Just hemkommen från en sån där tur som jag inte var upplagd för. Jag var inte särskilt upplagd för att åka iväg, det kändes jobbigt och andra saker uptog mitt sinne. H som älskar paradiset på kullen, var beredd att åka själv. Det har t.o.m varit så att ett bråk har varit på uppseglande kring huset, vårt projekt som inte skulle vara en boja. Men ibland är jag så splittrad.
Trots dessa känslor klev jag in i bilen och vi körde våra 35 mil och jag landade i Paradiset. Fågelkvitter, jord under naglarna, sol, pionknoppsarméer, bad i månskenet, kärlek! Och så rättade jag ett par timmar...
Precis samma mönster som Thailandsresan. Stort motstånd eller åtminstone, avsaknad av upphetsning eller förväntningar. Vill nästan inte. Och hur blev det?
Tur att det inte alltid blir som man har tänkt sig!
2 kommentarer:
WOW vad Du är härlig! Själv vill jag fara bort 35 mil och stanna....eller det säger jag men vill jag? Men visst är det så det är...vi behöver det vi prioriterar bort...livsinnehåll.
Kram Lotta
Jag tror att många är som så, förväntar sig det värsta när det i själva verket är en själv som har makt över utgången. Jag vet att jag själv är så och ständigt tänker "sluta, du vet att det här är bra för dig och att du kommer att utvecklas. Det kommer trots allt ändå vara över om si och så många timmar/dagar/veckor etc". Tur att vi har en tendens att överdramatisera sakero ch ting, kanske är det just därför de i slutänden tenderar att överraska oss med positiva egenskaper
Skicka en kommentar