Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.
Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.
Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.
Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.
Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!
