drömmen

fötter som svävar över runda stenar
klättrar på berget
blossande kinder och vind i håret
svävar
svävar

pärlande skrattar flickan
blicken stolt och trotsig
utmanar den förbannade, älskade västanvinden
skrattar
skrattar

lockar med oss, in oss i farten
ön som är paradiset
för henne med den lätta kroppen
lockar
lockar

stannar ser ut mot havet som lever
båten drömmarna spricker trasas sönder
rädslan sprider sig når ögonen
rädd
rädd

vi sträcker ut händerna
vill fortsätta dansen
med den levande varelsen
dansa
dansa

musiken tystnar
havet stillar sig
blicken slocknar
tystnad
stillhet

vet inte

ångest smärta rädsla
mörker ensamhet bottenlös
avstånd cancer död
hopplöshet vanmakt lidande

ord som jag känner
ord som gör ont
känslor som värker
det vet jag


hospice
om det vet jag inte
vad jag känner

Prestationsprinsessan

"Jag kan inte bortse från detta mördande jag: det finns där, jag känner lukten och närvaron av det, men jag tänker inte ge det mitt namn. Jag ska dra skam över det... Det största vapen det har och har haft är bilden av mig som en fullkomlig framgång: i mitt sätt att skriva, undervisa och leva. Så fort jag vädrar icke-framgång i form av refuser, frågande miner i lektionssalen när jag är oklar på någon punkt, eller kall fasa i de privata relationerna, anklagar jag mig själv för att vara en hycklare, eftersom jag utger mig för att vara bättre än jag är, och för att i grund och botten vara usel."

Sylvia Plath, Dagböcker

Fick en bok av en kollega, som hon tyckte skulle gå runt i den grupp jag då satt med i, men hon betonade att hon vill att jag skulle få den först.... Den heter Duktighetsfällan - en överlevnadsbok för prestationsprinsessor. Ok, inget att hetsa upp sig för i och för sig, då jag mycket riktigt har fått min beskärda del av väggkrock för några år sen, år 2003 för att var mer exakt. Så det var ju ganska rart ändå och jag tänkte första att inte behöver jag det här nu, men jag provar.

Nu slukar jag boken, skriven av två forskare på Karolinska som arbetar med stress. Jag vet att jag har en liten bit kvar till väggen och att jag har lärt mig mycket på vägen hit, men inser under läsningen att jag här får svar på en hel del jag har funderat på. Under min sjukskrivning hade jag mycket svårt att förlika mig med att jag var någon perfektionist, som man ofta hävdar att vi som blir utbrända är. Jag menar, jag är slarvig, kan vara ganska lat och apatisk för den delen. Nu fick jag en ny insikt.

Joanna Rose och Aleksander Perski hävdar att det finns två typer av perfektionister. Alltså två olika förklaringar till vilken typ av självkänsla man besitter, då det ju handlar om en försvagad sådan som driver en till att vilja bevisa något hela tiden. Att det är mina prestationer som avgör vad jag är värd. Den ena sorten kallas för "Kompetensbaserad självkänsla" och den andra helt enkelt "Relationsbaserad självkänsla". Ett sätt att avgöra vilken som kan vra aktuell, är enligt dem att skatta sig enligt ett antal påståenden. 1 betyder att det inte alls stämmer och 5 att att det stämmer helt.

När jag läste listan över relationsbaserad självkänsla, lämnade jag över den till min H och frågade oskyldigt "Hur tror du jag hade skattat mig här?"....

1. Jag har en tendens att vara andra till lags för att inte riskera att förlora deras uppskattning.

2. Jag är mycket känslig för signaler av avvisande och ogillande från andra omkring mig.

3. Min självkänsla går lätt upp och ner beroende på signaler av avvisande och accpetans från andra i mina nära relationer.

4. Om en kärleksrelation tagit slut känner jag mig verkligen oduglig och värdelös.

5. Jag är benägen att ofta visa för stor hänsyn i relationer på bekostnad av mina egna behov och känslor.

Och jag arbetar med människor, som lärare, hela dagarna.

No further comments.

Fortsättning följer.

Nervtrådar

Det talas om släktled. I min finns istället en nervtråd som existerar i led har jag kommit fram till. Den går från min mor och med största sannolikhet bakåt i tiden. Från mig fortsätter den neråt. Innebörden av detta är att det de känner, känner också jag. Smärta, glädje, sorg. Det drabbar mig i magen, i hjärtat och rakt i solar plexus. Det finns inget skydd.
Det är INTE en navelsträng, jag är säker. Nerverna ger upphov till en direkt reaktion, att värja sig är en omöjlighet.
Min insikt förklarar så mycket, men inger inget hopp. Den förklarar skeenden, beteenden, men ger ingen lindring. Liksom en förbannelse finns den där och hindrar oss från att agera rationellt. Vi får helt enkelt bara följa med, hålla i oss och hoppas på kärlekens kraft. även om det är den som så ofta står för smärtan. Jag har trots allt ändå ett val, att blunda eller gå med öppna ögon. Väljer det senare, ty det första är beprövat och ingen lösning.
Så, nu svingar jag mig i repet och hoppas att vi snart kommer över på nästa sida.

Hjärtvibrationer

Jag är inte sams med mitt hjärta
Är trött på denna eviga osämja som bara skapar förvirring
Fysiken är emot mig
drabbningar utan blod men ack så mycket smärta
Det vibrerar och dunkar under huden
Tappar talföret
Tappar tankeförmågan
Nervösa små steg, glider tyst undan
Oroliga blickar, flackar upp i taket
Oregelbundna slag, väcker ångest i bröstet
Svettdroppar rinner nerför ryggen
Hjärtats krig med hjärnan
Ingen nyhet, men ändå så aktuellt
Alltid?
Alltid
Jag är inte sams med mitt hjärta
och inte det med mig

Bubblor av statisktik

Inte så nytt, men lik förbannat så aktuellt och genialiskt! Världens tillstånd och statisktikens makt eller oförmåga. Kolla in det, en lysande föreläsare lär dig både ett och annat.