rött och blött

Det är märkligt hur kärlek kan spränga ett hjärta och samtidigt hela. Att det gör så ont att älska. Om du älskar blir du sårbar, det är ett faktum.

Splittrad mellan kärlek till de levande och behövande och sorgen över henne som inte längre är kvar. Hotar att spränga bröstet, nu gäller det att hitta den läkande tanken. Att kärleken ändå helar. Jag har ynnesten att älska. Jag är privilegierad.

Men det är fan inte lätt. Inte när någon mår dåligt och jag bara vill hela, laga, rädda. Mitt väsen är totalt upptagen av detta och ändå, så trött. "Du behöver inte bära världen på dina axlar" är en återkommande kommentar. Nähä? Hur ska jag göra då? Hur skulle jag kunna hålla ihop om jag inte försökte med min lilla värld åtminstone? Samtidigt vore det ju intedumt med lite hjälp, det är ju rätt tungt.

Tur att så lite behövs för ny energi. En kram, ett ord och jag är uppfylld igen. Av hopp. Av ny, frisk kärlek. Samtidigt, det är så lätt att dra ner sig själv med meningslösa tankar. Vad har jag gjort för fel? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Förhoppningsvis får jag inga svar. Bitterhet är definitivt inte en lösning som är uppbyggande.

Vill återigen skrika. Eller slå. Eller fly. Eller tystna. Ide? Men inte, så blir det ju inte, till slut.
Till slut blir det nog lugnt. Det är Hoppets svar. Och ännu, fortfarande, är jag dess lärjunge. Jag tränar hopp varje dag.

Mitt liv

En kär vän gav mig en länk till en skrivartävling. Temat är: "Mitt liv"......
Kan det var mer passande? Mer skrämmande?

Kanske ska jag våga? Övervinna rädslan och prova. Men inte kan väl jag. Inte. Plötsligt blir mina elevers utsatthet så tydlig och här sitter jag, mitt i bedömandet av de unga skribenternas produkter och har mage att påstå att jag är rädd!

Ödet utmanar mig återigen. Det kanske är meningen. Vi får se. Om tio dagar.

Paus

Pausar från nationella prov. Pausar från livet. Med spel. Meningslösa söka-finn-spel. Eller är de det? Meningslösa? För vad vill vi inte, om att finna det vi söker? Kanske är det bara en träning för livet, för att jag slutligen ska finna den där meningen, det som ger livet det där skimret. Att jag ska känna att "nu, nu lever jag, precis som jag vill. Varje dag är en seger, en upplevelse". Vill vi inte alla det?
Samtidigt, vad finns det för mening med att sitta och stirra på en skärm, medan livet pågår runt omkring? Fast kanske just det, måste få vila, när dagarna är så fulla med liv från 8 till 5, minst. Vila från alla tankar som annars rusar, vila från mig själv.
Fast det här är bara en massa trams, vill ju bara legitimera mitt meningslösa beteende. Så klart att det vore bättre att göra något annat, som att gå ut i solen eller ta tag i balkongen och sätta blommor. Sticka ut näsan i friska luften eller nävarna i jorden. Men detta är ju så mycket enklare. Så är det.
Så slut på bortförklaringarna. Eller?

Och jorden den snurrar

Det är märkligt att solen kan lysa.
Att människor går omkring och pratar och ler.
Att glassar smälter i värmen.
Att barn springer över skolgården och skrattar.

Det är märkligt att jorden inte har slutat snurra.
Att klockorna inte står still.
Att mitt arbetsbord fortfarande är belamrat av arbete.
Att det är måndag och imorgon tisdag.

Det är märkligt att jag fortfarande kan irritera mig på familjens bristande hushållarbete.
Att jag bryr mig om skoskavet som svider.
Att jag måste planera middagen.
Att de privata bekymren finns kvar.

Det är märkligt att livet rullar vidare, trots att tårarna trillar. Att handbromsen inte fungerar, att jag är maktlös inför livet.

Det är märkligt.

Du vackra bergsget

Nu är din kamp över, vackra människa.

Jag minns dig som en urkraft.

En blomma i ett bergsland. En havsdrottning. Ett bultande hjärta. En bergsget. En källa till inspiration. Ett lyssnande hjärta. En lejoninna till mor. En rättskämpe. En sällsam älva. En trummande ängel.

Tack för att du fanns hos oss ett tag.

Du, jag minns dig. Som du var. Alltid.

Med kärlek.

Vila i frid, min vän.

Faktum kvarstår, hur mycket ni än skriker

Ibland tar ju livet bara andan ur mig. Jag får kämpa för att inte även anden ska ta sitt pick och pack och dra.
Det gäller att behålla tron människan, trots att insikten dyker upp igen och påminner om vilket evigt jobb det är. Att det måste ske en ständig kamp både inombords varje person liksom med omgivningen. Allt för att människor ska stå emot grupptryck, våga säga ifrån när något känns fel, palla trycket och ifrågasätta, tänka kritiskt. Men framförallt, låta sig själv styras av medkänsla och en tro på människan.
Naturligtvis har jag som alla andra rykts med av händelserna i Bjästa, något sen, jag vet. Satt med näsan i rättningshögen då UG gick på TV, men tack och lov, finns SvtPlay! Turligt nog blev jag informerad dagen efter utav en elev:" Det var precis som i Flickan och skulden!" utbrast hon. "Ja, tyvärr", var jag ju tvungen att replikera, "tyvärr".
En bok räcker inte, inte heller ett arbetsområde i skolan, utan det måste ske ett ständigt arbete, hela tiden. Och alla måste passa sig för de enkla svaren, att det bara kunde ske för att det var en liten by; "en inavlad by", "inskränkta och okunniga" eller "idioter". Nä, det kunde varit var som helst, för synen på tjejer, kvinnor lurar överallt under ytan, bland både tjejer och killar. Så är det bara.
Konfrontera faktum, innan du tar nästa steg.

En bön

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Människans drömmar om en Gud, strävan efter en tro, gör sig så tydlig i dödens skugga. Den rituella handlingen, formerna kring bedjandet, blir en trygghet att ta till. Hoppet och trösten får ett rum. Vanmakten besegras av tron på att du verkligen gör något. Du får tid att sätta ord på dina känslor. Bara tanken på att kanske, kanske finns det någon/något som tar emot din bön och kanske, eventuellt också betänker, överväger att ingripa, innebär ett hopp att det du gör har en mening.

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Istället skriver jag. Formulerar ord i tanken och sänder dem till dig med förtvivlan i mitt bröst.

Jag tänker på er. Alla. Alltid.

När hoppet slingrar sig

Tre hjärtan i en bil. Genom Sverige. Tre sorger.
Ett lejonhjärta, oändligt med plats för alla.
Ett blottat, oskyddat och öppet, på väg att drunkna.
Ett ungt, med höga murar, med ett blottat hål, på väg att förblöda.
Alla lider.
Alla bär på en otröstligt slöja av sorg.
Alla är i behov av lindring.

Våra blickar är riktade mot horisonten. Ser trädens toppar resa sig mot himlen som obönhörligt mörknar. Landskapet rusar förbi, gråa toner utsuddade till en dimma. Mörka skuggor döljer sig i skymningen.
Plötsligt, vita villor med symmetriska trädgårdar, hånar oss med sina perfekta vinklar.

Vi är på flykt från något. Mot något, kan man det?
Vi undrar stilla om vi verkligen kan hjälpa varandra.
Vi önskar. Vi vill.