En bön

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Människans drömmar om en Gud, strävan efter en tro, gör sig så tydlig i dödens skugga. Den rituella handlingen, formerna kring bedjandet, blir en trygghet att ta till. Hoppet och trösten får ett rum. Vanmakten besegras av tron på att du verkligen gör något. Du får tid att sätta ord på dina känslor. Bara tanken på att kanske, kanske finns det någon/något som tar emot din bön och kanske, eventuellt också betänker, överväger att ingripa, innebär ett hopp att det du gör har en mening.

Om jag kunde, skulle jag be för dig varje dag.

Istället skriver jag. Formulerar ord i tanken och sänder dem till dig med förtvivlan i mitt bröst.

Jag tänker på er. Alla. Alltid.