Bland mycket annat jag funderar på under min vakna tid, finns miljöfrågorna, extra aktuela nu eftersom jag just har begått en dödssynd i mina egna ögon. Jag har rest med flyg.
När jag som yngre spoling engagerade mig i miljöfrågan, kändes det liksom enklare. Motståndet i samhället var så stort och medvetenheten mycket mindre än idag, att bara det att man pratade om det var en aktiv insats. De få ekologiska varor som fanns, kunde man lätt välja. Det som var lite mer komplicerat var då MUDI-MUMS (mat utan djurindustri och mat utan multinationella storföretag) tanken. De stora företagen växte ju hela tiden och tog över mer och mer. Listan uppdateras nog fortfarande, men jag tror att det är väldigt svårt att följa till fullo, framför allt dyrt. Bortsett från detta, handlade det alltså till stor del om att undvika kemikalier som skadade vår miljö och en djurindustri utan känslor.
Idag, finns samma tankar kvar hos mig och dessutom har de blivit ganska vanliga och inte särskilt radikalt bland en mycket större del av befolkningen, att man kallar sig miljömedveten. Detta är förstås väldigt bra. Vad som istället komplicerar till det hela, är ju exaktheten och just kunskapen. Lösningen är inte längre så enkel. Att köpa kravmärkta tomater odlade i växthus i Tyskland, är inte ett självklart alternativ då även klimatfrågan måste beaktas.
För mig har tåget varit ett självklart alternativ till flyget, dessutom ett jäkligt behagligt sådant. Att dunka fram genom landskapet i lugn och ro är rena balsamet för själen. Huvudproblemet hittills, har jag upplevt vara priset, alltså att ansvariga politiker inte har gått in och använt sina styrmedel till att gynna tåg framför flyg. MEN, så enkelt är det inte heller! I Sverige stämmer detta, att tåg är ett renare alternativ. Skulle jag istället välja att ta tåget till Spanien, är saken inte längre lika självklar, eftersom elen i Europa inte alltid har en ren källa. Risken är alltså att när du sitter där i din kupé och njuter av det europeiska landskapet utanför tågfönstret, så bidrar du till ökade koldioxidutsläpp, orsakade av förbränning av kol! Detta faktum påminde en av morgontidningarna mig om för en tid sedan. Jag drabbades av en akut handlingsförlamning, existensiell ångest och en hopplöshetskänsla riskerade att sänka mig helt. För visst är det så, någonstans finns det ju en gräns för vad vi kan ta in, innan vi ger upp, förtränger och väljer att gå vidare i livet med skygglappar.
Denna fysiska och psykiska reaktion jag drabbades av, klingade dock av rätt snabbt, då jag bestämde mig för att tänka om. Just denna psykologiska sida av människors beteende, är ju den politikerna måste ha med i beaktande. Detta är helt enkelt en politisk fråga. Om de tog ansvaret och tog rätt beslut, så skulle också vi övriga dödliga få mer kraft att fortsätta att agera i vår egna privata sfär. Min slutsats blev därför att om jag vill agera, så räcker inte min konsumtionskraft utan jag måste bli aktivist, påverka politikerna på något sätt. Detta gör ju redan många i organiserad form, så nästa steg blir för mig att organisera mig. Alternativ nummer två är förstås att bli politiker, en tanke jag faktisk har lekt med...Men, säg vilka tankar jag inte lekt med???!
Sen är det också skillnad mellan människors förmåga och möjlighet att faktiskt vara aktiva i miljöfrågan. Att göra gröna val när man står i affären, det tycker jag i och för sig att alla kan. Kanske inte i varje val, då det ekonomiskt kan vara svårt. Priserna på alternativen är i vissa fall väldigt höga. Däremot kan inte alla vara aktivister. Att vara 22 år, utan barn, kanske mitt i en utbildning, fylld av entusiasm och nyutflugen ur föräldrahemmet. Att äntligen få ta eget ansvar är en fröjd, dagarnas timmar är till för att fyllas! Skillnaden mot att vara 38 år, ha två barn under 8 år kan vara enorm! Man arbetar till halv fem varje dag, springer till dagis med ett samvete som väger ett ton, matsäckar ska göras, det ska sjutsas till aktiviteter, räkningar ska betalas och drömmen om att slippa så mycket ansvar hägrar istället. Båda dessa personer kan ha samma medvetenhet och intresse för samma fråga, men prioriteringar och tidsbrist leder naturligtvis till olika resultat.
Vad vill jag då säga med detta? Jo, att detta är verkligheten, människan har olika faser i livet och detta måste beaktas. De största och viktigaste förändringarna ska göras på politiskt nivå, men för att få denna nivå medveten om detta, så behövs en opinion och den består förstås till största delen av den förstnämnda gruppen (åldern kan variera förstås, det var bara ett exempel). Om politiska förändringar sker, då kommer ju även det att underlätta för den som befinner sig i en intesivare fas i livet, att kunna göra sina rätta val mycket lättare! Men vi ska inte anklaga varandra för mycket, brist på "engagemang" ytligt sett, behöver inte betyda att man inte bryr sig, utan helt enkelt att livet inte bjuder på så stora möjligheter just då.
Vad blir då slutsatsen av alla dessa resonemang? Ja, som alltid, livet är komplext och komplicerat och att förändring kan ske, men det kräver tid och ork från några. Vi har kommit en god bit, absolut, men jobbet fortsätter. Jag inser också att allt har flera sidor, jag kan inte dömma varken mig själv eller andra för hårt i våra val så länge det finns en medvetenhet och tanke bakom. När Al Gore reste (reser??) runt jorden med flyg, så startade han samtidigt en massa processer som i sin tur leder till stora positiva förändringar för miljön. Så på något sätt kanske det kan sägas att målet helgar medlen?
Som vanligt ett något rörigt och långt inslag, men jag har svårt att hejda mig när jag väl börjar....
