Pratade med en kollega idag om detta med förståelse och förlåtelse. Jag har flera gånger stött på i jobbet, flickor som lider av sitt förhållande till sin mamma. Ett lidande som nästan tar sitt uttryck i hat. Vi talade också om hur vi bland vuxna, träffar människor som när det kommer till förhållandet till sina föräldrar, kan var totalt oförsonliga. Förmågan till förståelse för deras beteende, finns inte. Trots att man känner till förälderns bakgrund, som i sin tur har påverkat dennes beteende. Man kan till och med ha ett jobb som handlar om att just vårda och behandla människor med traumatiska upplevelser i barndomen, men kan ändå inte ta till sig de som står en närmast.
Vad vi ändå kom fram till var att den där insikten och då medföljande förståelsen för föräldrarnas beteende, visst kunde komma, men väldigt sent. Vi frågade oss varför det ska behöva ta så lång tid? Och frågan blir då förstås, eller konstaterandet, att man inte kan förvånas över hatet i världen, när det är så svårt med dem som som står oss närmast.
Kanske handlar det om okunskap också? En kvinna hade öppnat sina ögon först då pappan hade gått bort, först då hon satt med hans dagböcker i handen och läste och insåg vad som var bakgrunden. Att en människa som tidigt i nioårsåldern, ryckts från sina föräldrar för att arbeta med flottning, eller mamman som vid elva årsålder valdes ut ur en stor barnaskara att ta hand om, städa, tvätta och laga mat, åt två fullvuxna män, långt hemifrån, får men. Svårigheter att knyta an behöver inte ens ha så starka historier bakom sig, det kan vara ännu enklare.
Lösningen måste därför bli:
kommunikation!
Prata med varandra och lyssna! Extra svårt mitt i den brinnande tonåren, men senare, då finns inga ursäkter.
2 kommentarer:
Av egen erfarenhet, tyvärr, håller jag inte med om det sista du skrev...det där om att när man är vuxen finns inga ursäkter till att inte kommunicera. Vad gör man om den ena parten hela tiden går i försvar och inte har förmåga till att kommunciera, trots att denne är vuxen? Det krävs att båda parterna i en relation har förmåga och kraft till att kommunicera och det kan vara ganska jobbigt...speciellt om man måste se sin egen del/roll i det som sker...Ja, ja, ja....Här en mycket intressant länk iallafall om tonåringens hjärna och dess utveckling:
http://www.fof.se/index.lasso?id=07112 KRAM!
Jag vet, och håller med! Som vanligt något motsägelsefull och ite för uppfylld av mitt eget. Kommunikation förutsätter naturligtvis minst två parter och alltför ofta är det ju där det brister. Även jag har tyvärr den erfarenheten.
Tanken jag ändå försökte ta fram var det som då slog mig, att jag själv börjat få något större insikt i mina egna föräldrars beteenden genom åren. Dock behöver ju inte alltid förståelse vara samma sak som förlåtelse!!
Skicka en kommentar