Spelberoende

Om vi spelade poker nu
skulle du syna och ta risken att förlora hela potten

Är du en gambler
Är jag?

Ett ledmotiv kan vara bra att ha

Efter en kväll i desperationens tecken efter tunga besked om ytterligare bakslag i behandlingen, går jag uppför den långa backen mot jobbet. Efter mig släpar jag en resväska som så lätt har rullat efter mig bara några sekunder innan. Storleken är blygsam men 45gradig lutning, blir den plötsligt en enorm tegelsten. Dagen innan förbyttes glädjen över att ha fått mycket gjort på jobbet och med Bob Hansson i Vita Bergen att se fram emot, mot den där tunga rocken igen. Jag har verkligen omedvetet tryckt undan de tankarna under mina flesta vakna timmar. Det känns så hopplöst att tänka på det, eftersom det inte gör någon skillnad och om jag stannar upp i det, så gör det så ont. Men så kom det över mig igår ändå. Min käcka reaktion blev då att strunta i Bob och fokusera på Sonen en stund. En burgare och en dyr öl på OT. Ska man vara destruktiv ska man vara det med stil…. Skrattade nog något överspänt, men en stund höll jag demonerna borta.
Men åter till saken, dagen efter. Jag går i denna tunga backe i dubbel bemärkelse och har lurarna som vanligt i öronen. Plötsligt ljuder en låt i öronen som liksom lyfter mina fötter i takt. Mika. Det var länge sen. Fokus flyttas från tankarna och motigheten till att låta stegen gå i takt. Svisch så är jag uppe. Alli McBeals ständiga tjat om ett eget ledmotiv, blev plötsligt begripligt. Det är klart. Odiskutabelt Hur ska man annars orka livet? En sång. Musik. Något att uppfyllas av. Att återkomma till. En vän. En takt. Från desperation till trivial och skär lycka över att kunna röra sig.
Och just nu snurrar Jakob Hellman i mitt öra. Nostalgiska toner, återupptäckta. Min nya mobils funktion SenseMe har ändå ett ursprung ur verkligheten. Vi väljer musik efter humör, problemet är bara att jag vill välja min själv. Som ett barn känner jag trygghet av att höra samma musik om och om igen då livet rasar därutanför. För därinne är vi ju i slutändan alltid ensamma. Och då är det skönt att ta in lite sällskap.

Jakten på mening

Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.

Kärlek.

Kärlek

En sommarglimt

Vi skulle ut och hitta svamp. Tänkte vi. Två storstadsbarn. Var finns de? undrade vi. Kantarellerna. Inget svar var lika. Misstänker en komplott.

Vi fann två under en björk. Fem under en gran. Ytterligare sex under en ek?

Var är svamparna? Största samlade antalet, men dock av en misstänkt oätlig sort, växte PÅ ett träd, se bilden.

Två förvirrade men uppiggade stockholmare traskade sen hemåt med en korg med pålägg. Inte mer.