Loneliness

"En sak är säker - ensam är det värsta man kan vara.Om man berättar för folk att man har alkoholproblem eller ätstörningar eller t.o.m. att ens pappa dog när man var liten kan man nästan se hur deras ögon börjar lysa vid blotta tanken på all fascinerande dramatik och känslosamhet. för då har man ett problem, och det är något de kan intressera sig för och prata om och diskutera och analysera och möjligen avhjälpa. Men man kan ju bara försöka berätta för någon att man känner sig ensam. Det är klart att de vill verka medkännande, men ser man riktigt noga efter upptäcker man att de har stuckit ena handen bakom ryggen och famlar förtvivlat efter dörrhandtaget, för de vill komma ut därifrån och bort från dig så fort det bara går. Som om ensamhet vore smittsamt. Och att vara ensam är ju så banalt, så skamfyllt, så simpelt och trist och fult."

(ur På vinst och förlust av David Nicholls)

...

ont
mörker
aj

onsdagsblues

Smärtfas 2. Ge mig bomull. Den jag använder hjälper inte riktigt, Och så är den ju inte så nyttig.
Jag vill slippa trean.

Så lätt

Saknar saknar saknar.

Hukande axlar över tangentbordet, skakar av komplexitetens förbannelse

Drömmer marigt, mardrömmar om ensamhet utan dig i all evighet

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Fysikens lagar talar emot

Styra stegen ifrån varandra utan att ens vända blicken bakåt

Stoltheten vann, kampen försvann, vi la ner våra verktyg, gav upp

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Lättade inte, lättare känns det inte, lättsamheten lyser med sin frånvaro

Ljuger för mig själv med en överlägsen teknik

Bränner brinner i huden, lagar hålen när det sipprar ut

Smärtan tanken som drar ner mig fridyker, ge mig syre

Saknar saknar saknar

Orden som kommer är bara kosmetika, tårarna talar sanning

Var hungrig, ville ha kakan och äta upp den, resultatet blev tillfällig bulimi

Där stod jag ensam kvar, det svarta hålet i väst slukade Mannen i hast

Kan inte förstå hur vi kunde gå så lätt

Ett lagbrott

Skiter i

Jag knarkar smärta, när du går din väg

Låter inga mjuka ord mildra det som känns

För jag måste vara öppen, inga mindervärdskomplex

Måste tillåta hålet att synas, bulta och spy

För det är jag

Jag finns oavsett vad du gör

Skiter i alla goda råd

Kastar mig ut i tomhetens svarta mörker

Dyker ner i den djupa gyttjan utan botten

För du kan inget göra, jag kan inget göra för att dämpa

Måste skratta galet, krampaktigt och skrika

För det är jag

Jag finns oavsett vad jag gör

Skiter i alla goda råd

Känslodealern fick sitt straff, sin påföljd

Blev upphunnen av verklighetens lagar

För det finns inga genvägar, ingen möjlighet att hoppa på tuvorna

Måste ramla och trilla, blöda och svida

För det är jag

Jag finns oavsett du

Skiter i alla goda råd

Jag är rådlös, fattig verbal ordbajsare

Pratar mig trött, mina vänner utmattas

För jag kan inget annat, kan inte hitta handtaget till mitt hål

Måste leta, gräva djupare hitta ingången

För det är jag

Jag finns oavsett utgång

Mitt pladder

Jag pladdrar också, inuti. Börjar förstås inse att det är väl det här som kallas bearbetning. Till slut hann livet upp mig också, efter alla sorger och besvär för mina nära och kära. Alla råd jag har gett, allt stöd jag velat vara och trots detta står jag svarslös inför mig själv. Gråter och försöker surfa på de få toppar som finns, men måste nog ner i dalarna. Att skiljas från den viktigaste människan jag har haft i livet måste naturligtvis uppmärksammas. det går inte att gräva ner eller dölja och kamouflera med en massa annat trams. Jag inser detta. Trots allt.

Men det är så mycket smärta och så många gyttjefulla diken som ska rensas och jag kommer nog inte att klara av det på egen hand. Så är det. Men jag håller pennan, eller rättare sagt tangentbordet under mina fingrar och låter ångesten löpa ner och ut på skärmen. En viss bomullseffekt har det trots allt. och så vill jag tacka musiken. TACK.

Pladder

Du babbelibabblar på, du låter som få

Ingen ska komma och säga att du inte hade sagt något

Ingen

Särskilt inte jag

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Men du, du glömde att du har ett annat språk

Och med det, ger du mig ingen chans

Att förstå

Särskilt inte jag

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Ljusen fladdrar av din andedräkt

Med ljusa ögon slukar du mig

Med din mun äter du mig

Inget

Inget finns kvar när du är klar

Men du, du låter din rösta mala på utan sans

Du stoppade mig inte, inte med dina ord

Mig stoppar inga verbala hinder

Din kropp är ditt vapen

Men du lyfte aldrig pipan

Aldrig

Förrän det var för sent

Never Heartless

Källa: http://media.photobucket.com/image/i+hope+now+that+i+took+it+out+you+will+keep+it+/dime_megga/aww.jpg

Jag har två hjärtan

Bröstet spänner, bultar och bränner

Jag har två hjärtan

Handen vill hålla, men jag bara känner

Jag har två hjärtan

Blodet det rinner och det brinner

Jag har två hjärtan

Inget cellofan hjälper, du ville ändå inte ha dem

Jag har två hjärtan

Känner värmen sippra ut genom såren

Jag har två hjärtan

Som ingen vill ha

Aj aj aj

River ditt ansikte i bitar

Sliter, slår och krossar alla tänder

Skriker i ditt öra

Men du varken ser, hör eller känner

Jag har två hjärtan

De bultar högt och tyst

Två hjärtan två hjärtan

Mer klarar jag inte av

Mitt nya liv

Vad är det som händer nu med mig? Mina sämsta sidor kommer i dagen. Jag blir apatisk och destruktiv, osocial och längtande, oempatisk och ilsk, gråter och är utmattad. Kan inte sova lugnt, tar mig inte för något. Jag ser härjad ut och är det också.

Jag är alltså både ful, osympatisk, passiv och alldeles bedrövligt tråkig. En bra cocktail för mitt nya liv. Bra jobbat….

en önskan

Önskar honom sömnlöshet för att han ska vakna.

Magtoner

Det bor en älva i min mage

Hon är nervös och darrar

Vibrationerna fortplantar sig i kroppen

Det bor en älva i min mage

Hon är skör men stark

Kraften kan växa när jag minst anar det

Hon håller min hand när vi vandrar

Hon lägger örat mot mitt hjärta och lyssnar

Svarar,

Jag finns här för dig

Du är aldrig ensam

Det bor en älva i min mage

Hon älskar mig, nu, alltid

Värmen kommer i vågor

Det bor en älva i min mage

Hon är det lilla barnet

Min gråt är hennes gråt, sältan smakar sött

Hon smeker mitt huvud och viskar i mitt öra

Du är du, bara den som förstår är dig värdig

Skrattet pärlar,

Jag ser dig ju

Du är viktigast

Det bor en älva i min mage

Och jag är aldrig ensam

Tillit

Tänker men borde inte, på jobbet. Är ju ledig nu. Borde vara. Klockan är läggdags. Borde ju. Men, tänker på hur fredagen slutade och hur insikten drabbade oss återigen, men nu så övertygande, om hur dessa barns största skicklighet handlar om manipulation. En psykolog sa ju det också en gång, att dessa trasiga barn har lärt sig just det, för att överleva bland sina vuxna. Men ändå önskar man, jag, någonstans att det ska gå att lita på det de säger. Min naivitet vill så gärna existera. Samtidigt är känslan god, med det som utgångspunkt, kan vi hitta ett sätt att förhålla oss. det vi kan lita på är deras tillit till oss, de kommer till oss, nästan alla, nästan varje dag, men de är så intrasslade i sin fritid med lockelser till droger och andra dumheter, just av den orsaken att de står utanför. De känner ingen tillhörighet, varför ska de då foga sig. de vuxna sviker, de jämnåriga sviker, för att de är "annorlunda", passar inte in i mallen.

Så vad kan vi göra? Jo, bara stå kvar, trots allt. Stå kvar och ta emot. Tala sanning och klargöra att vi bryr oss, oavsett lögner. Och vi står.

Worship

Ångest, glädje, engagemang, globala funderingar, kärlek, sorg, poesi och nu så en plattform för prosa. Denna blogg har fyllt så många syften, frågan är om det finns en röd tråd? Vet inte, känner mig alldeles för insyltad för att ha en objektiv synpunkt, men förhoppningsvis så gör det nog det, eftersom det är jag. Jag är den röda tråden, vilket kanske säger något om mig.

Ett är ändå säkert, den är den bästa ventil jag någonsin haft, alla mörka stunder har fått en plats att landa på och har därmed känns lättare. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser, det är väl ungefär som att slänga ut en flaskpost i det stora havet. Kanske når det fram någonstans, kanske inte. Kanske sjunker den, slås sönder mot några klippor eller fortsätter bara att guppa omkring på det stora öppna havet omgiven av en tom horisont. Kanske kommer detta att bli läst inte idag, men om hundra år. Det vet vi inte, hur länge kommer informationen att lagras i den virtuella världen? Är det den som är den, vad säger man tredje dimensionen??

Vet inte, men varsågod, för jag kommer inte att hålla tyst när jag behöver höras.

Mani

Tror jag har ett maniskt känslodrag.
Känslomani.

Ordsvada i korthet

Gläds över att jag inte har någon spärr för min ordsvada, det sker inte så ofta men nu är det så. Under denna oroliga tid har det varit min räddning, det här är en kanal men framför allt mina privata skriverier. Som ingen får se. När jag helst bara vill skrika, gråta eller gå in i någon mörk destruktivitet, sker istället en märklig förlösning och ett lugn lägrar sig då fingrarna glider över tangenterna.
Tack.

kom

hon rörde sig oroligt i sömnen
blinkade mot mörkret och såg sig om
kände vakenheten ta över

äh

det vackra kommer ändå inte att stanna
ingen idé att blunda utan bevara stunden
men vilken stund? den som inte är sann
eller den som känns

åh

väntar på värmen trots allt
snart kommer den krypande
först som en tyst viskning sen i en kupad hand
som känns

mm

känner i kroppen alla nervtrådar på spänn
beredda förberedda till brädden
ömtålig men mjuk varsam men hård
överallt känns

låter suckar andas gnyr

kom
trots allt

Ingen återvändo nu

Turbokaos i hjärtat
Rätt och slätt
Helt enkelt
Blodet pumpar

Leendet sprider sig
Jag är uppfylld
Sockerdricksmagpirr
Varm varm varm

Vackrast
Välkommen

Favorit i repris skulle jag tro...

Säg till om jag stör

Sa han när han steg in

Så går jag meddetsamma

Du inte bara stör

Svarade jag

Du rubbar hela min existens

Välkommen

(Eva Kilpi)

Kaos och kärlek

Lååång dag, kaos och kärlek, bråk och skratt, framgångar och motgångar, en helt vanlig dag på jobbet.
Tänk hur det kan vara, för ett år sen betydde kaos på jobbet att vi var tre av fyra så nära att hoppa av av rädsla för att gå in i väggen, av omtanke om vår hälsa. Idag är kaos alltid blandat med lika delar kärlek och hopp, faktiskt. vi ser framsteg hos så många av dem att bakslagen inte känns lika tunga. Vi har kommit än närmre varandra och familjekänslan är ett faktum. Fyra vuxna och sju barn snart åtta, frotterar sig mot varandra. Hälften vill spränga gränser, få gränser, den andra vill hitta gränserna. Trasiga och utanför den stora normalgruppen, ser sig själv som bortstötta och inte önskade av någon. De har testat oss och stångats, de har skrikit och röjt, men vi står kvar. Och ibland blinkar de yrvaket mot oss och inser att vi är där. Och precis då, vet de att de är trygga. Och då, då kan vi ta emot dem och se dem börja växa. Tyvärr är vi inte där hela tiden och utanför skolan händer det saker vi inte kan styra. Allt vi kan göra är att försöka hjälpa dem att bygga sin rustning inifrån. Hjälpa dem att hitta sitt eget värde. Få dem att förstå att de är älskade och att de duger och att de kan. För det kan de!

Det är något som slår mig varje dag, hur jag sitter där med grabben som inte vågar öppna munnen för att han tror att inte kan uttala orden och så när de väl kommer är det näst intill perfekt! Och han vågar inte tro det.... Det är som att gå på upptäcktsfärd i en snårig skog på jakt efter pusselbitarna till självkänslan och långsamt plocka ihop dem och bygga, innan det är försent.

Idag är jag glad över mitt jobb, inte för att vi lyckas ge alla betyg utan för att det får mig att känna så mycket. Att jag kan känna det som att jag har åtta bonusbarn och att kärleken inte tar slut utan tvärtom växer. Helt otroligt egentligen.

Hon

Hon

Hon hade smygit så länge bakom hörn

Tvekat att stiga fram och avslöja sin röda hemlighet

Rädd att tappa något viktigt

Rädd att den renaste delen i hjärtat skulle gå sönder

Men hon tog mod till sig och klev fram

Hon trodde det var förnedring och gjorde ändå valet

Att kasta av sig den tunna manteln som skyddade det varmaste hon visste

Det egna hjärtat

Du är värd det bästa, sa han

Han som hon inte behövde

Han som stod bredvid och inte var viktig

Du duger, du är vacker, du intressant, sa han

Hon tyckte det var utan mening

Hon tyckte inte att det spelade någon roll

Istället valde hon att låta känslotrådar snärja henne

Ständigt med förbehållet att det inte fick göra ont

Och ont ska det inte göra

Sa hon

Förnedringen blev till mirakel och hon kastade sitt huvud bakåt

Skrattade åt livets absurda vändningar

Fortfarande ordlöst

Fortfarande utan löften

Vilka löften vill du ha vilka drömmar är det som talar

Sa hon

Frågade hon

Det varmaste hon visste

Sitt hjärta

Jag vill ha ett löfte om att värmen inte lämnar mig under kylan som nalkas

Jag vill att du lovar mig att ta emot mig

Jag önskar närhet skydd mot vinden som jag inte längre orkar följa

Ge mig lä ge mig ro ge mig ditt varmaste

Ditt hjärta

Blowin in the wind

Vindarna blåser och jag med dem, de vänder och jag hänger med. Några dagar senare och scenariot förändras. Nu gäller det bara att njuta av ögonblicken och precis som jag förutspådde gäller det att ha rustningen på, då allt är oförutsägbart.

Sitter i min röriga lägenhet, med tomma bokhyllor i väntan på nytt. Tv-lös, inget större problem, med tända ljus och lysande skärm. Hemma. Koppla av nu, denna sista timme innan det är dags att sova. Låt inte tankarna jaga dig, låt inte dina profetior växa och skapa ett scenario du inte har en aning om. Lugn. Sakta ner. Tänk på det mjuka. Tänk nu. Så. Tid att lära, lära nytt. Lära dig lugn, vila i dig.

Konsten att följa en vind. Konsten att leva i takt. Nu.

Tillbakablickskick

Har just ögnat igenom några av mina första inlägg i bloggen, fyra år senare..... Uppenbarligen är livet inte händelselöst ändå. Trodde väl inte det heller men fascineras ändå av mitt eget liv. Dessa små fåglar som idag har flugit, inte helt klara men de har ändå tagit sig över kanten av redet och hanterar livet. Det är inte lätt men vi finns för varann. Även jag har nu tagit mig över en kant, kanske blir det också en nystart eller åtminstone är det ju helt klart en ny fas. Obehagligt spännande, upprörande, läskigt och sorgligt.

Vad har då hänt? Ja, mycket. En stor förändring är i alla fall att jag numera arbetar med dem jag strävat mot, de bortglömda barnen, de som inte passade in. Och personligt har jag aldrig varit så stark, fysiskt. Något märkligt med tanke på att jag aldrig har varit så gammal.... Jag är ensam för första gången egentligen, under hela mitt vuxna liv. Eller själv kanske det heter, ensam är väl ett negativt begrepp eller? För på något sätt är det ju en produkt av ett aktivt val från min sida, även om det inte känns så alla dagar. Mörka dagar avlöses av ljusa stunder. Mitt mål är att kunna suga i mig ljuset för att orka med det grumliga. Att kunna stå still, leva i nuet.

Och nu, är jag trött. Imorgon träning 6.45. Natti

Dealer

Känslodealern står i gathörnet

Säljer dyrt

Ja tack

Mm

Suger ut nektarn ur den vackra blomman

trots att jag vet att den snart vissnar

Tänker mjuka tankar.

Tänker lena.

Tänker rött.

Tänker fånga mig  Ta mig Rör mig

Tanken når fram och svarar

men bara halvvägs.

Åh

dessa läppar mjuka pockande varma

Het andedräkt omger min själ

jag stjäl varje sekund jag kan få

Bitterljuva närhet

Vill ha dig Nu.

Säg ja Säg ja till nu

Jag vet att du vill.

Puh

Tur att anonymitetens slöja inns här ute, ibland skäms jag en smula. Och ni som känner mig här är få. Puh.
Men hjärtat talar och är inte vidare intellektuellt....

Sång till ytlighetens lov

Tänkbart meddelande till omvärlden?:

Vältränad snygg singelkille. Trevlig, rolig, fantasifull och som bara vill ha mig. Samtidigt nöjer han sig med att ha kul när jag vill. Han ska alltid vara tillgänglig. Tack.

Det vore nåt att lägga ut, undrar hur många som skulle ställa sig bakom en sådan beskrivning. Ett utav de mest uppenbara problemen vore förstås att den som svarar på ett sånt meddelande per automatik är diskvalificerad! Varför är livet så komplicerat? Varför är människor så komplicerade? Varför är jag så komplicerad?

För att försöka dämpa bilden av mig som ytlig, så handlar det om att jag inte orkar med känslor som riskerar att såras just nu, men det kanske är just den drivkraften som ligger bakom köttmarknaden förstås. Det är väl bara att acceptera att jag inte särskilt unik. 

Det enda som är avvikande är att jag aldrig kommer att praktisera det, ty jag är alldeles för hudlös. Saknar men drömmer om en rustning.

I Love Myself

Slickar mina sår tills de inte syns längre

Slickar tar bort

Skrapar bort ärren tills huden blir mjuk

Skrapar varsamt

Tror jag kan välja bort smärtan

Tror den inte finns

Bekräftelseprodukt i kvinnofälleform

Villbejaka lustenlivet min lust

Önskar stark rak levande stolt

Önskar säga JA

Till mig själv

Och ingen annan

Mitt

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Min dag

Mina val

Stripigt hår ledsna ögon möter min blick

Vad är det som händer?

Gå inte tillbaka gå framåt

Mitt liv

Min dag

Mina val

Det är du nu du du du

Kamma dig öppna ögonen se dig om

Varför kan du inte?

Springer mot elden

Vill bränna bort

Smärtan

Går inte ju

Fötter som inte lämnar marken

Släpar fram

Mitt liv

Min dag

Mina val

Halt

Ta min hand, för det är så halt

Ta min hand

Led mig hem

Så åkte han, tog med sig 17 år och drog. Jag gråter han skrattar, jag står still han rör sig. Behöver hjälp att förstå varför detta måste ske, behöver bli påmind för just nu är det bara ett mörkt gjytter, jag har svårt att se klart. Framtiden behöver ljus, måste hitta knappen och sluta famla. Smärtan är så intensiv men samtidigt så tacksamt övergående, förmodar att överlevnadsdriften sätter in en dos morfin i det läget, annars går jag under.

Ensamheten är min största fiende, så ovan, så oerfaren och så oerhört rädd. Att börja om på nytt brukar folk kalla det för och det kan jag skriva under på, inte bara på nytt utan för första gången ska jag skapa ett liv på egen hand. Men hur ska det gå till? Jag som är en total socialiseringsnarkoman och en närhetsjunkie. Prognosen känns svajig, jag behöver ett handtag. Ta min hand

Ambivalent anknytning

Konstaterar ännu en dag i mitt nya liv som har förflutit. Röster från förr tar sig in, påminner om det som var och overklighetskänslan övermannar mig igen. Tror att jag lätt skulle kunna bli arbetsnarkoman, det är en god flyktväg, synd att det även där ekar av komplikationer. Känslorna tycks inte vilja lämna mig ändå, fast med mitt jobb kan jag ändå styra om dem och låta engagemanget i det trasiga själarna bli fokus.

En vän förmedlade följande citat ur en artikel till mig och det får avrunda dagens inlägg:

"Den som ofta måste påkalla föräldrarnas uppmärksamhet för att inte bli bortglömd utvecklar en ambivalent anknytning.Är ofta känslostyrd i vuxenrelationer och kräver stor närhet av sin partner"

You draw the line

Du drar linjen för känslans makt

Kontrollen behålls och vakten är utkommenderad

Med rädsla för blodsmak, undviker jag att konfrontera

Det som inte vill erövras

Du drar linjen och jag ser på

Steppar bredvid och låter fuktiga blickar förstulet blicka över kanten

Cirklar vänder mig bort och återvänder, likt en boxare utan tillräckligt motstånd

Men domare saknas, jag ger upp

Du drar linjen för kärleken vansinne

Halar in mig över kanten för att sedan kasta ut mig i utmarken

Fiskafänge utan fångst för liten inte tillräcklig avisas

Men agnet lockar mig och som en mal upprepar jag mig

Du drar linjen du drar linjen du drar linjen

Envist och hårt sätter avtryck i mig

Närhet

Knepigt med skrivandet, blir liksom inte av om det svarta stråket saknas. Just nu är de flera, både mina egna och andras. Sitter i mörkret  mitt kök som numera bara är mitt. Stark men ändå svag, hudlös men rustad, tänker tankar utan att de riktigt drabbar mig. Verktygslådan har tydligen utvecklats genom åren och dubbarna fungerar, jag halkar inte lika lätt längre. Ändå, närhetens förbannelse är onekligen fortfarande en del av mig. Vill ha, men ändå inte.

Närhet är min livsluft men också det som skadar mig mest. Utan hud bränns det, förrädisk värme, glöder i mörkret.

Satte spiken i kistan, i samma ögonblick som jag visste det. Ibland undrar jag vad som är omedvetet medvetet. Vet att pressen skapar bakåtsteg men kan inte låta bli. Förmodligen helt enkelt jävligt trött på trippandet, men samtidigt, vill ju bara ha, andas närheten. Fånga det vackra stunderna och förstår det avvaktande. Ändå. Mitt i alltihop, förbannad på passiviteten och otydligheten. Kanske måste det upp på bordet och ett avtal skrivas, men är ju rädd för den jävla kärleksbyråkratin, att den ska punktera dem ömtåliga bubblan. Och det gjorde den väl också. Äh, bara att lyfta på sig rustningen igen och vara uppmärksam på riskerna med det destruktiva beteendet. Har ju gjort det förrut i olika situationer, men det är onekligen så att inte så oerhört mycket har hänt sen jag var sexton… Suck.

Stopp

Blottar halsen aldrig mer igen

Djävulen grinar i solnedgången och ljusen rusar mot mig

Ögonen tåras av vinden

Blottar aldrig halsen igen

Med stödkrage genom livet skyddad mot skyddslösheten

Hudlös blir rustad till slut

Blottar aldrig halsen igen

Inget att vinna bara försvinna ut i tomheten

Kan inte finnas argument nog

Deprimerat depraverad missbrukare

Av det som kallas närhet

Ingen vettig människa skulle godkänna den förnedring

Längtan leder till

Stopp

Blottar halsen aldrig mer igen

Melodierna snärjer kan inte värja mig

Sången ändrar tonart

Blottar halsen aldrig mer igen

Dyker backar betraktar förödelsen i repris

Missade tuvan lämnade stigen

Blottar halsen aldrig mer igen

Gudar jag inte tror på skrattar överseende i skuggorna

Vad trodde hon visste hon

Deprimerat depraverad missbrukare

Av det som kallas närhet

Ingen vettig människa skulle godkänna den förnedring

Längtan leder till

Stopp

Trädan är över

Hej.

Här är jag igen. Lång natts färd mot dag, efter en mörk höst fanns ändå ett ljus i slutet. Våren spirar och jag med den.

Vill ju skriva, så därför gör jag det.

Nu.