rött och blött

Det är märkligt hur kärlek kan spränga ett hjärta och samtidigt hela. Att det gör så ont att älska. Om du älskar blir du sårbar, det är ett faktum.

Splittrad mellan kärlek till de levande och behövande och sorgen över henne som inte längre är kvar. Hotar att spränga bröstet, nu gäller det att hitta den läkande tanken. Att kärleken ändå helar. Jag har ynnesten att älska. Jag är privilegierad.

Men det är fan inte lätt. Inte när någon mår dåligt och jag bara vill hela, laga, rädda. Mitt väsen är totalt upptagen av detta och ändå, så trött. "Du behöver inte bära världen på dina axlar" är en återkommande kommentar. Nähä? Hur ska jag göra då? Hur skulle jag kunna hålla ihop om jag inte försökte med min lilla värld åtminstone? Samtidigt vore det ju intedumt med lite hjälp, det är ju rätt tungt.

Tur att så lite behövs för ny energi. En kram, ett ord och jag är uppfylld igen. Av hopp. Av ny, frisk kärlek. Samtidigt, det är så lätt att dra ner sig själv med meningslösa tankar. Vad har jag gjort för fel? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Förhoppningsvis får jag inga svar. Bitterhet är definitivt inte en lösning som är uppbyggande.

Vill återigen skrika. Eller slå. Eller fly. Eller tystna. Ide? Men inte, så blir det ju inte, till slut.
Till slut blir det nog lugnt. Det är Hoppets svar. Och ännu, fortfarande, är jag dess lärjunge. Jag tränar hopp varje dag.