Närhet är min livsluft men också det som skadar mig mest. Utan hud bränns det, förrädisk värme, glöder i mörkret.
Satte spiken i kistan, i samma ögonblick som jag visste det.
Ibland undrar jag vad som är omedvetet medvetet. Vet att pressen skapar
bakåtsteg men kan inte låta bli. Förmodligen helt enkelt jävligt trött på
trippandet, men samtidigt, vill ju bara ha, andas närheten. Fånga det vackra
stunderna och förstår det avvaktande. Ändå. Mitt i alltihop, förbannad på
passiviteten och otydligheten. Kanske måste det upp på bordet och ett avtal
skrivas, men är ju rädd för den jävla kärleksbyråkratin, att den ska punktera
dem ömtåliga bubblan. Och det gjorde den väl också. Äh, bara att lyfta på sig
rustningen igen och vara uppmärksam på riskerna med det destruktiva beteendet.
Har ju gjort det förrut i olika situationer, men det är onekligen så att inte
så oerhört mycket har hänt sen jag var sexton… Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar