Jakten på mening

Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.

Kärlek.

Fy fan...

Vill ju så gärna, gärna tro på det goda hos människan men ibland är det svårt.

Måste ju förstås kommentera detta hemska som skedde i Finland. Känner mig ju lite extra berörd då jag jobbar i skolan och så ofta ser utanförskap. Det är faktiskt en av våra största frågor och vi diskuterar det MYCKET. Hur ska vi göra? Vad kan vi göra? Kan vi göra?? Det är inte lätt och det är ofta mycket sorgligt.
I alla fall, vad jag tappar hoppet på är inte just denna olyckliga människa som begår dådet, utan media. Vad är det som händer på kvällspressens redaktioner? Hur tänker de? "Ja, vilken bra idé! Vi presenterar de här massmördaren som en actionhjälte. Ja, vi kan ju sno lite bildteknik från filmvärlden. Om vi låter mynningen peka mot läsaren och så lägger vi rubriken/löptexten liksom under. Det blir fräckt, ja!!" Eller? Hur gick det till när de bestämde sig för att leva upp till dessa desperata människors önskan, att bli sedda och kända? Ändå finns det psykologer som ständigt i samband med sådan här händelser, tydligt och klart framhåller hur det kan "smitta" och vilket ansvar media har. "Men nej, vi vill sälja lösnummer, jajjamensan! Och jag har inget alls att skylla på annat än min enorma girighet!"

Ibland är det svårt att ha respekt för journalistkåren och deras bristande moral...

Lär sig människan NÅGOT av sina erfarenheter??

Idag pratade jag med Mannen, han som sitter kvar på landet, med en tilltufsad tumme och en lång sjukskrivning framför sig.
-Allt väl, tyckte han.
-Vad pysslar du med på dagarna? frågade jag.
-Tja, jag hugger ved....
-Va??!!! Hugger du ved?
-Jamen jag kan ju inte göra något annat..
-Eeh, vad säger du??
-Jag kan ju inte diska och jag har bara läst böcker. Jag använder ju bara en hand.
-Jaha, så du menar att det är tryggare att klyva ved med en hand, med samma maskin som har gjort dig just så handikappad???
-Eh, ja...
-Du har alltså inte lärt dig något alls av din erfarenhet?
-Människan är det enda djuret som inte lär sig av erfarenhet, svarar den märkliga mannen, stolt (?!)
Jag omvandlas genast till "mamma":
-Du ska inte använda maskiner eller "farliga" redskap när du är ensam, kan vi inte vara överens om det åtminstone??
-.....
-Och jag tror inte en sekund på att du bara använder ena handen när du klyver ved! Har jag rätt eller har jag rätt??
-Nu vågar jag inte svara dig, jag är rädd för dig *skrattar*

Jag har inga ytterligare kommentarer, utan väljer att dyka er i mitt examensarbetes sista upptakt.

Rent hus

Min blick föll på spindlarna som pilade runt i rabatten. De samsades med allehanda bråte och en tanke slog mig. Någon sa till mig häromdagen att spindlar i hemmet betyder att man har ett rent hus. Ganska oförargligt men en typisk sådan där mun från mun historia som förs vidare och blir till en sanning, oavsett trovärdigheten. Tänkte då att det är som en symbol för hur fördomar förs vidare. Någon berättar för dig att: " Vet du, att jag har hört att alla kroater bär kniv!" Och så svarar du: "Nähä, är det sant?!" "Jovisst, jag läste det någonstans, så man ska akta sig. Det ingår visst i deras kultur." Och vips, så har en vandringshistoria fötts.

Människan har ett behov av att generalisera, det kan man inte komma ifrån, det handlar om att överleva, att snabbt kunna göra sig en bild av omgivningen, verkligheten. Vi sorterar in människor, företeelser i fack. Det behöver inte alltid vara negativt, men det är livsviktigt anser jag, att man lär sig att alltid ifrågasätta, att inte svälja allt man hör.

Att tänka kritiskt, kan vara jobbigt, att aldrig lita till 100 % på allt är sällan ett helt attraktivt drag. Jag menar ändå att man bör göra det, barnen måste lära sig detta sättet att tänka i skolan, hemma. Självklart behöver man inte ifrågasätta ALLT högt och ljudligt, det går ju bra att sortera vilka påståenden som är värda att undersöka närmre. Men om vi bara tar allt vi hör för sanning, kan det bli så fel.

Så bli en jobbig jävel, men välj dina strider. Bekämpa fördomarna.

Gräsligt dilemma

Jag gillar inte att klippa gräs.
Inte för att det tar så lång tid.
Inte för att det är svettigt och jobbigt.
Utan för att det bor djur i gräset.
Grodor som inte har bett om att bli styckade.

Ibland är det inte roligt att vara människa.

Engla

Det finns väl ingen bloggare som inte skriver om detta idag, men jag tänkte inte det alls först. Kände att det finns inga ord, inga som är tillräckliga och det gör det väl fortfarande inte. I morse läste jag Hillevi Wahls krönika i en av gratistidningarna och hon sammanfattade mina känslor så bra, lite för bra, tårarna brände.

Och så är det, smärtan är enorm då jag tänker på detta. Hillevi skrev just att"det finns nog ingen förälder som inte kramar sina barn extra hårt idag" och det är ju så. Att försöka leva sig in i mammans smärta gör så ont att det blir ofattbart att tänka sig hur hon känner det just nu!

Usch!

En annan tanke som ofta kommer upp och i samtal med andra, är detta om. Om hon inte hade cyklat den dagen, om han inte hade åkt där just den dagen, om man hade tagit in honom i samband med "Pernillamordet", om, om, om...... Men den smärtsamma sanningen är ju att det inte hjälper sorgen, tvärtom! Det skapar bara ångest, samtidigt är det ju förståeligt att tankarna går i de banorna.

Såg just inslaget i Aktuellt. Tänker på en mening jag skrivit tidigare: Det finns ingen ondska, bara rädsla. Detta måste jag ju verkligen anstränga mig för att aktualisera nu, när hatet växer i människors hjärtan. Naturligtvis är de orden en förenkling av verkligheten, men jag vill nog fortfarande hävda att det finns förklaringar (inte ursäkter!) till människors beteenden, beteendestörningar. Ofta upplvelser och övergrepp, men också psykiska sjukdomar. Alltså måste den psykiatriska vården vara något man satsar på och inte som idag, drar ned på!

Ljuset flämtar i fönstret och jag längtar innerligt efter en kram från min dotter!

Kom ihåg att älska varje dag

(fritt från Stefan Sundström)

Andra människors betydelse och ansvar

Idag pratade jag med min oändligt kloka och kära vän K som alltid har ett mänskligt perspektiv på allting. Vi talade om skolväsendet och våra barn, extra intressant då jag sjäv är en del av systemet. I det sammanhanget delgav hon mig en skrämmande och kuslig historia. Läs den här!

En psykolog i USA, utförde ett experiment för många år sedan på en klass som skulle börja mellanstadiet. Utfallet fick ett skrämmande resultat, som verkligen visar på hur vi alla är styrda av förutfattade meningar (ingen nyhet kanske), men också vilket enorm effekt det har på hur den vi har uppfattningen om, påverkas i sin tur. Om jag inte förväntar mig något av en person eller kanske t.o.m. utgår från att denne inte förstår något, så är det också så denne agerar. Man lever alltså upp till förväntningarna!!
Jag har genast bestämt mig för att detta exempel måste diskuteras i min skola, för det är just i skolan det kan få så förödande konsekvenser. Det förkroppsligar och förklarar också det som matematikläraren i TV-serien "klass 9a" ständigt återkommer till: att man måste tro på barnen, visa att man har positiva förväntningar!

Shit, vad det är ansvarsfullt att vara människa och särskilt en som arbetar med unga människor!

Ni måste läsa länken, den är för lång att återge ordagrant här, men fruktansvärt aktuell och livsviktig!

Varje gång du möter en människa, måste du se den och alla möjligheter som finns, inte bristerna. Dem har vi alla, men det finns ingen som helst vinst att lyfta fram dem, tänk på det!

Kort och gott

Det finns ingen ondska, bara rädda människor.

Hur gör man när man skriver korta inlägg????

Bland mycket annat jag funderar på under min vakna tid, finns miljöfrågorna, extra aktuela nu eftersom jag just har begått en dödssynd i mina egna ögon. Jag har rest med flyg.

När jag som yngre spoling engagerade mig i miljöfrågan, kändes det liksom enklare. Motståndet i samhället var så stort och medvetenheten mycket mindre än idag, att bara det att man pratade om det var en aktiv insats. De få ekologiska varor som fanns, kunde man lätt välja. Det som var lite mer komplicerat var då MUDI-MUMS (mat utan djurindustri och mat utan multinationella storföretag) tanken. De stora företagen växte ju hela tiden och tog över mer och mer. Listan uppdateras nog fortfarande, men jag tror att det är väldigt svårt att följa till fullo, framför allt dyrt. Bortsett från detta, handlade det alltså till stor del om att undvika kemikalier som skadade vår miljö och en djurindustri utan känslor.

Idag, finns samma tankar kvar hos mig och dessutom har de blivit ganska vanliga och inte särskilt radikalt bland en mycket större del av befolkningen, att man kallar sig miljömedveten. Detta är förstås väldigt bra. Vad som istället komplicerar till det hela, är ju exaktheten och just kunskapen. Lösningen är inte längre så enkel. Att köpa kravmärkta tomater odlade i växthus i Tyskland, är inte ett självklart alternativ då även klimatfrågan måste beaktas.

För mig har tåget varit ett självklart alternativ till flyget, dessutom ett jäkligt behagligt sådant. Att dunka fram genom landskapet i lugn och ro är rena balsamet för själen. Huvudproblemet hittills, har jag upplevt vara priset, alltså att ansvariga politiker inte har gått in och använt sina styrmedel till att gynna tåg framför flyg. MEN, så enkelt är det inte heller! I Sverige stämmer detta, att tåg är ett renare alternativ. Skulle jag istället välja att ta tåget till Spanien, är saken inte längre lika självklar, eftersom elen i Europa inte alltid har en ren källa. Risken är alltså att när du sitter där i din kupé och njuter av det europeiska landskapet utanför tågfönstret, så bidrar du till ökade koldioxidutsläpp, orsakade av förbränning av kol! Detta faktum påminde en av morgontidningarna mig om för en tid sedan. Jag drabbades av en akut handlingsförlamning, existensiell ångest och en hopplöshetskänsla riskerade att sänka mig helt. För visst är det så, någonstans finns det ju en gräns för vad vi kan ta in, innan vi ger upp, förtränger och väljer att gå vidare i livet med skygglappar.

Denna fysiska och psykiska reaktion jag drabbades av, klingade dock av rätt snabbt, då jag bestämde mig för att tänka om. Just denna psykologiska sida av människors beteende, är ju den politikerna måste ha med i beaktande. Detta är helt enkelt en politisk fråga. Om de tog ansvaret och tog rätt beslut, så skulle också vi övriga dödliga få mer kraft att fortsätta att agera i vår egna privata sfär. Min slutsats blev därför att om jag vill agera, så räcker inte min konsumtionskraft utan jag måste bli aktivist, påverka politikerna på något sätt. Detta gör ju redan många i organiserad form, så nästa steg blir för mig att organisera mig. Alternativ nummer två är förstås att bli politiker, en tanke jag faktisk har lekt med...Men, säg vilka tankar jag inte lekt med???!

Sen är det också skillnad mellan människors förmåga och möjlighet att faktiskt vara aktiva i miljöfrågan. Att göra gröna val när man står i affären, det tycker jag i och för sig att alla kan. Kanske inte i varje val, då det ekonomiskt kan vara svårt. Priserna på alternativen är i vissa fall väldigt höga. Däremot kan inte alla vara aktivister. Att vara 22 år, utan barn, kanske mitt i en utbildning, fylld av entusiasm och nyutflugen ur föräldrahemmet. Att äntligen få ta eget ansvar är en fröjd, dagarnas timmar är till för att fyllas! Skillnaden mot att vara 38 år, ha två barn under 8 år kan vara enorm! Man arbetar till halv fem varje dag, springer till dagis med ett samvete som väger ett ton, matsäckar ska göras, det ska sjutsas till aktiviteter, räkningar ska betalas och drömmen om att slippa så mycket ansvar hägrar istället. Båda dessa personer kan ha samma medvetenhet och intresse för samma fråga, men prioriteringar och tidsbrist leder naturligtvis till olika resultat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att detta är verkligheten, människan har olika faser i livet och detta måste beaktas. De största och viktigaste förändringarna ska göras på politiskt nivå, men för att få denna nivå medveten om detta, så behövs en opinion och den består förstås till största delen av den förstnämnda gruppen (åldern kan variera förstås, det var bara ett exempel). Om politiska förändringar sker, då kommer ju även det att underlätta för den som befinner sig i en intesivare fas i livet, att kunna göra sina rätta val mycket lättare! Men vi ska inte anklaga varandra för mycket, brist på "engagemang" ytligt sett, behöver inte betyda att man inte bryr sig, utan helt enkelt att livet inte bjuder på så stora möjligheter just då.

Vad blir då slutsatsen av alla dessa resonemang? Ja, som alltid, livet är komplext och komplicerat och att förändring kan ske, men det kräver tid och ork från några. Vi har kommit en god bit, absolut, men jobbet fortsätter. Jag inser också att allt har flera sidor, jag kan inte dömma varken mig själv eller andra för hårt i våra val så länge det finns en medvetenhet och tanke bakom. När Al Gore reste (reser??) runt jorden med flyg, så startade han samtidigt en massa processer som i sin tur leder till stora positiva förändringar för miljön. Så på något sätt kanske det kan sägas att målet helgar medlen?

Som vanligt ett något rörigt och långt inslag, men jag har svårt att hejda mig när jag väl börjar....

Jag, en människa och ett flockdjur??

Kan man bli avtrubbad som mamma, som människa? De flesta skulle nog svara ja på det sistnämnda, det visar oss historian om inte annat, men det första kan nog vara mer känsligt att erkänna.
Att människor är flockdjur kan man lätt se på många vardagliga beteenden, morgonrusningen i tunnelbanan visar upp många små exempel. Vad händer när vi ska ner för rulltrappan? Två rulltrappor visar ner, vad gör då gruppen som just stigit av tåget? Delar vi upp oss? Nej, majoriteten tar samma rulltrappa trots att där blir trångt. Rädslan för att avvika visar upp sig på det mest absurda vis. Jag är benägen att se detta som en urskiljningsprocess, om man gjorde en personlighetsundersökning på de som tagit den rulltrappan med minst trängsel och övriga, skulle man se en signifikant skillnad. De som har trängts minst, tar fler risker och är självständigare än de övriga.
Jag hörde häromdan om ett annat exempel, en beteendestudie i ett helt ovetenskapligt sammanhang, Dolda kameran. Man hade placerat ett antal personer i en hiss och sagt till dem att stå vända mot en vägg och inte mot dörren som brukligt är. När så en person omedveten om situationen kommer in i hissen, hur tror ni denne reagerar?? Jo, efter ytterst liten tid (en hiss uppehåller man sig inte alltför länge i...), så följer personen gruppens beteende! Trots att denne först ställer sig mot dörren, uppstår till sist en ängslan och känner det som tryggast att göra som de andra. Alltså grupptryck i det lilla och helt ordlöst. Grupptryck är alltså inget annat än flockbeteende blir min slutsats. I detta fall nog så förargligt,men i det stora är det rent katastrofalt och grunden till allt förtryck i världen!

Hur i hela friden kopplar jag detta till min inledande betraktelse? Jo, jag tänker mig att då människan fortfarande, oavsett alla protester, är en ytterst biologisk varelse, och styrs av överlevnadsdriften. Att anpassa sig efter gruppen, att sluta tänka för att överleva, kanske även sluta känna. Detta menar jag är en fara, trots att det många gånger räddat en del individer. Och jag tror alltså att avtrubbning kan vara en del av den överlevnadsdriften.
I mitt nu aktuella fall vill jag inte ge några detaljer, men som alltid ligger dramatiken nära när det gäller min dotter och nu har två saker hänt. Det ena är en händelse och det andra är nya planer som hon har gjort upp och som jag känner mig orolig inför men samtidigt vanmäktig. Vad gör man med en dotter som påstår att jag ska vara glad att "hon inte har blivit pundare" och att "jag inte vet allt hon har varit med om"??? Hur tar man in det utan att bli förtvivlad? Jag har därför nu kommit till den gränsen att jag måste skjuta ifrån mig det och lägga alla känslor i karantän. Skulle jag släppa fram allt, gick jag under. Vilket jag gör under korta stunder.

Alltså, är det bra eller dåligt att låta sig avtrubbas? Svar: Ja, om jag ska orka. Eller finns det någon risk att inget tas på allvar, att jag tappar känslan för att ta rätt beslut, att förstå och känna in rätt handlande?? Det är svåra frågor.

Människan är en biologisk varelse, men hon är även ett moraliskt väsen, vilket gör skillnad. Vi kan tack vare denna, göra rätt, ta hänsyn, överväga våra val. Men jag tror även att det är grunden till att vi kan göra ont, skada andra medvetet. Moral följer av vår förmåga att tänka framåt och bakåt(det sistnämnda är kanske det vi borde göra mer av, ta lärdom av tidigare erfarenheter, osv.) och just tänkandet är ju grunden till både våra framgångar, misslyckanden och det förtryck vi kan åstadkomma.

Så vad vill jag med detta egentligen? Ja, jag vill ta fram det i ljuset, ventilera men kanske också diskutera med andra. Mest av allt önskar jag väl att det fanns en "guru" som tog hand om mig, sa de rätta sakerna, gav mig råd och ledde mig på rätt väg. Alltså någon som tar ifrån mig mitt ansvar och låter mig vila från alla känslor och tankar! Så är cirkeln sluten, min flockkänsla gjorde sig hörd till slut. Att få slippa och bara följa en ström som någon annan har skapat.

Ibland blir jag rädd för mig själv :S

Ångestens öga stirrar mig i nacken, beredd, alltid.

Nytt år

Att blogga eller inte blogga, den moderna eviga frågan. Den har jag ställt mig i alla fall. Vad är det som driver människan att lägga ut sina tankar till allmän beskådning? Är det den lilla exhibitionisten i oss, som äntligen får komma fram? Eller bara vårt enorma behov av att bli bekräftade? Kom, titta, jag skriver alltså finns jag!
Och det spelar ingen roll vad man skriver, dagbok, allmäna åsikter om allt och inget. En orgie i självupptagenhet så klart, men vad gör det egentligen? Det är ändå uppenbart att det finns ett skrivbehov.
Dessa tankar har upptagit mig och fått mig att delvis tveka ändå. Tanken var ju först att det skulle bli mitt egna lilla ventilationshål, då livet IRL blev för tugnt, men sen har nya funderingar uppstått kring att jag kanske har annat som vill ut. Fortfarande under täckmantel förstås. Så, här är jag igen, ute i rymden tillsammans med alla er andra. Så många men ändå så ensamma.

Nyåret gled förbi, lätt och fint, utan större åthävor. Tillsammans med några få vänner grubblade vi över fyrverkeriets existens. I en tid då klimatförändringarna dominerar samhällsdiskussionen och med den även andra miljöproblem, fortsätter människor att skjuta ut tungmetaller över jordens yta. Bara för nöjes skull???! Vad är felet? Varför är människan så duktig på att förtränga och sätta sig själv i första rummet? Är det vår flockmentalitet och dåliga fantasi (läs empati) som hindrar oss från att agera rationellt och långsiktigt? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa tankar och grubblar på hur man ska komma åt detta. Få människor att förstå att varje handling av varje lite människa har betydelse. Självklart, men inte för alla tydligen....

Vill engagera mig aktivt, måste för att stå ut. Samtidigt har jag en av de där "ursäkterna" att mitt eget privata lilla helvete suger den mesta kraften. Hatar det som emellanåt är ett faktum, eftersom det känns för lätt att skylla på. Det blir mitt enda lilla "nyårslöfte". Att ta ytterligare ett steg mot ett rättfärdigt liv.