Gellert Tamas

Kolla gärna in Kunskapskanalens program En bok - en författare på SvtPlay.

Apatins vrede

Klump i halsen

Eld i bröstet

Gestalten jag, växer

Stor



Sverige, Sverige

Fosterland

Vart tog du vägen

Landet att vara stolt över

Har du verkligen funnits



Apati väcker vrede

Elden värmer mina armar

Mina fingrar

Måste kontrollera den

Får inte låta

Vrede väcka apati



Sverige, Sverige

Fosterland

Moder Jord

Dessa begrepp

På temat omsorg



Lögner, fastnar i halsen

Svek, känns i bröstet

Krigaren jag, växer

Stor

Jag tänker inte bli apatisk

Läser, slukar, boken som bränner i bröstet och klumpar sig i halsen. De apatiska.
Återigen sitter jag med en text framför mig, jag, den godtrogna, med stora ögon. Ändå inte. Vill inte ta in.
Det är ju inte ens systemet det är fel, det vore ju så mycket enklare. Det är individer. Människor. Personer. I maktställning, som missbrukar och sprider gift. Myter. Ogrundade påståenden som sväljs av omgivningen. Den mänskliga naturen gör sig påmind. Flockbeteendet.

Media, den tredje statsmakten, den vänsterorienterade påstås det. Men var fanns den då? Vilka faktorer styr där? Ja, desamma som överallt annars i det mänskliga, social beteendet uppenbarligen; grupptrycket. Vi hakar på om någon med tillräcklig status börjar..
Vart tog hjärtat vägen?

Medkänsla, en bristvara.
Misstänksamhet, ett honnörsord. När blev det en eftersträvansvärd egenskap hos en människa? Är det då man befinner sig i maktens värld? Är det en förutsättning hos politiken, bland makthavare, att vara paranoid? Var Stalin bara en ytterlighet i ett egentligt normalt beteende i maktens korridorer? Lita inte på någon. Utgå från att den lilla människan ljuger, manipulerar. Alla vill åt oss.

Personligen sätter jag empati och tillit högst. Om en människa mår dåligt, är det min förbannade plikt som medmänniska att agera. Inte att först ifrågasätta. Det får inte vara utgångspunkten!

I boken växer en bild av Marie Hessle, barnpsykologen som fick ansvaret vara samordnare för den statliga utredningen av fenomenet "apatiska barn", som en person som styrs av rykten, ogrundade och kryddade med direkta lögner, skapade av henne själv, fram. En kvinna som beskrivs som känslosam, men som jag upplever det, samtidigt helt känslokall inför de människoöden hon har ett avgörande inflytande över. Hon förkroppsligar begreppet paranoia. Alla asylsökande familjervill luras, till vilket pris som helst. Till och med sina egna barn. Vad jag undrar är, varför hon ändå inte samtidigt i så fall, ställer sig den naturliga följdfrågan, varför? Vilka faktorer kan driva en människa så långt?

För, ponera, att hon hade haft rätt (även om inga dokument, intervjuer eller andra källor överhuvudtaget bekräftar hennes teori), att asylsökande föräldrar utnyttjar sina barn; vilka orsaker är så starka att de driver en förälder till en så desperat handling? Det otäcka med denna fråga blir de tänkbara svaren utifrån hennes värld. När jag spekulerar kring dem, känner jag ekot av historien. En människosyn som gör skillnad mellan människor. En syn som gränsar till den värsta av dem alla.

T9

Apatiska fanns inte i min T9. Bra eller dåligt

slut och början

Året lider mot sitt slut och mitt liv tycks lida mot en ny fas. Inleder juldagsmorgonen med "mysläsning" av De apatiska. Efterlängtad läsning, särskilt då jag under ett par månaders tid endast kunna följa debatten om boken i DN. Smått absurt då jag inte har läst boken. Därtill missade jag eller avstod jag också besöket av Gellert Tamas på Söderbokhandeln, av just det skälet, att boken inte var läst. Hoppas på fler möjligheter sedan.

Men vadå, ny fas? Jo, jag har ju sökt jobb också. Byte av "karriär" är nu en möjlighet. Handledare på PUT-boende för ensamkommande flyktingar. Annonsen bara talade till mig, vid fel tidpunkt förstås, för man lämnar ju inte sin klass, de barn man har funnits för i snart fyra år, när bara tre fyra månader återstår av nian.... eller? Lider jag av Messiassyndromet? Jag har i alla fall sökt, blivit utvald till en första intervju, bland 200 st!! Har varit på informationsmöte och väntar nu på intervjun. Är jag då fortfarande intressant, så blir det en intervju till.

Så, naturligtvis, jag är inte där än, men det händer saker i mitt liv, det är helt klart. Och, jag behöver förändring.
Någon.

Neondans

Hon är nog så långt från Lena PH som möjligt är, men hennes ord dansar i neon. Med ett språk och formuleringar, som skär genom samtiden. Så ung men ändå så bestämd. Jag fascineras och låter mig imponeras, önskar att jag hade en gnutta av kraften och förmågan.
Det är en fröjd att få ta del av hennes tankar och texter. Tänk vad bloggar kan ge, vad denna spindelväv av cybernät erbjuder om man bara letar.

unikum

Det är måndag idag och den första vardagen på länge som tillåter mig att andas utan att det tar emot. Höstens sista veckor har haft mig i ett järngrepp, jobbet slukar mig, både socialt och tidsmässigt. Hade en chattkonversation med en vän och gammal elev igår och hon fick mig ändå, trots allt , att förstå att det är dubbelt. Jag vill ju arbeta med människan, trots att det suger så mycket kraft. Frågan blir ju därför, hur ska jag ransonera? Lära mig att effektivisera, sätta gränser, men ändå behålla engagemanget? För utan gränserna, så blir det ju meningslöst, eftersom jag annars tar slut.
Befinner mig i ett gränsland just nu, både i tanken och känslan. Kanske finns en koppling till min tid på jorden, att den existentiella krisen faktiskt ingår i ett system alla människor går igenom. Faser i livet. Inte patetiskt. Förutsägbart, men ändå av vikt. En svår tanke för mig, eftersom jag vill vara unik. Inte som alla andra.
Kanske är det den tanken som är den patetiska, att tro att jag kan vara unik bland sex miljarder.

naivism

hon är stor, klumpig. går över det mörka golvet. ser upplysta stenväggar. vill bara var där. vill bara bort. känner meningslösheten, uppgivenheten, naivitetens alla baksidor.

han är liten, smidig. men. han bara skrattar. uppfylld. ser en vän komma närmare. omfamnar. bekräftar, bekräftad. känner naivitetens alla fördelar.

hon säger hej. här har du mig.

mig. mig. mig. mig.

ljuset slocknar.

verk

Du förstår
verkligen verkligen
ingenting

Jag kan
verkligen verkligen
inte förstå

Vad som
verkligen verkligen
skapar min smärta

När du
verkligen verkligen
är så naiv

Verkligen värkligen

Gränslöshet

Min hand på din arm
saknar början och slut
vem är du
vem är jag
Fingertoppskänslan lyser med sin frånvaro

I Stålmannens sällskap

Du sitter mitt emot mig
Jag sitter här
Din hand
så liten, så tunn
Du gråter
tyst viskar ångesten
Jag kan inte röra mig
risken för härdsmälta finns
Ordlösa vindar snurrar i rummet

Så är stunden över
Återigen fyller energi din kropp
lättheten är tillbaka i rösten

Du sitter mittemot mig
Jag sitter här
Stålmannen skramlar
står rakryggad med livet på en krok
Du fångar mig
lockar ut vardagen ur min mun
Dagen fortsätter
solen skiner
och ordlösa vindar snurrar i rummet

Vind i håret

#%!!!

pissjävlahelvetessatansavgrundsmörkerskitfansjävlajodermierdahijodeputavittuperkelefanfanfan

har inga ord.
finner inga ord.
de är slut.
bara de fula är kvar
och dom vill ja inte ha.

Människan är en lärling, sorgen hennes läromästare

En lördagskväll i hemmets vrå, ägnad åt återhämtning från fredagens på olika sätt turbulenta händelser, nedsjunken i soffan tillsammans med dottern, fick jag ett infall. Jag rensade bokhyllan på gamla dagböcker eller kanske snarast minnesböcker ur mitt tidigare liv. En snabb genombläddring ,som sedan ledde till att jag fascinerat började läsa om en människa jag trodde hade genomgått någon sorts utveckling..... Men, det tycks inte som att det händer så mycket på den känslomässiga fronten. Stora stycken skulle kunna varit skrivet idag. Ångesten som jag trodde var en effekt av tidens tand, lyste lika klart när jag var 20 och 25. Hmm... Likaså trodde jag mig även då kunna skapa lyrik... Eller nu är jag orättvis, att skriva i s.k. lyrisk form, är ju egentligen bara en kanal för bearbetning. Då liksom nu.

Men rätt spännande ändå och kanske kan jag lära mig något om mig själv genom att läsa. Det är kanske det som måste göras för att utveckling ska ske. Jag vet inte, men jag tror faktiskt att reflektion är något jag uppmuntrar mina elever till då och då.... Så, jag får väl ta tjuren vid hornen helt enkelt.

Jag gillade också att skriva upp citat som jag förmodligen tyckte var kloka. Tänkte jag skulle ösa lite ur mina gamla böcker här lite då och då. Den som möjligtvis läser denna blogg då och då, lär nog inte märka någon skillnad ändå.

Följande citat passar faktiskt väldigt bra just denna helg:

"Det är bättre att tro på människorna
och att då och då bli lurad
än att inte tro alls"
Hasse Zetterström

Dags för servicekontroll

Klockan är ett på dagen och jag fascineras återigen av den mänskliga själens (?) konstruktion. Hur många känslor finns det egentligen? Och hur många kan man genomlida under bara några timmar? Oändlig sorg och smärta, ångest, en smula förälskelse, skratt och oro. Alla av olika karaktär och alla med samma intensitet. Min fråga blir därför, förstås, om de alla har samma ursprung, ångest....?
Jag anser dock att det finns en brist i konstruktionen; kopplingarna mellan hjärna och hjärta, själ, är av undermålig karaktär. Så du som är ansvarig, se till att fixa detta, snarast!

teckenspråk

kärleken är mjuk och helt fantastisk
när jag promenerar försiktigt på skalen du strör runt dig
kärleken är hård och vass som glass
när du strör dina tankar kring dig som strössel

du har ingen koll
jag ger dig ingen chans
du ger
jag sväljer

alla dina bekymmer
och problem
matar mig med ditt uppblåsta ego

hallå
vakna
här är jag och jag finns
bara minns hur jag lyssnar

du har mig
jag har dig

det behövs bara ett tecken

Den långa flykten

Sitter och plågar mig själv. Lyssnar på [ingenting], dricker öl och stirrar tomt på skärmen. Tänker, att det vore så lätt, att bara falla in dimman. Låta alkoholen skapa ett dunbolster under mina fötter när jag flyr. Bädda in mig i bomull när jag faller. Tänker, att det vore enkelt. Tänker, att jag är sårbar. Tårarna droppar, tills tomheten långsamt breder ut sig ovanpå smärtan.

Tänker också, att jag har fått så många möjligheter till den mjuka bädden. Tänker igen, att något ändå saknas, för att jag ska ta den vägen. För lite bomull kanske, eller att den så lätt förvandlas till hårt grus. Sorgen går ändå inte bort, det är så tillfälligt. Kanske är det snarast ett straff, en påföljd för mig.

För mig är inte bolstret problemet. Det är flykten.

hon trodde hon var någon

olika. positiv mot negativ. behöver varann.
tvillingsjälar som inte kan tala. förbi. under. över. aldrig rätt på.
springer fram. du stannar strax framför.
jag säger inte: kom.
jag tänker: stannagåkomrörvidmigförsvinn.
tvillingsjälar i en kakafoni av ljud.
raka blickar utan skydd ändå med en slöja av motstånd.
sitter mittemot i den isklara luften.
allt känns lättungträttfelplattljust och alldeles fruktansvärt

Skratta lite?

Gav mig själv tillåtelse till några timmars fritid och lössläppt surfande denna eftermiddag, då jag dessutom fann mig plötsligt och oväntat alldeles allena i lägenheten. Ramlade i alla fall då på denna fantastisk glädjefrämjande lilla blogg. Gör ett besök, snarast!

The game

den skoningslösa jakten på bekräftelse
leder dig till oerhörda konsekvenser
men mannen på stationen hejdar ändå inte tåget
rusar fram i rasande fart
mannen ler och vinkar
du känner du hör du vädjar
fartvinden kväver alla rop för du vill ju känna
något
stormen river i ditt hår sliter drar

jakttiden är här
nu

Fingret åt stressen

Fingret.
En märklig kroppsdel att få stressymptom i. Men så har skett, ännu en gång. Första gången trodde jag att det var propp. I ilfart tog vi oss till akuten med ångest som resultat. Skamsen men lättad kunde jag lämna mottagningen några timmar senare. Brustet blodkärl, vanligt som stressymptom, meddelades det.
Ett snabbt stelnande finger som gick från rött till mörkblått och stenhårt, ett tecken på stress?? Vem drar den slutsatsen per automatik? Inte jag.
Tre veckor senare var det dags. Det var en tid av lägenhetsrenovering. Faktumet möttes då med stoiskt lugn. Detta var minst fyra år sen.

När jag så idag kände ömheten komma och studerade mitt finger, SAMMA finger, pirrade det till i kroppen. Visade min kollega och nämnde tidigare diagnos. "Ja just det" sa han "Det har jag också varit med om ett par gånger och alltid samma finger....".

Hallå, kan någon tala om för mig hur denna kropp fungerar? Hur ser egentligen banorna vår mänskliga lekamen?

Varför förstår jag inte?

Ett steg fram två tillbaka.
Hur ska detta beskrivas? Vet inte. Bara att det var skriva jag ville. Hur bearbetar man ilska, rädsla, maktlöshet med en krydda av hopp?
Idag var en dag som vi hade sett fram emot med tillbakahållen förväntan. Tredje och sista behandlingsformen och nu var det dags för en ny CT- röntgen att jämföra med den senaste. Frågan var om något positivt hade hänt. Fanns det någon anledning att fortsätta behandlingen eller inte?
Vad blir då svaret? Jo, ett mummel, ett respektlöst svar utan fasta ramar. "Jo, den har spritt sig, alltså jämfört med junibilden..." Men, hallååååååå! Juni? Då hade endast den första då konstaterade verkningslösa behandlingen givits och pågått i endast två eller tre omgångar. Efter det mådde hon under hela sommaren bara värre och värre. Denna sista tid har hon ju varit starkare än någonsin. Visst med bakslag, men ändå. Hon cyklar, kör bil och går ut med hunden. Förklara för mig, hur denna logik går ihop? Förklara för mig varför läkarna inte tar regelbundna bilder för att kunna se den riktiga förändringen??
Förstås, samma slutsats drar de och bestämmer sig för att trots allt fortsätta behandlingen. Men. Vilket budskap får nu hon och familjen? Vad säger detta? Fan, det är tortyr.
Vad mer kan jag säga? Inte mycket, annat än att skoluppsatser och utvecklingssamtal känns jävligt meningslöst. Igen.

Hopp. Lev. Hopp. Liv. Hopp.

Double joy

Copyright: JG

invasionen

Smek min kind. sakta. när ormen glider in i mitt hus.
Lova mig att. allt blir bra. trots den stillatigande runtglidande faran.

Tysta alla larm. omgående. låt skuggan försvinna inte märkas.
Jag blundar. du. vagga mig till sömns. viska i mitt öra.

Men bara det jag vill höra.

Le för helvete...

Får acceptera att jag inte har en komiker i mig. Lägger ner och lutar mig tillbaka i det trygga men ack så tråkiga allvaret.

Förbjud Facebook eller en 40-årings bekännelser eller kasta sten i glashus

En tanke slog mig då jag, som så många andra snurrade runt på Facebook, att det finns en fara inte så många nämner. Att hänga på FB kan ha vissa likheter med psykodynamisk terapi, något som endast bör utföras i sällskap med professionella. För vad händer när människor mitt-i-livet (fantastiskt uttryck...) registrerar sig och börjar jaga gamla spöken från förr. Jo, plötsligt svämmar gyttjan upp som man så länge tryckt undan. Eller gamla känslor som man har lämnat bakom sig (av en orsak!) kastas över en igen.
Riskerna är ju uppenbara, mitt-i-livet = grubblerier, och slutsatsen blir skrämmande. Du konfronteras med något du kanske inte var beredd på, ditt förflutna kommer fram, precis som i en terapisession och så måste du fatta alla beslut själv, utan någon som guidar dig.

För att inte tala om spelberoendet som får grepp om oss. Är det ingen som har reagerat på alla dessa vuxna farmare, cafébiträden och nöjesparkanordnare? Snart är ingen över trettio fri. Så förfasas man över de stackars datorberoende tonårspojkarna, men de har ju något vi inte har, föräldrar som kan hjälpa till att sätta gränser. Vad har vi?

Etiska nämnden, var finns ni när vi behöver er? Förbjud Facebook eller anställ ett gäng terapeuter som finns där för oss. Som fältassistenterna som är inne på Playahead och liknande, vi behöver stöd! Tror ni verkligen att vi är kloka bara för att vi är vuxna.....?

Vad är viktigast?

Mitt i livet som jag är, händer det ibland att jag stannar upp och reflekterar över det. Vad är viktigt? Viktigast? Varför? Och så fortsätter det. Tänkte så att jag skulle skriva en prioriteringslista, något som för övrigt inte är min starkaste sida, i något läge och så inte heller i detta fall.
Jag har ännu inte gjort denna, annat än en mycket liten övning på temat. I fredags då vi tappra själar som hade ridit ut den så fruktade veckan innan lovet, särskilt tung skulle den bli denna höst eftersom vi var decimerade till antalet, då bjöds vi i alla fall på en långlunch sedan skolan blivit tom. Ett strålande initiativ för övrigt. Välbehövt. Till saken, då vi sitter där och samtalsämnena tryter under någon minut, kommer jag med den strålande idén att vi lärare ska utsättas för just det vi så ofta utsätter våra elever för. En liten "livskunskapsövning".
Jag bad dem sammanfatta det viktigaste i var och ens liv i tre ord. Tror ni folk skruvade på sig?? Jo, liite. Kära kollegan J, särskilt mycket. Och han fick börja!
Resultatet blev mycket roande! Alla skrattade hjärtligt och insåg dessutom att vi inte var så olika. Dessutom bjöd temat på lite tillskruvningar, så stämningen lättades upp. Att notera för övrigt, var att ingen egentligen nämnde sin partner/man/fru/sambo, däremot fanns alltid barnen med i fall det var aktuellt.... Hm.
Vad blir då poängen med detta? Jo, att vi lärare nog lätt blir tunnelseende och slutar reflektera med åren. Att vi utsätter eleverna för övningar och situationer som vi själva inte kan tänka oss alls eller är rädda för. Av den anledningen tycker jag det är så viktigt att vi faktiskt gör det. Att vi ser till att antingen ständigt förkovra oss genom studier t.ex. eller att vi i alla fall i våra arbetslag ser till att testa. För det mesta visar det sig ju vara kul, befriande eller lärorikt, men inte alltid. Det viktigaste är ju att upptäcka det eventuella obehag som det faktiskt kan innebära och på så sätt få större förståelse för en del elevers reaktion och beteende. Kanske kan man då också hitta nya angreppssätt. Jag tror i alla fall att det är alldeles för lätt att luta sig tillbaka som lärare och sluta tänka, bara köra.

Önskningar

Villkorslös kärlek finns i endast en upplaga och välsignade är de som får uppleva den. Min undran är vilket syfte den andra har? Varför inte nöja sig med den utan krav på motprestation? Den där som jag egentligen aldrig behöver tvivla på.

Önskar att den räckte. Önskar att den uppfyllde alla behov. Önskar att livet vore enklare.

Fåfäng är människan. En drömmare.

Vardagsirritation eller när det kapitalistiska konsumtionssystemet kryper in i mitt vardagsrum

Ironi brukar väl inte alltid vara reklamens ledord (eller?) men idag var det ett faktum. Och jag blir upprörd. Att jag orkar.

Försökte gå in på min mail, men plötsligt svämmas sidan över av en massa aggressiva (Ja! å riktigt, med rynkade ögonbryn och hörntänder...) färggladda bollar som studsar ut över hela skärmen. "The invasion continues" utropar reklamen glatt. Jo, det vill jag lova, pop-up i sin fulaste skrud. Plötsligt kan jag inte göra någonting, det går inte ens att stänga fönstret. Är det verkligen så, att denna metod får mig att vilja köpa Sony Ericssons mobiltelefoner? Mitt svar blir N E J.

Tyvärr är jag ju redan innehavare av en dylik apparat av det nämnda märket.... skit.

Adjektivens revolt

Hon tassar på tå runt det mjuka. Ringer sin syster och undrar. Kan man hålla ett löfte? Bör man hålla vad man lovar? Till varje pris?
Hon kommer närmare nu. Undrar varför det mjuka gör så ont, adjektiven är så motsägelsefulla. Vart tog grammatikens regler vägen? Trygghetens vallar vibrerar, ljudet smärtar. Skickar blixtar in hjärtat.
Så lugnar det sig en stund. Med mjuk bomull i öronen, stängs världen ute ett tag. Hon slappnar av, sjunker ner på marken. Ler. Snett. Det ska nog gå bra nu, allting ordnar sig. Men var är hon som borde klappa henne på huvudet, ta hennes kropp i sin famn och vagga mjukt, vyssjande?
Ett andetag och så är ljudet där igen. Vill springa. Fly.
Men vibrationerna finns över allt. Och det mjuka. Hårda.

Sápmi hela dagen

Imorgon blir det äntligen av, efter många om och många men, "Samedagen"! Mina sjuor ska få träffa en spännande kvinna med samiskt ursprung, med en mycket fin hemsida för övrigt. Jag har slitit och stretat, tjatat och jagat. Försökt organisera (börjar bli ett slitet begrepp här...), inspirera och nå de andra lärarna. Viljan har väl funnits, men tiden ack, den stora bristvaran, gör att de 25 meter vi har mellan varandra, upplevs som eoner.

Hursomhelst har jag enorma förväntningar på i morgon, så hoppas att även barnen uppskattar det hela. Efter föredraget, blir det lunch och sedan filmvisning, Varg uppföljt med olika uppdrag beroende på klass.

Kanske är det sedan möjligt att lovet kan innebära en stunds vila, eller?

Kaos är min granne

Med ett pulserande huvud och ett innehåll jag inte vill ha i näsan, försöker jag samla mina tankar. Mitt nuvarande tillstånd är förstås en naturlig följd utav en helt hysterisk vecka.
Att överleva på jobbet tycks bara bli knepigare och knepigare, då kaos är den dominanta termen. Det värsta numer är egentligen att se hur alla bryts ner och mår dåligt. Från att arbetsplatsen ursprungligen haft som sitt viktigaste kännetecken ett fantastisk kollegie, är det numer få som orkar skratta. Nu råkar jag dock ha turen att ha två av de mest ståndaktoga på den punkten i mitt arbetsrum. När A lägger upp ett hjärtligt och rått skratt åt galghumorn i vår situation, kan jag inte annat än skratta med. Det är förlösande. Underbart.

Frågan gäller nu framtiden. Kommer vår chef att inse att hon har tappat greppet? Kommer hon att erkänna att hon ligger bakom röran? Kommer hon att fixa att ta det med aktning och backa? Kanske rent av börja lyssna på oss, som borde vara experterna på vad som ska få vår skola att fungera? Frågar du mig så ställer jag mig ytterst tveksam till detta. Att vara kontrollfreak, sakna sinne för organisation, inte lita på sina anställda pedagoger och dessutom sakna taktskänsla och människokännedom, är ingen bra förutsättning för en positiv framtid.

Så nu är bara frågan, vem går först?

Baronens inverkan på en Frökens mentala tillstånd

Måhända har jag gjort en vetenskaplig upptäckt som ingen annan visste. Drack ännu en Baron Trenck men endast en. Vad mitt huvud då meddelade mig var att en räckte denna kväll. Det ljuvliga smaken i kombination med den mjuka känslan som bredde ut sig denna sena fredagskväll, i ljusets sken vid järnspisens värme, var en ren njutning. Så då tar jag väl en till, något mindre öl. Stopp och belägg, meddelade då någon inombords. Nu är var det inte skönt längre. Skumt tänkte jag. 6,3%, skulle det vara så pass?

Det var då jag förstod, alkoholprocenten lyder under samma lag som richterskalan, ökningen är i kvadrat! Tänk vad vi har blivit lurade!

Alternativ teori: Baron Trenck i kombination med sen timme, efter 5 timmars bilfärd, en fredag efter en hysterisk vecka, ihälld en 40årig kvinnas strupe, kanske kräver sin aktsamhet? Men inte lika roande tanke förstås.

Finns

Nej, jag finns kvar. Har bara gått lite vilse.

Spelberoende

Om vi spelade poker nu
skulle du syna och ta risken att förlora hela potten

Är du en gambler
Är jag?

Ett ledmotiv kan vara bra att ha

Efter en kväll i desperationens tecken efter tunga besked om ytterligare bakslag i behandlingen, går jag uppför den långa backen mot jobbet. Efter mig släpar jag en resväska som så lätt har rullat efter mig bara några sekunder innan. Storleken är blygsam men 45gradig lutning, blir den plötsligt en enorm tegelsten. Dagen innan förbyttes glädjen över att ha fått mycket gjort på jobbet och med Bob Hansson i Vita Bergen att se fram emot, mot den där tunga rocken igen. Jag har verkligen omedvetet tryckt undan de tankarna under mina flesta vakna timmar. Det känns så hopplöst att tänka på det, eftersom det inte gör någon skillnad och om jag stannar upp i det, så gör det så ont. Men så kom det över mig igår ändå. Min käcka reaktion blev då att strunta i Bob och fokusera på Sonen en stund. En burgare och en dyr öl på OT. Ska man vara destruktiv ska man vara det med stil…. Skrattade nog något överspänt, men en stund höll jag demonerna borta.
Men åter till saken, dagen efter. Jag går i denna tunga backe i dubbel bemärkelse och har lurarna som vanligt i öronen. Plötsligt ljuder en låt i öronen som liksom lyfter mina fötter i takt. Mika. Det var länge sen. Fokus flyttas från tankarna och motigheten till att låta stegen gå i takt. Svisch så är jag uppe. Alli McBeals ständiga tjat om ett eget ledmotiv, blev plötsligt begripligt. Det är klart. Odiskutabelt Hur ska man annars orka livet? En sång. Musik. Något att uppfyllas av. Att återkomma till. En vän. En takt. Från desperation till trivial och skär lycka över att kunna röra sig.
Och just nu snurrar Jakob Hellman i mitt öra. Nostalgiska toner, återupptäckta. Min nya mobils funktion SenseMe har ändå ett ursprung ur verkligheten. Vi väljer musik efter humör, problemet är bara att jag vill välja min själv. Som ett barn känner jag trygghet av att höra samma musik om och om igen då livet rasar därutanför. För därinne är vi ju i slutändan alltid ensamma. Och då är det skönt att ta in lite sällskap.

Jakten på mening

Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.

Kärlek.

Kärlek

En sommarglimt

Vi skulle ut och hitta svamp. Tänkte vi. Två storstadsbarn. Var finns de? undrade vi. Kantarellerna. Inget svar var lika. Misstänker en komplott.

Vi fann två under en björk. Fem under en gran. Ytterligare sex under en ek?

Var är svamparna? Största samlade antalet, men dock av en misstänkt oätlig sort, växte PÅ ett träd, se bilden.

Två förvirrade men uppiggade stockholmare traskade sen hemåt med en korg med pålägg. Inte mer.

Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Är du med?

Greppa livet med ena handen
och spring
Ty tiden är obönhörlig
Tillvaron fylld av gropar
men också
ovärderligheter att hinna med

Vackra ögon

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.



Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.



En vecka i hoppets tecken.



Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!



Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.



Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Då allt blir återfött...

Så var dagen här, som vi fröknar, magistrar och annat löst folk i skolan väntat på, dagen efter avslutningen. Nu, nu borde sommaren vara här.
Istället sitter, halvligger jag och skådar ut utmattad ut på regnet som strilar. Känner än kylan av fukten som tog sig in under kläderna nyss. Mitt huvud är trött liksom min kropp, hjärtat klappar en aning för fort, efter en lång gårdag, med kära kollegor och hjärtskärande avsked, men ändå inte. Känns som jag kommer mista en del av mig, en tvillingsjäl men ändå inte... Hm.

Ändå, det är inte slut än. I morgon lyfter planet mot Prag, med samma kollegor, som en ytterligare avslutning, om än med lite jobb...

Mycket mer inspirerande än så här är jag inte idag. Tyvärr. Men kanske är jag det om en vecka? Sommar?

ordlös och maktlös

kaosartad klappetiklapp
hjärtat rusar
inget stopp snurrvoltrunt
tankarna skenar
sömnlös .................
får ingen ro alls
ont ont ajajajaj
inga plåster finns
fastnar inte på
förvirrade själar
snurriga hjärnor
såriga hjärtan

Demokrati

Har väl haft och har mina synpunkter på EU, men ser demokrati som det övergripande målet. Dagens val har dessutom ytterligare en dimension, att stoppa de högerextrema krafterna som har hittat ett kryphål. Kanske kan det kännas igen i ett historisk perspektiv?
Att använda argumentet att det inte spelar någon roll eller att man vill påvisa någon sorts protest mot EU, tror jag tyvärr inte håller. Vi är med i EU tills vår riksdag säger något annat oche ett lågt valdeltagande vette sjutton om det är den rätta vägen.
Hursomhelst går jag och röstar idag som en akt mot högerextremisterna. Låt dem inte vinna mark och uppmärksamhet! Ge din röst till en demokrat idag!

Kaos

Turbohormonerna rusar
med skurmoppen i högsta hugg
rusar jag
runt med hård musik i öronen

Tonårsjaget vaknar till liv
vill fly alla känslor
peka finger
skrika högt åt alla som inte förstår

Tror inte längre på poesi
Kilpi har lurat mig
stämmer inte
Du rubbar hela min existens, välkommen??

Tänk att vuxenjaget kräver av eleven
att lära sig att förstå sina känslor
hur fan
ska det gå till om inte ens stora jag kan?

Tack för musikens existens ändå
för hur skulle jag annars stå ut?
ändå så ensam
men ändå så uppfylld av råa, exploderande toner

Kom igen bara, jag är rustad och redo

Aropå glädje

Har ju glömt i yran min lediga dag som tillbringades i stekande sol på Långholmen. Skrattstock för fjärde året i rad. Tjockt med folk! Snart sprängs eller sjunker förmodligen ön, men med ett skratt.
I alla fall, det är alltid rädd blandad kompott på scenen, får jag nog lova att säga, men då är det skönt att inga stängsel finns och att vänners små barn ger en anledning att röra på sig. Trots detta är det ju alla guldkorn man kommer dit för och ett av dem i år, var en man, så gammal att alla fördomar man inte trodde att man hade, bubblade upp då han äntrade arenan. Men, så fel man fick och vilket hopp om framtiden, sin egen. Låt mig också hålla mitt sinne på topp om jag får turen att bli lika gammal. Men framförallt ha det modet alla har då de vågar kliva upp på en scen såsom ståuppkomikerna gör. Jag kan tycka att lärarjobbet är ett scenframträdande varje dag, med en krävande publik som förväntar sig något av mig. Men mitt mål är ju ändå att publiken ska vara aktiv själv. En ståuppare står helt själv, med den allra mest krävande publiken. Den vill skratta i ett.

Karl-Axel Björnberg, varsågoda!

Betygstider...

leder till begränsade tider. Om det dessutom sammanfaller med avslutande examensuppgift för egen del, ja då är det dessutom brist på tid och bloggskrivande hamnar inte lågt upp på listan.

Men nu är jag så gott som förbi, några småsaker kvar bara, som att kommentera elevernas läsloggar. Sommarlovet närmar sig och den inre ron borde snart infinna sig, tyvärr är det inte så denna gång. Den här sommaren innebär nämligen en massa uppbrott. Lite naivt trodde jag att det var jag som skulle stå för det, men så blev det inte. Jag trodde att jag skulle gå vidare och få det där enda jobbet jag hade sökt och så gärna ville ha. Nej, istället blev det den kära och nära kollegan som fick chansen och kvar står jag. Det var ju jag som skulle lämna. Inte bli lämnad. Alltid lika snöpligt.

Inte nog med det, av mitt arbetslag så är det faktiskt totalt fem stycken som inte kommer att vara kvar i höst, p.g.a. nedskärningar som drabbar de olyckliga som inte hade en fast tjänst. Nu ska ju alla byta plats eftersom vi omorganiserar och majoriteten byter arbetsrum och får nya kollegor att samarbeta med, så att några försvinner blir ju inte så uppenbart. Men vad hjälper det dem?

Det är tuffa tider och naturligtvis är det inte helt konstigt att det märks i de flesta sektorer, då ekonomin är det dominospel det är. Men jag kan samtidigt ha svårt att förstå varför en kommun som den jag arbetar i, en av Sveriges allra rikaste, ska behöva lägga ut sådana sparkrav på skolorna? Lutar tyvärr mycket åt att, precis som en undersökning visade, att man uttnyttjar läget för att bli av med de "oönskade". Vidrigt.

Ska i alla fall försöka ladda om inför hösten och utnyttja inspirationen jag ändå fått av kursen och även försöka sprida den bland kollegorna. Men sommaren ska ändå först och främst ägnas åt linoljefärg och mitt bokprojekt. Det är i alla fall ambitionen. Och sen får vi se hur det blir med det, om jag inte tvingas till nedskärningar i den.

Jag, människa?

Senaste nytt på kvällstidningarnas löpsedlar har rört mord och andra brott mot "ensamstående mor", "lärarinna", "trebarnsmor" och liknande. Detta får mig att associera lite vilt. Jag tänker varför det gör sådan skillnad om offret är lärarinna? Är det mer anmärkningsvärt än om hon vore låt säga, sekreterare eller ekonomiassistent? Ska jag bli smickrad? Eller ska jag grubbla på människovärdet? Är vi olika värda? Eller betraktas vi lärarinnor som någon sorts madonnor? Eller ställs det högre krav på vår sedlighet?

Osökt eller kanske lite långsökt i alla fall, blir jag påmind om Gudrun Schymans uttalande för en massa år sedan, då hon skulle beskriva vem hon var och vilka roller hon ansåg att hon hade. Uppräkning var visst även i storleksordning. Om jag skulle göra samma sak med mig själv, måste det bli två; en som är idealet och en annan som är verkligheten. Som så ofta:

Idealet: Jag-människa, mamma, vän, kärleksgud, fru, lärare, kvinna, dotter

Verkligheten: Lärare, polis, mamma, dotter, fru, kvinna, människa....(Stooooooort mellanrum) Kärleksgud

Hur göra? Teori och praktik har alltid ett visst glapp.

Måste bara...

Schlagerrörelsen

Förundras ännu en gång över människors behov av gemenskap, oavsett kring vad. I Sverige uppstår varje år en oförklarlig massrörelse kring en tävling i ett omöjligt ämne, musik. Hur kan man tävla om något sådant? Och lägg därtill den tveksamma kvalitén. Men människor tycks lyckliga och engagerade, jag blir oupphörligen förvånad över vilka i min närhet som faller till föga. Varelser jag älskar och ärar och respekterar, pratar om ämnet i veckor. Vad är det som händer??

Tänk om man kunde ta allt detta engagemang och denna glädje och kanalisera det på något som är mer konstruktivt och givande. Något som är bättre.

Något som jag tycker om ;)

Tycker du om att läsa dina gamla dagböcker?

Upptäckte precis att jag ibland får samma känsla som när jag läser mina gamla dagböcker från tonåren, när jag läser igenom gamla blogginlägg. Eller gamla och gamla, några veckor... En känsla av pinsamhet, "har verkligen jag skrivit det där?" och en lätt rodnad sprider sig på kinden.

Beror det på att jag utvecklas i sådan enorm hastighet
eller är det helt enkelt så att färdigheten att stå upp för den jag är innerst inne (läs dagboksjaget!) inte har utvecklats ett dugg??

Hm, jag tror jag väljer det förstnämnda. Äntligen har jag hittat min superhjälteförmåga.

Fröken blir inspirerad

Det är alltid roligt att inspireras och särskilt vid oväntade tillfällen. Hade gått omkring med en liten lapp i fickan en tid nu och skulle just rensa , då den dök upp. På den stod en bloggadress som Sonen givit mig för en tid sen. Han hade varnat mig för att den kanske inte var min stil eller att den var för "tuff" eller vad han menade.
Själv förstår jag ingenting, vad har han för bild av mig egentligen?? Hursomhelst hade jag ju inget annat att göra så här på morgonkvisten, annat än att se till att ro min slutuppgift på kursen i hamn, så, jag surfade runt lite och vips, var jag där! Ännu en favorit att följa. En fröken följer en annan fröken ;) Missa henne inte! Bloggtrams av högsta klass.

På krigsstigen

Några ord om min vän.
Andra behandlingen av sex är genomförd. Framtidstron och planerna är stora. Krigaren flyttar fram sina positioner, precis som jag trodde, visste. Ännu har vi inte mötts, fysiskt, men vi har kontakt, på gammeldags vis, med papper och penna! Ljuvligt!

Sommaren går fort sa Hon och efter den ska Cancern vara besegrad. Så sant och för första gången glädjer det även mig att en av mina favoritårstider faktiskt är snabb. Tänk så relativt allt är!

Vi har dessutom ett mål till, i maj 2010 ska vi bjuda Dem på Sjömagasinet, Göteborgs Michelinstjärnekrog. Vi har en stor svetsad (vad annars?) sparbössa som vi sparar i! Hans idé, Han som inte bara har det största hjärtat utan också är kreativ. Puss!

Glöm inte bort att älska varje dag!
(igen, fritt efter Stefan Sundström)

Hämnd eller läkning, rustad eller ryggradslös?

Återigen fascineras jag av överlevnadsmekanismerna, för det är väl det som styr följande, annars kanske det helt enkelt handlar om att jag är en ryggradslös människa utan känslor?? Nyligen fick jag vetskap om en persons agerande som fick hela min kropp, hea mitt inre att brista. Den psykiska smärtan var för några sekunder faktiskt nästan omänsklig, samtidigt som det liksom inte nådde in. När jag återigen får veta att någon har skadat, förnedrat och bidragit till att mitt eget kött och blod har fått lida, så blev min spontana reaktion att krama, trösta och rädda. När sedan några timmar gått, blev nästa tanke hämnd. Plågsamt och offentligt ska det ske!
Men, det som sedan sker är märkligt. Jag börjar inse att det inte är en realistisk lösning, att det skulle få för många bieffekter, som framför allt skulle drabba de oskyldiga. Inser att jag bara vill att Hon ska få gå vidare, att den kraftiga smärtan egentligen är min, att Hennes faktiskt har dämpats. Men moralen då? Rättvisan? Kärleken? Mitt ansvar som förälder?

Tusen tankar och känslor snurrar, men framförallt känner jag hur ett lock eller ska jag beskriva det som bomull, börjar ta sig in i mig. Plötsligt upplever jag att jag står utanför och betraktar. De känslor jag "borde" uppleva finns inte där. Försöker analysera och kommer fram till att, om jag skulle släppa fram dem, om jag skulle låta dem ta kontrollen, så skulle jag förmodligen, med största sannolikhet, gå sönder, kanske rent av dö. Detta kan jag se, förstå, men det är en märklig känsla, som att intellektet och känslolivet kan delas upp i två rum och att det ena kan få makten över det andra. Det är det fenomenet som jag vill kalla överlevnadsdrift, för det måste det ju vara, eller hur? För trots min slutsats, finns tvivlet, gör jag rätt, på lång sikt?

Den frågan , det ständiga tvivlet, är mitt livs ledmotiv.

Min andra dotter

Jag har fått ytterligare ett skilsmässobarn. Jag delar henne med Kinnekulle. Eller är det ett särbobarn? Vi har ju egentligen aldrig bott ihop någon längre period... Jag menar, vi trivs ändå väldigt bra ihop när vi träffas och jag litar ju på att Skogslund mår bra när jag är borta.

Vi har väl gemensam vårdnad men jag är ändå inte riktigt nöjd, för egentligen är jag i princip en helgmamma och ibland går det t.o.m. en månad emellan. Och det är tufft! Jag längtar ihjäl mig.

Men jag är ju splittrad, för inte vore det väl bättre om hon kom hit? Jag vet ju att hon mår som bäst hos Kinnekulle, så egentligen är jag ju bara självisk och en sådan mor vill jag ju inte vara. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Visst försöker jag roa mig och göra sådant som jag vet inte är möjligt när vi är tillsammans. Jag går på konserter, träffar vänner som bor här uppe eller går på krogen rätt och slätt. Ändå, blir jag ibland osäker på vad jag vill. Kanske ska jag flytta ihop med Kinnekulle, trots att jag vet att risken är stor att jag skulle bli tokig efter ett tag, att jag skulle tröttna och längta bort. Att jag skulle känna mig instängd och kvävd. Det är ju så mycket jag vill göra! Och vad vore det för en mor, som bara skulle gå omkring och vara arg? Kanske skulle jag börja missköta henne då? Åh ve, en sådan tanke...

I slutändan får jag nog ändå vara glad att hon finns, att jag får vara en del av henns liv, om än i små doser och så har vi ju ändå våra somrar ihop. Då kan vi slappna av och bara njuta av livet och alla projekt vi har tillsammans, det är ju livet. Så nu får jag drömma om dagarna vi har framför oss och försöka lita på att hon mår bra till nästa gång.

Vi ses snart min kära!

Jag skriver, alltså är jag?

När jag började mitt skrivande här, hade jag som ändamål att få ur mig min ångest i ett anonymt men ändå offentligt forum, som någon form av terapi. Efter en tid insåg jag att det utvecklades åt ett annat håll och blev istället fyllt av allmänna betraktelser allt eftersom anonymiteten minskade.
Så småningom började jag ju också läsa andras platser ute på nätet och fann många varianter. Flera av dem var lustfyllda och lockade till skratt. Ångesten som hade börjat dämpas återkom i en mindre, något mer bagatellartad form. Jag började jämföra mig och önska att jag också skulle kunna vara så där rolig. Tyckte att min blogg var en spegel av mig och därför i så fall visade en rätt tråkig, deprimerande och ibland lite präktig och framförallt en humorlös typ.
Ett tag tänkte jag att jag åtminstone kunde satsa på en röd tråd, kanske kunde jag börja fylla denna sida med en massa kloka betraktelser av livet, med en klok knorr varje dag.
Men, inte heller det blev verklighet.
För det är ju verkligheten jag beskriver, min verklighet och något annat kan jag ju inte åstadkomma. Idag känns det rätt ok, jag har ju fått ett rum att ge utlopp för de känslor jag får då jag möter livets krumbukter. Ibland är det dessutom några som lyssnar och det är ju guld värt. Jag kan ju inte vara någon annan än den jag är och just jag är inte kapabel till något annat just nu. Den där drömmen om att vara en skribent får jag helt enkelt spara till ett annat forum, en annan gång.
Det här är jag och ingenting annat. Lösningen är ju helt enkelt att jag måste börja gilla mig själv och bejaka det.
Acceptera att det är ok att vara flummig. Som denna gång. Röd tråd, löjligt!
Tack för att just du orkar läsa!

Sten på sten

Den senaste tiden har jag upplevt hur flera av mina nära vänner har mått dåligt av olika skäl, depressioner, utbrändhet, sorg och annat. Jag har jag gjort vad jag har kunnat för att finnas där, men har också upptäckt att båda parter har något att lära av varandra i sådana situationer.

Den här helgen praktiserade jag något jag själv har rått andra, att rensa ut bland stenarna man samlar på sig. Själv har jag några stycken eftersom jag rätt ofta följer Johan Glans problemlösning, jag lägger mig ner i fosterställning och väntar... Vilket leder till att jag får ett förträngt problem att lägga till i min stensamling.

Men, så denna helg tog jag ett par saker i hornen. Jäkligt skönt, grymt helt enkelt! Ska fortsättamed det, för det är värdelöst att släpa på den bördan. Livet är för kort för det och sen är det inte så svårt som man tror. Desutom tror jag man blir bättre och bättre på det hela för varje gång.

Så gör en lista (ännu ett genialiskt knep) över dina stenar och pricka av dem. Lycka till!

Kommunikation och smärta

Vi hoppades på den här helgen också, men insåg att chansen nu eliminerades eftersom Han är sjuk och jag nyser lite för mycket. Nästa målsnöre blir därför påskhelgen, men naturligtvis går det inte heller att planera eftersom de måste ta varje dag varje timme i taget. På måndag ska hon in på tester ett par dagar, för att även påbörja cytostatikabehandlingen. Vi får hoppas att det blir så, men hon måste ju vara stark då. Ser lite tungt ut dock, eftersom hon fortsätter att gå ner i vikt....

Undrar om det är så hos dem också, att känslosvallen pendlar mellan höga höjder och djupa dalar? Jag menar, orkar även de känna sig glada, såsom jag kände efter det senaste samtalet, eller tar smärtan ständigt ner henne? Själv insåg jag att proportionerna och relativiteten har förändrats beroende på omständigheterna. Det jag nu blir glad för, ligger långt ifrån den tidigare gränsen för glädje och, vad kan jag säga, svärta.

Inser i alla fall hur grymt olika jag och H är på många punkter och hur jag hoppas och antar att det innebär att vi kompletterar varann. Samtidigt kan jag önska att jag hade mer av Honom i mig. Som jag nämnt tidigare, kan det höras bullrande skratt och råa skämt från samtalen han för med vännerna i väst, något som kan tolkas som en flykt kanske, men faktiskt också som ett sätt att avväpna sorgen och det svarta. Att fånga det onda och liksom ta ner det på jorden, in i livet och fylla det med liv tills det spricker. Stanna upp här och nu.

Själv är jag motsatsen. När jag hör rösten i telefonen, fylls jag av så mycket känslor att jag nästan blir paralyserad och det enda jag vill fråga är: "Hur mår du? Vill du prata? Kan jag göra något? Jag vill göra något!" Jag liksom klibbar fast i sorgen och det dåliga, smärtsamma, i, som jag ser det, en tro på att den andre behöver prata, få stöd. Men om det inte är så? Det kanske mer är så att den andre vill "fly" eller trycka på paus eller helt enkelt inte bara vara sjukdomen??? Det känns ju egentligen mer troligt, så vad jag gör är ju att jag sitter mitt i min egen smärta och försöker bearbeta den med hjälp av min vän som behöver det minst av allt! Känner mig lätt illamående vid tanken, vilken självupptagen padda man kan vara, med den enda ursäkten att det faktiskt är rätt omedvetet (ja, inte längre förstås). Att sorg gör så olika saker med oss. Skapar nya personligheter. Eller plockar fram det dolda kanske.

Å andra sidan kanske det är dumt att vara för hård mot sig själv och istället acceptera detta faktum, att vi kanske inte alltid agerar genomtänkt och klokt och perfekt, särskilt inte under känslomässig påverkan. Att det inte kan vara ett strävansmål att bli perfekt (låter som en rätt jobbig person att vara med) utan att kommunicera, att våga sätta ord på de här tankarna eller känslorna som dyker upp. Att också våga prata med den som är sjuk. Allt utom att tystna eller fly, överge eller förtränga eller ignorera. Alla de alternativen går ju förstås bort, för att inte bli sedd, att behandlas som osynlig gör ju mer ont än att bli utskälld. Ord kan man ju bemöta, men tystnad är omöjlig att värja sig emot.

Jag ska i alla fall börja skriva riktiga pappersbrev. Jag vill kommunicera. Som förr. På "Riktigt"!

Love is all around

Spöket är jagat på flykten nu. Det där mörka okända är inte lika dominant längre. Nu har jag äntligen en kontakt med Henne. Brev är skrivna och skickade, mottagna och uppskattade. Kanske kommer jag till och med få en ny brevvän ;) Rösten är stadigare i mitt öra och det finns en fast tro och övertygelse om att detta är början på kampen som kommer att vinnas. Vi pratar vardagliga ting, som att jag är lite snuvig och Han är febrig, att tiden i Huset närmar sig och alla projekt vi har där. Vardagen landar och jagar bort det normaliserade sjuka. Så klart, finns det fortfarande där, men nu finns också något annat.
Att låta sjukdomen bli det enda allenarådande ämnet, att det blir ett normaliserat tillstånd, är inte rätt.
Rätt är detta:
Igår fick hon känna havslukten och solen smeka hennes kind på den vackra ön. Det om något måste ge livslust!
Jag är glad.

I väntan Godot

Erbjudande:

Jag har två biljetter till premiären av "I väntan på Godot" på Stadsteatern i Stockholm, ikväll 27/3 kl 19.00.
Medverkande: Mikael Persbrandt, Johan Rabaeus, Ingvar Hirdvall, m.fl. Regi av Thommy Berggren.

Kan tyvärr inte utnyttja dem eller lösa in dem. Alla föreställningar är utsålda denna säsong!

Hör av er snarast!

Permis

Dagens nyhet:
Nattpermission, äntligen hemma!

Hurra!
Framsteg.

Revival

Inget ont som inte har något gott med sig,
om än minimalt i relation.
Men,
har upptäckt det handskrivna brevets charm.
Känsla, personligt, fint, med stora möjligheter och variationer.

I mitt öra

Hennes röst, till slut i mitt öra. Liten, svag men ändå där. Mitt i vardagens brus, stannade allt upp. Hon uttryckte glädje, rörd av ett enkelt brev, handskrivet på papper. Det lilla jag kunnat göra. Hon vill hem. Inga mer blommor. Hon vill hem.

Jag trodde att min röst skulle gå sönder. Inte hålla. Men. Inga tårar. Bara varm, mjuk, ömhet fanns i mig. Jag log. Ville otåligt berätta för alla att hennes röst hade varit där.

Men. Det gick ju inte. Bar istället med mig det varma, mjuka hem. Delade det sedan med Honom. Glädjen och hoppet.

Du. Kram.

Varmt hopp

Intet nytt på västfronten hittills idag. Bara här och det är att jag så sakteliga hittar ett sätt att leva utan skuld för att jag gör det, ett sätt att njuta av vårsolen, men utan att tappa fokus. I mig finns hon, h e l a tiden. Små, små saker påminner mig och gör mig ibland sorgset glad. Ett vet jag, och det är att vi båda ligger i startgroparna, så att så fort samtalet når oss om att vi får komma, då drar vi! Det känns skönt, för det närmar sig ju för varje dag så klart. Tidens natur liksom.

Igår promenerade jag med en annan A i mitt liv och jag kunde t.o.m. gå och drömma om framtidsdrömmar. Den där envisa vårsolen har en förmåga att alltid nå in i mitt hjärtas minsta skrymsle och tankarna gick till min och H´s båtbodrömmar. A´s lilla H har ju också en förmåga att påminna en om livet, precis så där som det ska vara. När jag på kvällen dessutom fick äran att snusa på henne och bli lite gosad av knubbiga små armar och fingrar, ja då känns värmen igen och med den värms också hoppet upp!

Så nuläget är hopp.

Uppdatering

Finns det någon ände på livets grymma ironi??

Fick igår kväll veta att den sista operationen berodde på en läkares misstag...... Experten på tarmoperationer orsakade ett tarmvred vilket innebar ännu ett ingrepp.

Ska man skrika, gråta, slå eller.....? Den mänskliga faktorn, visst, men det finns fan gränser!

Och, ja, jag tänker fortsätta svära så ofta jag vill för det känns helt rätt, jävligt rätt. Punkt.

Grönöga

Vän. Kamrat. Kompis. Polare. Syster. Människa.

Idealist. Målmedveten. Ambitiös. Stark. Rättvis.

Grönöga. Vacker. Smärt. Strålande.

Mjuk. Varm. Leende. Lekfull. Älskande.

Starka rebelliska ömma lilla kvinna. Sjukhusets sterila, stela värld är inte din. Kom, kom ut. Kom, kom hem.

Nu.

Klippan

Min man är en hjälte.
Han har de rätta orden. Han kan kommunicera även i de svåraste stunderna. Han bryter inte ihop då han inte ska. Han är ett enda stort hjärta. Han räddar Honom varje kväll med ord och en varlig hand som rusar genom etern till den andra kusten. Han kan rent av locka till skratt även i den mörkaste stund.
Han säger att han inte kan prata om känslor, men i själva verkat pratar han känslor, känsligt hela tiden. Mellan raderna finns en djup ömhet. Han tycker inte så ofta att han är bra. Han tror ibland att han är sämre.
Han är fin. Han är stor. Han är storartad. Han är en klippa.

Och honom blir jag irriterad och arg på ibland........

Hon

Små, små saker påminner. Några enkla teblad i en åtgången tepåse. Det var då jag köpte dem, vid vårt senaste besök i väst. Det varma, blöta, mörka väller upp. Stannar upp och tänker. Igen.

Igår var jag ljust glad en stund. Trodde vi kanske skulle fara iväg till helgen. Att något konkret skulle hända. För min del. Helt egoistiskt. Trodde vi skulle ses.

Sen, insikten att det inte blir så. Jag förstår. Förstås. Hon är för sjuk just nu. Bedövad med droger. Vill träffa, för min egen egoistiska skull. Förstås. Men, förstår, inser, vet att det inte har någon betydelse.

Fokus: Hon. Vad är till nytta, glädje, fördel för henne, det avgör. Eller för honom, också. Förstås. Han, som inte kan fly in i någon dimma, utan måste vara vaken och känna allt. Hålla ihop och sköta omvärlden.

Först, några tårar, en fysisk smärta, en blå tomhet i magen. Men framförallt, sen, en overklighetskänsla. För så är det, overkligt, mardrömslikt, förvirrat. En enda tanke snurrar: Jag vill vrida tiden tillbaka och förändra utvecklingen. En dominant känsla finns: Jag vill, måste få göra något. Rädda, laga, ta bort, bota nu.

Jag känner så mycket, men, vad har det för betydelse?
Ingen, ingen som helst. Bara ett har betydelse.

Hon. A.

Vården.....

är märklig. Vet inte om jag ska tappa förtroendet eller bara konstatera lagen om alltings jävlighet eller att människokroppen är ett komplicerat "ting" eller om jag bara ska dra en djup hopplös suck. Men, nu har hon i alla fall genomgått sin tredje operation på två veckor. Absurt!!

Återstår att hoppas och vara glad åt att veta att den där lilla kroppen innehåller så mycket djävlar anamma man kan tänka sig.

Känner kärlek.

Wish I was there

Apatin avtar emellanåt. Inte mycket nyttigt görs än men steg för steg händer det saker. Igår städade jag faktiskt och det kändes riktigt bra. Håller de sociala kontakter på sparlåga, det är lättast så. Ändå måste ju även det utökas. Det är ju vännerna som betyder något.

Det går sakta framåt. Humorn är på väg tillbaka om än i en svart variant. Hon har skrattat. Men är trött, så klart. Kanske, kanske får jag åka snart. Vill det.

Tänker på livet och prioriteringarna man gör. Att det alltid måste vara närvarande. Den tanken. Att göra det som är äkta. Njuta och uppskatta ögonblicket. Visa känslorna. Visa kärlek. Det är aldrig fel. Säga till de du älskar att du gör det. Ingen kan säga emot detta eller påstå att det inte är så man ska leva. Men gör vi det? Är inte så säker.

Omfamna. Ta på. Möt en blick. Lyssna. Känn. Medkänn. Le. Gråt. Var närvarande. Lev.

Sommarglimtar

Den tuffaste

Operationen gick efter omständigheterna bra och det finns ett ljus även om det är en helvetestid framöver, men hon är en kämpe!

Det är inte bara ett uttryck i det här fallet. Min vän är en fantastisk människa på så många sätt och en av hennes starkaste drag är faktiskt just att hon är en krigare. Hon har ett enormt rättspatos och en enorm kraft! Hur stor den är har nog egentligen ingen av oss anat. Vi har vetat att hon har burit på en ständig fysisk smärta men såsom det är med smärta, så går den liksom inte att förmedla eller beskriva för någon annan, vi har alltid vår egen individuella upplevelse. Med facit i hand kan vi nog ändå ana vilket handikapp det egentligen ändå har varit. Trots denna börda har hon genomfört en enastående karriär inom ett område hon har utvecklat unika kunskaper i. Något som har präglat hela hennes liv hittills och det mesta har hon lärt sig på egen hand. Allt från trummor till segling till att vara en sjujävla morsa! Hon har kämpat helt enkelt och aldrig tagit ett svar hon inte är nöjd med och så ska det bli den här gången också, det är bara så!

Det här är den största striden som dessutom innehåller en massa svärta eftersom den jävla vården inte har gjort sitt jobb från början, men det går inte att fastna i bitterhet utan det måste omvandlas till kraft!

Nu tog orden slut.

Måste allt ha en titel???

En vän berättade en gång för mig om hur han hanterade sin ångest när det blev för svårt. Han spelade dator och tv-spel. Kanske förstod jag inte riktigt då utan tyckte att det bara var en flykt. Idag fattar jag precis. Ju meningslösare och monotont som möjligt, desto bättre. Förvisso dyker tanken upp ibland, den liksom tränger sig fram genom den tjocka dimma av ingenting som spelet har lyckats bädda in hjärnan i, och den försöker påminna om att det finns en massa andra viktiga saker som borde göras. Men då är det bara att ladda hem ett nytt sextiominuterspass och voilá! Så försvann den.

Kan tyckas som en flykt, men vad är inte det om inte överlevnad? Mycket annat kan jag ju inte göra just nu. Det verkar ju ännu mer meningslöst om jag ligger som en våt fläck på golvet och bölar. Ingen alls har ju någon nytta av det. Det enda jag gör är ju att vänta på läget då jag kan få träffa min vän, då tillståndet är sådant att det har någon mening för henne.

Ibland, eller snarast hela tiden när vi finns i vår närhet, håller ju jag och min älskade i varandra, hårt, ömt, desperat. Det är som om vår kärlek kan hjälpa, att vi är varandras livbojar och att vi kanske kan dra upp henne på den också. Naivt och konstigt, men det lindrar.

Sorg

Vad gör man (läs jag) inte kan hantera de känslostormar som ryter runt innanför huden? Vad gör man när det känns som att prata bara får ovädret att blossa upp ännu mer? Vad gör man när dagarna är bergochdalbanor av totala sammanbrott och sedan stunder av en märklig stillhet, som gränsar till apati, för att sedan snabbt växla över till pass då förträngning möjliggör att man kan genomföra sitt arbete men definitivt inte sitta och läsa en studiebok?

Jo, då hamnar denna "man", jag, framför skärmen. Det blir som en drog, den enda kanalen för denna totala vanmakt och uppflammande ilska som fyller mig, att skriva här, offentligt men ändå inte. Det känns som att jag delar den med er men ändå inte. Vill ju egentligen skriva till henne, men det fyller ju ingen funktion. Inte för henne. Och funktion vill jag fylla. Jag vill göra något för henne. Jag vill ta bort det där onda ur hennes kropp. Det där monstret som har intagit henne.

Jag vill vara Gud, allsmäktig. Aldrig har jag önskat det så hett som nu. Inte nog med det, jag skulle t.o.m. nöja mig med att vara troende, att jag kunde be till någon och tro på det. Skit.

Skitjävlahelvetetsfanfittaskit.......... Inte ens det känns bra. För det gör ju ingen skillnad. Min vän har lika mycket cancer för det.

Jag trodde inte jag kunde hata. Men åh, vad jag kan! Jag hatar sjukdom. H A T A R.

Tidens anda

Bloggen, den nya tidens skrivbordslåda.

...

brunt.grått.svart.
brungråsvart
bottenlöst
hopplöst

ljus.vit.skimrande.
ljusvitskimrande
uppåtlyft
hoppfullt

önskar.vill.kräver
kravfylldönskan
nudjävlar
kampenbörjar

nu.nu.nu.
nununu
görnudetniska
användalljävlaskicklighet

fyll.ut.botten
fyllutbotten
tändljusetidetkompaktamörkret
ontgottgottvinner

ge.mig.nya.fina.ord.

nu
nu
nu

fina.flicka

I hudlös rustning

Jag vill säga så mycket men är bara ordlös. Vill trösta men vet inte hur. Känner ilska men vet inte vem jag ska vara arg på. Ett stort hål breder ut sig och jag vet inte hur jag ska fylla det. Vill inte vara här utan vill vara där, men det går inte.
Du som är den största, mest engagerade mot världens orättvisa, varför drabbas du av den värsta? Var finns logiken eller förklaringen? Den finns inte.
Frustrerande vanmakt, rasande sorg, vansinnig tyst upprördhet.
Du, du fina, du rara vän. Har jag någonsin sagt det? Du kloka, du starka människa. Ta nu fram all kraft och lite till. Tror sällan på något, men nu vet jag att min energi på något sätt måste ta vägen någonstans och jag riktar den mot dig, långt där borta, så att när du känner att din tar slut, så finns det en reserv att ta av. Det är min tro.
Vill krama dig, men är rädd att inte hålla ihop själv. Är nog en rätt värdelös trösterska. Men jag tänker jobba på det.
Jag finns här men också där, hos dig. Tänker tänker på dig. Hela tiden.
Upp till kamp!

Design

Och nu, lite reklam för min fantastiska, kreativa vän Malin! Hon har inte bara författarambitioner utan har även en estetisk ådra som inte går av för hackor. Hon har skapat en fin sida där du kan se prov på hennes designförmåga och även beställa hennes tjänster i fråga om utformning av t.ex. visitkort, gratulationskort eller annat. Gå in och kika!!

Skilda världar

Nog visste jag att jag inte var i majoritet och nog visste jag att frågan inte engagerade så mycket. Men att få svart på vitt, hur illa ställt det är, känns bedövande! Att så många, t.o.m. personer som väl får betraktas som seriösa journalister, lever i en förgången sagovärld, där man prioriterar att lyfta fram information om en familj, utan andra kvalifikationer än att de råkar vara födda i en särskild släkt.

Under gårdagen och idag, har både TV och våra stora dagstidningar, bågnat av bilder och text om ett par som har bestämt sig för att de ska gifta sig. Public service TV, bestämde sig för att ägna flera timmar till denna pseudonyhet, flytta på andra programtider och samla "experter" för att dissekera detta ämne. Min morgontidning hade tillägnat första sidan och ett nästan tvåsiffrigt antal sidor åt paret.



Jag förstår ingenting.... Vad är det som händer? Är vårt behov av flykt från verkligheten så stor?? Att vi vill vältra oss i två människors ofrihet dessutom. I år, 2009, applåderas det åt att en kvinna är tvungen att ha inte bara sin fars godkännande, utan också regeringens! Vilket genusperspektiv kan vi lägga på detta tro?



Det värsta är att mediavärlden dessutom hotar med att detta kan bli det stora ämnet under hela året, vi ska glömma bort krisen....



Daniel och Victoria. Familjen Svensson. Skilda världar.

http://www.repf.se/

En nödvändig text

Som en självklar kommentar till tidigare inlägg, vill jag citera denna för mig omvälvande text. Den tog andan ur min sextonåriga lekamen med sitt brutala, men också starka, budskap. Varsågoda!


NÖDVÄNDIGHETENS NÄVE av Solveig von Schoultz

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gåner bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen -

du tror du kuvar mig liv?

Mitt hjärtas skri i världen

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.[...]

(Pär Lagerkvist)

Hur mycket kan man skriva om ångest? Oändliga hyllmetrar uppenbarligen, om man tittar bakåt i litteraturhistorien och likaså i samtidstexter. Hur många bloggar innehåller inte ett ångesttema? På Google får man 1.590 000 träffar på bara sökning av ordet, på svenska! Då är inte inslagen i litteraturen medräknade eller alla privata dagböcker som fortfarande skrivs, håll i er, med papper och penna, med. Ångest är såsom alla tecken tyder på, en självklar del av våra liv. Någon skulle säkert säga att det är ett tecken på vår tid, att västvärldens hårda materiella klimat är en orsak. Själv är jag inte så säker.

Jag tror att begreppet i många fall används lite vårdslöst, människor säger gärna att de får ångest när något går dem emot. Det pratas även om bakfylleångest. I det senare fallet kan man nog emellanåt tillstå att man börjar närma sig, om man är riktigt dålig vill säga, annars tycker jag även i de fallen är något missbrukat. Ångest däremot, i form av fysiska besvär, rädsla för döden och rädsla för att leva, är något annat. Något väldigt privat. Den som har ångest enligt den medicinska betydelsen, gör sällan det till något offentligt, något man småpratar om på kafferasten. Sin egen ångest vill man dölja, förtränga med hopp om att den kanske ska försvinna eller åtminstone låta bli att dyka upp alltför snart igen.

Att lida av ångest har många orsaker, ytligt sätt. Hos olika individer finns olika utlösande faktorer, något som händer, eller inte händer. Man förlorar någon eller man tappar kontrollen. Man ställs inför val som syns omöjliga att avgöra. Någon nära lider och man upplever vanmakt. Listan är oändlig men det finns en gemensam röd tråd. Rädsla. Människans rädsla för livet.

För så är det, livet är en utmaning, alltid. Och så är det för alla. Det har varit så i alla tider. Det finns undersökningar som menar att 7 av 10 någon gång under sitt liv, kommer att drabbas av en depression och med den följer ofta ångest.

Allt detta är sällan självklart för Stina som sitter där på fikarasten och lyssnar på tjattret och ser alla, enligt henne, lyckliga människor som sitter där och småpratar om ytligheter och meningslösheter. Själv fasar Stina för kvällen, då hon kommer att ligga ensam i sin säng och grubbla över livet samtidigt som ångesten kommer krypande. Hon tror att hon är ensam, att hon är svag, att hennes lidande är självförvållat och kanske t.o.m. ett straff.

Till Stina och alla andra så vill jag bara förmedla just detta, att ångest är en del av livet. Att hon bara behöver skrapa lite på ytan hos den som står närmast, så finns det ett mörker. Likaså finns det förstås ett ljus. De gamla kineserna var inte så dumma, när de skapade filosofin kring Yin och Yang. Livet är mörker men också ljus. Att veta att man inte är ensam och att inse att det också betyder en ljusning så småningom, kanske lindrar. Detta vill jag i alla fall tro.

Bland blommor och semlor

Efter en ljuvlig promenad i solskenet, på spaning efter drömbostaden, en båt, för att sedan passera och dregla över de numer idylliska träkåkarna på Söders höjder, blev vi ovanligt nog sugna på en fika. Detta ledde oss till upptäckten av ett riktigt smultronställe jag bara måste göra reklam för, Ulrikas café och catering. Något undangömd i ena änden av Ringvägen låg det, detta lilla mysiga ställe.

Två minisemlor och en cappuccino senare hade jag bestämt mig, här ska jag äta lunch många gånger. Jag kanske rent av blir en cappuccinomamma av äldre modell.

Må bra? Naiva dumsnut, glöm det!

Här går man runt på jorden och försöker kämpa för att må bra och att bli mer optimistisk, men vad har man för det? Någon motarbetar oss...

Det hade varit intressant att fått lyssna på ett redaktionsmöte eller när de nu bestämmer hur löpet ska se ut, hur resonerade de??

Ett litet exempel till:

Bland smutsiga rebeller

Jag hyser en fascination för en del företeelser i vår värld, som i andras ögon ofta betraktas med avsmak. Det gäller maskrosor, råttor, duvor, "den jävla busken" på landet, kackerlackor, gråsparvar och skator. För mig symboliserar de livskraft och ett djävlar anamma. De har överlevt, genom envishet, listighet men framför allt genom anpassning. Ingen kan säga annat än att de faktiskt vann. Kanske är det därför de möter sådant förakt, människan vill inte erkänna sitt nederlag och försöker därför i vanlig ordning att istället håna och sänka sin motståndare. Dessa "smutsiga" rebeller kan inte besegras, de finns där vare sig du vill eller inte. I många fall t.o.m. tack vare dig. De lyckas med det där som egentligen varje människa vill, överleva och reproducera sig.
Kanske är det deras flexibla revirkänsla som har räddat dem, till skillnad mot människans fullständigt sjukliga behov av gränser och murar? De är outsiders som aldrig kommer att bli accepterade eftersom de inte kan kontrolleras, de utmanar helt enkelt alla de mänskliga idealen.

Men, undrar någon, de sprider ju sjukdom? Därför vill jag avsluta med ett snott citat (ur dagens DN På Stan):

"En del skulle säga att de är äckliga och att de bär på sjukdomar.
- Ja, men det kan man ju säga att vi människor också gör, säger hon"

Grundläggande psykologi alltså, vi retar oss på det vi känner igen oss i.

matematik?

du skrattar. jag ler. du skriker. jag gråter

vi. på varsin gata. parallella krumbukter. utan slut

vi. vill nå varann. till vägs ände och stadens ljus. kryper fram

du säger. du förstår ingenting. menar. du betyder allt

jag säger. gör inte så där, gör så här. tänker. jag kan ge mitt liv för dig.

ibland kommer vi till en korsning. och möts. jag längtar efter trafikljusets irriterande långsamhet

jag älskar dig

Säg mamma

Vet du att du är den enda som har koden till min dörr
att du kan öppna den på vid gavel med bara ett ord
det finns ingen säkerhetsdörr som stoppar dig.
Välkommen in!

Till Dig

"when your sparkle evades your soul
I’ll be at your side to console

when your standing on the window ledge
I’ll talk you back, back from the edge

I will turn, I will turn your tide
be your Sheppard and your guide

when you’re lost
in the deep and darkest place around
may my words walk you home safe and sound

when you say that I’m no good
and you feel like walking
I need to make sure
you know that’s just the prescription talking

when your feet decide
to walk you on the wayward side
up upon the stairs
and down the downward slide

I will turn,
I will turn your tide
do all that I can to heal you inside

I will be the angel on your shoulder"

Kontroll?

Min kära livskamrat och jag brukar sällan bråka om trivialiteter som hushållsarbete, men när det då och då ändå kommer upp, kan han gärna hävda att han tycker att jag är en pedant. Nu är det nog lätt att avfärda min följande analys som att jag nog inte är den rätta att bestrida påståendet, men jag tänker ändå ge mig i kast med det.

Jag kan lugnt erkänna att det är enormt tillfredsställande att ha det städat runtomkring mig, men samtidigt kan jag också se med öppna ögon att så sällan är fallet, särskilt inte under de sista åren då jag medvetet gjort en prioritering. Eftersom jag vet att jag helt i motsats till ovan nämnda anklagelse, är väldigt slarvig, har svårt för att sortera papper och att slänga saker, så påverkar det förstås också ordningen. Jag har under mitt vuxna liv kämpat med att hitta struktur och hjälpmedel för att få någon sorts ordning. Det blev ju särskilt viktigt då jag blev lärare, för jag kan försäkra er alla, att det papperslösa samhället är INTE på gång och kommer aldrig att vara! Aldrig, snarast tvärtom! Skillnaden mellan mig och andra slarvjönsar, är att jag har svårt att förlika mig med det. Jag inser att ordning är viktigt för mitt inre kaos. Sålunda finns behovet. Tyvärr hittade jag inte en man som kunde uppfylla dem åt mig och dessutom har jag misslyckts rätt radikalt med att få mina barn att vara ordningssamma. Jag har provat allt! Fasta städdagar, mutor och straff i pengaform, ansvarsområden, familjeråd med vädjande tonfall, utbrott, sammanbrott, osv. Inget fungerar, jo, möjligtvis fasta städdagar, men det är just det jag har lagt ner. Till slut blev det svårt att hålla, då vi alla ofta har göromål på annat håll på helgerna. Ibland har mannen beredskap, ibland åker vi till landet och barnen ska vi inte tala om! En av dem bor knappt här emellanåt, hon kommer bara hem för att röja runt lite i sitt rum ;). Vardagar är det inte tal om (har även försökt det), då är jag själv en trasa, men en obrukbar sådan.

Hursomhelst, jag har kapitulerat och låter dammet och röran växa. Orkar inte. Mycket av röran står jag ju också för förstås, det erkänner jag ju. Men, pedant är jag alltså I N T E. Man kan ju undra var Han kommer ifrån.... Det finns dock ett par saker Han använder som bevis; bestickslådan bl.a. Vid några tillfällen har jag nämligen blivit "upprörd" över att besticken har blandats i sina fack och har då påpekat det för Min käraste, varpå Han menar att jag är hysterisk, "det spelar väl ingen roll"... Vilket i sin tur har lett till att han emellanåt roar sig med att medvetet lägga fel, kul va? Men, jag kan leva med det. Han menar också att jag är konstig då jag tycker att besticken ska ligga på rätt sätt då man dukar och inte bara slängas fram. Borgarbracka tror jag bestämt han viskar när jag inte hör.

Nu är det dock så att jag har upptäckt att jag kanske är "smygpedant"! Jag kan nämligen finna tillfredsställelse i några små handlingar jag vet att ingen märker, men de roar mig. Biktdags!:

1. När jag emellanåt fyller bestickskorgen i diskmaskinen, försöker jag sortera besticken, så att alla gafflar står för sig, osv. Min ursäkt är att det blir mer effektivt att tömma den sedan...

2. Jag vill att glasen ska stå efter form och typ i skåpet (rätt normalt misstänker jag). En ambition som oftast krossas då någon annan tömmer diskmaskinen.

3. En period försökte jag lägga mina tröjor i skåpet i färgordning, det var rätt kul, men det mesta var ju svart eller rött så det var inte så svårt egentligen...

4. Ibland "frontar" jag typ konservburkar och andra förpackningar i skåpen, ser lite fint ut. en sorts imaginär ordning skapas (ja, jag har jobbat i affär...)

5. Jag vill att köksprylarna ska ha en given plats i skåpen, pedantisk som jag är så gillar jag inte riktigt att behöva leta efter allting varje gång det ska användas...

För er hardcore-pedanter så misstänker jag att dessa punktinsatser låter helt normala, kanske t.o.m. lite slarvigt, men om Mannen fick veta detta, så vore det nog kört.

Min slutanalys blir således att det inre kaoset behöver öar av trygghet i tillvaron och förmodligen är min man en källa av lugn, stabilitet och trygghet och därför förstår han mig inte. Jag får nog ruska om honom lite så att även han mår lite dåligt, kanske ska jag hota med skilsmässa? ;)

Husdjur säljes

Ulliga, mjuka dammråttor säljes. Olika storlekar finnes, lättskötta. Pris kan diskuteras. Klara för hämtning omgående!

Säljes p.g.a. panik.

Beröring

Idag såg jag något som gjorde mig varm.

Satt och väntade på att träningen skulle börja och mittemot mig på den lilla "väntplatsen" (faktiskt, en liten balkong med en gräslik matta och några saccosäckar att sitta på!), nedsjunkna i två av de nämnda saccosäckarna, satt en man och en kvinna. Båda djupt fösjunkna i varsin tidning. De var väl närmare 60 år och klädda i träningskläder, själv satt jag och nynnade med Glasvegas i öronen och när jag tittar upp hamnar mina ögon på dem. Plötsligt rör sig mannens hand, liksom omedvetet mot kvinnans ben. Han fortsätter läsa, handen berör henne ömt på utsidan av låret och blir stilla där. Då ser jag hur hennes hand möter upp, också hon i fortsatt djup koncentration. Händerna berör varandra och liksom pratar och bekräftar "ja, jag finns här" och så var det klart.

Jag blev så rörd, över den enkla lilla rörelsen, så fylld av ömhet! Jag vet inte om jag riktigt lyckas förmedla detta här, men det gjorde mig så glad och hoppfull.

Sedan genomgick jag ett fantastiskt träningspass som snarast var yoga, tiden rusade och jag begav mig hemåt med humöret på topp....

...men, med blodsockret på botten. Så trots denna fina inledning, lyckades jag ställa till en riktigt korkad scen hemma p.g.a., som jag uppfattade det, för lite mat och för "mycket" folk. Egentligen var jag nog irriterad på Honom. Det blev så illa att jag sprang hemifrån, liksom dottern och pojkvännen.... Åh vad jag skämdes!! Jag lyckades dock fånga dem utanför porten och be om förlåtelse för mitt beteende, som jag tror, berodde på blodsockerbrist och tilltagande PMS, faktiskt!

Slutsats: Det goda humöret är färskvara och oerhört sårbart, hos mig.

Jag borde

Jag borde städa. Jag borde ha mer ordning. Jag borde skriva på min bok. Jag borde sluta curla mina barn. Jag borde vara mer sträng. Jag borde sluta... Jag borde börja... Jag borde höra av mig till mina kompisar mer. Jag borde gå och lägga mig i tid. Jag borde vara mer nöjd.... Jag borde skriva oftare i min blogg. Jag borde inte titta på sådan där underhållningsprogram, för jag borde ju visa min intellektuella skärpa dygnet runt. Jag borde inte glo så mycket på TV. Jag borde inte ta den där andra portionen, för då känner jag mig pluffsig. Jag borde inte bry mig om mitt utseende, för det är ju bara ytligt.

Borde, jag trodde jag hade gjort mig av med det där ordet, som jag fick arbeta så mycket med att lyfta bort från axlarna under den där tiden efter att jag hade frontalkrockat med väggen. Men se, nu är hon här igen! Ja, för en hona är det, det kan jag lova. Var kommer hon ifrån? Ibland känns det som att det är från omgivningen, kraven från " de normala", att man måste ha ordning i sitt hem, inte låta det förfalla. Ibland kommer det från föräldrar, som tycks ställa krav på att man ska klara allt det där som tydligen hör vuxenlivet till. Trots 40 fyllda, tycks jag ju inte mognat riktigt än. Ibland är det säkert välmenande vänner, som ger en råd i hur jag ska hantera mina barn, råd som förvandlas till borde, för de sitter väl inne med lösningen?? Andra gånger är det från media och reklam. Eller inte, för jag är ju inte så dum att jag påverkas av media!!! Eller? Det kan ju också vara på jobbet, med en oempatisk chef är det lätt hänt: "du borde ställa upp när någon (läs: jag) ber dig.

Fast, kan det finnas ett annat perspektiv? Kan det finnas något där inuti mig, som pockar på uppmärksamhet, som aldrig är nöjd med vad jag gör, som alltid tycker att jag ändå kunde hunnit med lite mer den där dagen. Kan det vara så att den där lilla därinne inte känner sig bekräftad och därför vill vara perfekt för att duga? Kan det vara så att jag ska ta upp den lilla och krama om henne och viska: "att du duger, det spelar ingen roll vad någon annan säger. Du behöver heller inte klara allt själv utan du kan, nej, ska be om hjälp om det behövs!"

Jag borde helt enkelt sluta säga borde.

Vårkänslor

Ljuspunkterna ökar och kanske smälter de snart ihop till en skön sol att sola ansiktet i. Försiktig viskar jag fram ett litet hej. Sitter här nöjd och belåten efter ett träningspass....... med min särskilda tjej! Små steg mot någon som kan likna en uppförsbacke, inte dumt.

Går på gatan och kan numera mellanåt le en smula mot dem jag möter. Är våren på gång månne?

Yster - inte dyster

Fick en glad kommentar av dottern häromdagen: "Din blogg är inte lika dyster längre, det tycker jag känns bra". Det kändes bra även för mig, för det ligger helt klart något i det hon säger. För trots stor arbetsbelastning och en rätt omvälvande situation på jobbet, så finns det faktiskt en hel del ljuspunkter i livet just nu. Hon är en av dem.

Härdad av livet är jag inte längre den som ropar hej i förtid, så jag håller mig "cool", men så småningom kanske jag faktiskt har lite positiva framsteg att berätta om här. Det gäller helt enkalt att lära sig att inte bli åksjuk av livets bergochdalbana.

En kompis frågade häromdagen om jag inte hade fått magsår än och jag kunde faktiskt svara med en hjärtligt svart gapskratt och DET hade inte hänt för ett år sedan kan jag säga.

Så, se upp i backen, här kommer jag!!

Varats tillstånd just nu

Med huvudet fullt av drakar, hjältar och diverse pedagogiska tankar kring flerstämmighet finns inte mycket plats kvar för andra ord, trots att det kanske är just det jag behöver. Jag jobbar, eller rättare sagt, är bara på plats tre dagar i veckan, ändå finns ingen tid. Resterande dagar ska jag ju förstås ängna mig åt studier, vilket jag också gör, men just nu känns det inte som tiden räcker till. Måste ändå tillägga att det är stimulerande på många sätt, trots att jag inser min otillräcklighet och mina brister genom att studera andra goda pedagogiska exempel. Önskar egentligen att jag hade fått göra detta tidigare.

Trots att ord för min omgivning, nog tycks vara det sista som tar slut hos mig, så är det nog ett faktum just nu. Jag ska i alla fall försöka återkomma lite mer hit. Får helt enkelt försöka hitta en rutin. Just nu är det dock lite svårt eftersom min dator dessutom har kraschat.... Blä!