Min kära livskamrat och jag brukar sällan bråka om trivialiteter som hushållsarbete, men när det då och då ändå kommer upp, kan han gärna hävda att han tycker att jag är en pedant. Nu är det nog lätt att avfärda min följande analys som att jag nog inte är den rätta att bestrida påståendet, men jag tänker ändå ge mig i kast med det.
Jag kan lugnt erkänna att det är enormt tillfredsställande att ha det städat runtomkring mig, men samtidigt kan jag också se med öppna ögon att så sällan är fallet, särskilt inte under de sista åren då jag medvetet gjort en prioritering. Eftersom jag vet att jag helt i motsats till ovan nämnda anklagelse, är väldigt slarvig, har svårt för att sortera papper och att slänga saker, så påverkar det förstås också ordningen. Jag har under mitt vuxna liv kämpat med att hitta struktur och hjälpmedel för att få någon sorts ordning. Det blev ju särskilt viktigt då jag blev lärare, för jag kan försäkra er alla, att det papperslösa samhället är INTE på gång och kommer aldrig att vara! Aldrig, snarast tvärtom! Skillnaden mellan mig och andra slarvjönsar, är att jag har svårt att förlika mig med det. Jag inser att ordning är viktigt för mitt inre kaos. Sålunda finns behovet. Tyvärr hittade jag inte en man som kunde uppfylla dem åt mig och dessutom har jag misslyckts rätt radikalt med att få mina barn att vara ordningssamma. Jag har provat allt! Fasta städdagar, mutor och straff i pengaform, ansvarsområden, familjeråd med vädjande tonfall, utbrott, sammanbrott, osv. Inget fungerar, jo, möjligtvis fasta städdagar, men det är just det jag har lagt ner. Till slut blev det svårt att hålla, då vi alla ofta har göromål på annat håll på helgerna. Ibland har mannen beredskap, ibland åker vi till landet och barnen ska vi inte tala om! En av dem bor knappt här emellanåt, hon kommer bara hem för att röja runt lite i sitt rum ;). Vardagar är det inte tal om (har även försökt det), då är jag själv en trasa, men en obrukbar sådan.
Hursomhelst, jag har kapitulerat och låter dammet och röran växa. Orkar inte. Mycket av röran står jag ju också för förstås, det erkänner jag ju. Men, pedant är jag alltså I N T E. Man kan ju undra var Han kommer ifrån.... Det finns dock ett par saker Han använder som bevis; bestickslådan bl.a. Vid några tillfällen har jag nämligen blivit "upprörd" över att besticken har blandats i sina fack och har då påpekat det för Min käraste, varpå Han menar att jag är hysterisk, "det spelar väl ingen roll"... Vilket i sin tur har lett till att han emellanåt roar sig med att medvetet lägga fel, kul va? Men, jag kan leva med det. Han menar också att jag är konstig då jag tycker att besticken ska ligga på rätt sätt då man dukar och inte bara slängas fram. Borgarbracka tror jag bestämt han viskar när jag inte hör.
Nu är det dock så att jag har upptäckt att jag kanske är "smygpedant"! Jag kan nämligen finna tillfredsställelse i några små handlingar jag vet att ingen märker, men de roar mig. Biktdags!:
1. När jag emellanåt fyller bestickskorgen i diskmaskinen, försöker jag sortera besticken, så att alla gafflar står för sig, osv. Min ursäkt är att det blir mer effektivt att tömma den sedan...
2. Jag vill att glasen ska stå efter form och typ i skåpet (rätt normalt misstänker jag). En ambition som oftast krossas då någon annan tömmer diskmaskinen.
3. En period försökte jag lägga mina tröjor i skåpet i färgordning, det var rätt kul, men det mesta var ju svart eller rött så det var inte så svårt egentligen...
4. Ibland "frontar" jag typ konservburkar och andra förpackningar i skåpen, ser lite fint ut. en sorts imaginär ordning skapas (ja, jag har jobbat i affär...)
5. Jag vill att köksprylarna ska ha en given plats i skåpen, pedantisk som jag är så gillar jag inte riktigt att behöva leta efter allting varje gång det ska användas...
För er hardcore-pedanter så misstänker jag att dessa punktinsatser låter helt normala, kanske t.o.m. lite slarvigt, men om Mannen fick veta detta, så vore det nog kört.
Min slutanalys blir således att det inre kaoset behöver öar av trygghet i tillvaron och förmodligen är min man en källa av lugn, stabilitet och trygghet och därför förstår han mig inte. Jag får nog ruska om honom lite så att även han mår lite dåligt, kanske ska jag hota med skilsmässa? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar