Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.
Kärlek.
1 kommentar:
Huuu! KRAM min fina.
Skicka en kommentar