Närhet

Knepigt med skrivandet, blir liksom inte av om det svarta stråket saknas. Just nu är de flera, både mina egna och andras. Sitter i mörkret  mitt kök som numera bara är mitt. Stark men ändå svag, hudlös men rustad, tänker tankar utan att de riktigt drabbar mig. Verktygslådan har tydligen utvecklats genom åren och dubbarna fungerar, jag halkar inte lika lätt längre. Ändå, närhetens förbannelse är onekligen fortfarande en del av mig. Vill ha, men ändå inte.

Närhet är min livsluft men också det som skadar mig mest. Utan hud bränns det, förrädisk värme, glöder i mörkret.

Satte spiken i kistan, i samma ögonblick som jag visste det. Ibland undrar jag vad som är omedvetet medvetet. Vet att pressen skapar bakåtsteg men kan inte låta bli. Förmodligen helt enkelt jävligt trött på trippandet, men samtidigt, vill ju bara ha, andas närheten. Fånga det vackra stunderna och förstår det avvaktande. Ändå. Mitt i alltihop, förbannad på passiviteten och otydligheten. Kanske måste det upp på bordet och ett avtal skrivas, men är ju rädd för den jävla kärleksbyråkratin, att den ska punktera dem ömtåliga bubblan. Och det gjorde den väl också. Äh, bara att lyfta på sig rustningen igen och vara uppmärksam på riskerna med det destruktiva beteendet. Har ju gjort det förrut i olika situationer, men det är onekligen så att inte så oerhört mycket har hänt sen jag var sexton… Suck.