att vara unik! tacksam som får äran att njuta av denna unika människa.
Skicka en kommentar