Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Är du med?

Greppa livet med ena handen
och spring
Ty tiden är obönhörlig
Tillvaron fylld av gropar
men också
ovärderligheter att hinna med