Läser, slukar, boken som bränner i bröstet och klumpar sig i halsen. De apatiska.
Återigen sitter jag med en text framför mig, jag, den godtrogna, med stora ögon. Ändå inte. Vill inte ta in.
Det är ju inte ens systemet det är fel, det vore ju så mycket enklare. Det är individer. Människor. Personer. I maktställning, som missbrukar och sprider gift. Myter. Ogrundade påståenden som sväljs av omgivningen. Den mänskliga naturen gör sig påmind. Flockbeteendet.
Media, den tredje statsmakten, den vänsterorienterade påstås det. Men var fanns den då? Vilka faktorer styr där? Ja, desamma som överallt annars i det mänskliga, social beteendet uppenbarligen; grupptrycket. Vi hakar på om någon med tillräcklig status börjar..
Vart tog hjärtat vägen?
Medkänsla, en bristvara.
Misstänksamhet, ett honnörsord. När blev det en eftersträvansvärd egenskap hos en människa? Är det då man befinner sig i maktens värld? Är det en förutsättning hos politiken, bland makthavare, att vara paranoid? Var Stalin bara en ytterlighet i ett egentligt normalt beteende i maktens korridorer? Lita inte på någon. Utgå från att den lilla människan ljuger, manipulerar. Alla vill åt oss.
Personligen sätter jag empati och tillit högst. Om en människa mår dåligt, är det min förbannade plikt som medmänniska att agera. Inte att först ifrågasätta. Det får inte vara utgångspunkten!
I boken växer en bild av Marie Hessle, barnpsykologen som fick ansvaret vara samordnare för den statliga utredningen av fenomenet "apatiska barn", som en person som styrs av rykten, ogrundade och kryddade med direkta lögner, skapade av henne själv, fram. En kvinna som beskrivs som känslosam, men som jag upplever det, samtidigt helt känslokall inför de människoöden hon har ett avgörande inflytande över. Hon förkroppsligar begreppet paranoia. Alla asylsökande familjervill luras, till vilket pris som helst. Till och med sina egna barn. Vad jag undrar är, varför hon ändå inte samtidigt i så fall, ställer sig den naturliga följdfrågan, varför? Vilka faktorer kan driva en människa så långt?
För, ponera, att hon hade haft rätt (även om inga dokument, intervjuer eller andra källor överhuvudtaget bekräftar hennes teori), att asylsökande föräldrar utnyttjar sina barn; vilka orsaker är så starka att de driver en förälder till en så desperat handling? Det otäcka med denna fråga blir de tänkbara svaren utifrån hennes värld. När jag spekulerar kring dem, känner jag ekot av historien. En människosyn som gör skillnad mellan människor. En syn som gränsar till den värsta av dem alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar