Min verktygslåda saknar manual

Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.

Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.

Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.

Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.

Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!

Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Är du med?

Greppa livet med ena handen
och spring
Ty tiden är obönhörlig
Tillvaron fylld av gropar
men också
ovärderligheter att hinna med

Hämnd eller läkning, rustad eller ryggradslös?

Återigen fascineras jag av överlevnadsmekanismerna, för det är väl det som styr följande, annars kanske det helt enkelt handlar om att jag är en ryggradslös människa utan känslor?? Nyligen fick jag vetskap om en persons agerande som fick hela min kropp, hea mitt inre att brista. Den psykiska smärtan var för några sekunder faktiskt nästan omänsklig, samtidigt som det liksom inte nådde in. När jag återigen får veta att någon har skadat, förnedrat och bidragit till att mitt eget kött och blod har fått lida, så blev min spontana reaktion att krama, trösta och rädda. När sedan några timmar gått, blev nästa tanke hämnd. Plågsamt och offentligt ska det ske!
Men, det som sedan sker är märkligt. Jag börjar inse att det inte är en realistisk lösning, att det skulle få för många bieffekter, som framför allt skulle drabba de oskyldiga. Inser att jag bara vill att Hon ska få gå vidare, att den kraftiga smärtan egentligen är min, att Hennes faktiskt har dämpats. Men moralen då? Rättvisan? Kärleken? Mitt ansvar som förälder?

Tusen tankar och känslor snurrar, men framförallt känner jag hur ett lock eller ska jag beskriva det som bomull, börjar ta sig in i mig. Plötsligt upplever jag att jag står utanför och betraktar. De känslor jag "borde" uppleva finns inte där. Försöker analysera och kommer fram till att, om jag skulle släppa fram dem, om jag skulle låta dem ta kontrollen, så skulle jag förmodligen, med största sannolikhet, gå sönder, kanske rent av dö. Detta kan jag se, förstå, men det är en märklig känsla, som att intellektet och känslolivet kan delas upp i två rum och att det ena kan få makten över det andra. Det är det fenomenet som jag vill kalla överlevnadsdrift, för det måste det ju vara, eller hur? För trots min slutsats, finns tvivlet, gör jag rätt, på lång sikt?

Den frågan , det ständiga tvivlet, är mitt livs ledmotiv.

Lailas öde

Tusen strålande solar.
Det gör faktiskt fysiskt ont. Slutade läsa i morse. Vill inte läsa mer. Vill läsa. Vad gör man när insikten faller över en som en bomb? Ja, inte för att jag inte visste, men när man släpper in tanken, att så här djävla illa är det någonstans. Samtidigt som många vet, men inget gör något.

Tankarna går till förtryck, kvinnoförtryck, förtryck överhuvudtaget. Försöker förstå varför, tänker på när vi ibland diskuterar kulturella olikheter i världen. Som att detta med att kvinnor ska täcka sig för att få respekt. Jag har försökt förstå de olika perspektiven, att det kanske kan finnas en befriande tanke i att slippa konkurerra och ge efter för alla krav som vårt kroppsfixerade samhälle har skapat. Men med inblicken i den talibanska världen som målas upp i boken, så inser jag att jag aldrig får acceptera ofrihet som ett medel för att nå respekt. Lika villkor är naturligtvis det som gäller, självklart! Har jag förstås alltid tyckt.

Hosseini beskriver hur väst vände ryggen till Afghanistan samma dag Sovjet tågade ut och senare när järnridån föll helt och det kalla kriget upphörde, ja, då var det inte längre så viktigt. Det som sedan hände, skedde med vårt goda minne. Först 11 år senare vaknade världen till, men var det för att undsätta förtryckta människor?? Icke, utan för att försvara väst mot "terrorismen"... Var finns den äkta medkänslan? Solidariteten??

Jag undrar så hur människor mår nu i Kabul? Varför vet jag så lite om det? Måste ta reda på mer. En sak står i alla fall klar, den som förtrycker är en rädd människa, en ensam människa. Bränn alla burkor, både fysiska och psykiska!

Jag vill så gärna...

Ibland när jag sitter framför en förälder och dennes barn kan jag ibland uppleva en säregen känsla av att se på mig själv utifrån. Inte som en flummig utanför-kroppen-upplevelse, utan en i allra högsta grad konkret känsla. Mitt i ett samtal kan jag höra min röst fortsätta som förprogrammerad, samtidigt som mina tankar far iväg. Jag tar plats i stolen mittemot och blir den förälder jag är. Ofta beror det på att jag vill sitta i den stolen, jag vill vara den där föräldern med det där barnet som trivs i skolan och ser på framtiden med tillförsikt. Andra gånger känner jag istället igen mig och då dras jag motvilligt ned på stolen. Det är i de fallen jag är som mest närvarande. Jag vill så gärna vara den där läraren som jag aldrig fick möta, den där personen som faktiskt kan hjälpa det trasiga, trötta, osäkra eller destruktiva barnet. Önskemålen om en flykt, att få byta en tillvaro mot en annan, att ett skolbyte ska lösa alla problem, motarbetar jag med all min kraft.

De där gångerna jag måste vara en stark vuxen, som kan stötta det ledsna, utstötta, arga barnet, då håller jag ihop. När jag däremot möter "lycka", då är det som svårast. Då kan jag i värsta fall fälla en tår, som jag diskret torkar bort. Likadant kan det vara på avslutningsdagen eller vid skolans musikalpremiär. Då skär smärtan i mig över att jag inte kan vara samma person hemma, att mina barn inte har upplevt samma trygghet och "framgång" i skolan.

Utifrån min yrkesroll, hyser jag en stark tro på att utbildning är viktigt. Inte för att bli framgångsrik och tjäna pengar, inte heller för att bli känd. Definitivt inte för att jag anser att endast hög utbildning är status, utan helt enkelt därför att jag vet att utanförskap kan skapa olycka. Om man inte går ut gymnasiet eller ens grundskolan, så löper du risk att inte komma in på arbetsmarknaden. Och kommer du inte in där, förlorar du din frihet, att välja, att leva. Allt detta vet jag, jag vet att det är viktigt med drömmar, att ha mål, små som stora. Men trots att jag vet detta, lyckas jag inte förmedla det till dem som är viktigast för mig. Istället står jag vid sidan om och ser hur åren går och riskerna ökar. Jag blir en betraktare.

Det mest skrämmande är att jag känner tendensen att ställa mig vid sidan om kan bli en faktor även i privatlivet. Som en överlevnadsreflex. För utan den möjligheten, riskerar tåren i ögat att bli en flod och då drunknar jag.

Mamman och tryggheten

Tack för varm kommentar, men jag måste trots allt betona att jag är medveten om att det ändå måste min plikt att ibland rannsaka mig själv. Kanske kan jag bli bättre då och i jobbiga stunder så inser jag faktiskt att jag inte kan se mina barn som helt fristående individer utan påverkan av sin uppväxt. Visst, vi har väl alla våra ok och ingen går genom livet utan motstånd. Prata med vilken familj som helst, så alltid finns det något. Det är liksom livet. Å andra sidan så måste jag nog titta närmre på mina brister ibland och kanske gör jag det lite för noga emellanåt när jag snubblar på livets stig och faller ner i en mörk grop. Men jag tar mig upp igen, måste. Kravlar tillbaka till stigen, trots att flyktreflexen är mycket kraftig.
Vad jag funderar på mest just nu, är inte varför jag inte är den perfekta föräldern utan mer varför jag inte tycks vara den förebild som jag trodde/önskade att jag var. Varför flyr de motstånd, varför vill de inte kämpa? Varför är skolan ett sånt problem? Jag är ju ändå lärare.... kanske är det där skon klämmer! Varför flämtar depressionen dem i nacken? Jag älskar dem ju och visar det. Tror inte att jag kväver dem med det men kanske att jag har missförstått hur den ska visas. Kanske har jag inte bjudit tillräckligt motstånd och ställt de krav som behövs för att en människa ska utvecklas till en stark och trygg individ!

Kanske är det också en generationsskillnad, typ " när jag var i din ålder så hade jag minsann jobbat extra i flera år och inte var det lätt hemma men jag jobbade och gick klart skolan....bla, bla". Kanske är inställningen till arbete annorlunda idag. Kanske är samhällets påverkan större än min?

Kanske, kanske, kanske...

En terapeut frågade mig en gång vad jag önskade mig mest. "Att mina barn blir lyckliga", svarade jag. "oj! Det var inga små krav du ställer på dem!", svarade hon. Det ligger nog något i det hon sa..

Meningen med livet...

... kan ibland gäcka en. Men sanningen är att den visar sig först vid kriser, då man tvingas prioritera. Och svaret är inte så svårt, utan enkelt och självklart: Kärlek till de som står dig närmast.

Det är så lätt att tro att det är andra saker, prylar, att uträtta stordåd, att bli känd och uppskattad, att ha ett äventyrligt liv och så vidare. Men när är det som bäst? Jo, när du lyckas vara ett stöd och en hjälp för den du älskar. Alltså måste meningen vara att finnas där för varann.

Klyschigt inlägg, jag vet, men just nu känns mitt liv inte det minsta klyschigt utan bara först så här, i skrift. Men jag har faktiskt kämpat med en del, vad ska jag säga, mindre fina känslor dessa dagar. Alla med sitt ursprung i mitt ego, vad jag vill göra och att jag upplevt viss bitterhet mot livet. Men i slutändan har jag kommit till insikt om att det ändå är det bästa att finnas där som ett stöd och en hjälp. Något jag naturligtvs aldrig skulle velat "välja" bort. Alltså talar prioriteringen för sig själv. Och jag mår bra nu och är glad. När jag hör henne skratta igen, så är det värt allt, så är det bara.

förvirratordbajseri

Livet, oförutsägbart
Livet, inte en räkmacka
Livet, snarast en gårdagens
Livet, för mycket kärlek
Livet, som en tallrik risgrynsgröt på julafton, men alltid utan en mandel
Livet, växlande molnighet
Livet, tvära kurvor
Livet, "mind the gaps"
Livet, bland låghus och höghus
Livet, fantastiskt, fanatiskt, förförande, förgörande, fenomenalt

Livet,
som dålig poesi
(se ovan)

Bland elefantrövar och avbetalningar

Överväger just nu allvarligt att flytta definitivt till vårt kära hus på kullen. Då kanske jag åtminstone kan var där lite grann...

Livet beter sig ibland som en elefantröv, för att citera en vän. Jag har så ofta sagt och skrivit så "vackert" att livet prövar en och att det är bara att växa med och utvecklas, men jag börjar nog nå gränsen för min förståelse! Vad fan är meningen?? Och nu ska inte ni inblandade människor ta åt er, jag menar livet överhuvudtaget! När infinner sig haromonin om än för några dagar, eller kanske en liten sommar om man får be?

Några drabbas hårdare uppenbarligen, inte helt utan eget ansvar, men varför ska det upprepas? Jag inser att vid den där tidigare nämnda gränsen, lurar även bitterheten. Hm, mindre bra.

Funderar i alla fall på att återigen bete mig inkonsekvent. Tänker köpa mig en egen dator, på avbetalning. Måste få börja på min bok, kanske finns det en med en smart skärm som går att läsa ute i solskenet?? Man kan ju åka till månen, så det borde ju inte vara en så svår uppgift ;) Hursomhelst så var det ju inte det rådet jag gav barnen, att handla på avbetalning, men detta kanske kan kallas nödläge??

Nej, jag får nog sansa mig lite och tänka lite mer, nu har jag i alla fall fått ur mig lite känslor, något diffusa för den oinvigde, men vadå, var inte bloggen en egotripp??

Nu ska jag ta min tvåhjuling ner till Street och hälsa på min kära vän som står och säljer. Lite sol och vatten skadar nog inte humöret. Kram på er där ute!

Arbetets boja löses sakta upp

Snart, snart är det över och jag blir fri!

Jag har precis klickat på sändknappen och skickat iväg mitt arbete. Nu är det bara ventilering och opponering kvar, men det lär ju ta varje ledig stund denna vecka så det blir bara den här kvällen jag kan pusta ut lite. Faktum är att jag ändå är lite stolt över mig själv, trots bröllopsfest igår (inte min egen;)), så har jag suttit här idag och jobbat.



Inser också att maj är nog den absolut sämsta månaden socialt sett, i en lärares kalenderår. Synd eftersom det också är den finaste tycker jag. Men så är det. Därför har ju mitt lilla skötebarn "Modig Svart" fått lida och det vill jag ju ta igen ju, men vet inte hur. Faktum är att jag allvarligt överväger att skaffa mobilt bredband bara för att kunna skriva på landet. Vet inte vad H tycker om det, vi har ju knappt el där och definitivt ingen TV och så skulle det ju vara. Samtidigt har jag ju tänkt börja skriva på den Boken denna sommar, så datorn ska ju ändå med. Hm, vi får se.

Med händerna i jorden och en rödhake i boden

Bilden är hämtad här.

Jag tog mod till mig till slut, svalde stoltheten och gick fram till expediten på Plantagen.
-Titta här, sa jag. Den här rabatten vill jag skapa, kan du hjälpa mig? Jag höll fram reklamutskicket från den konkurrerande handelträdgården, med den käcka lilla ritningen på en "mormorsrabatt".
Hon tittade på mig och började ge mig en massa råd. Vi pratade om vad det var jag ville ha och om de skulle blomma över hela säsongen. På frågan om vad jag ville ha för sorts blommor om några skulle läggas till, svarade jag att jag ville ha "gamla" sorter. Då skrattade hon och sa att alla var det! Min romantiska dröm om en trädgård i gammal stil som fint skulle komplettera vårt gamla restaureringsprojekt, löstes sakta upp. Jag kapitulerade. Efter flera års egna försök att skapa något vackert, med märkliga resultat, ville jag nu att det skulle bli fint. Ge mig en rabatt bara! Jag vill ha vackra blommor att se på, känna doften av tidiga mornar och kvällar, jag vill njuta av skönheten och stillheten.

Kvinnan hjälpte mig och jag travade iväg med ett berg av blommor och en ambition att gräva upp 10 kvadratmeter rabatt, fylld med kvickrötter, kirs och en och annan blomma tidigare planterad av mig.
När jag sedan låg där på knä i blåbyxor med händerna i jorden och solen i nacken, tänkte jag att det är så mycket jag vill kunna, kanske t.o.m. vara bäst på. Jag vill vara snickare, målare, trädgårdsmästare. Men också rolig, charmerande, cool, rättvis, engagerad, estet och allmänt fantastisk. Jag vill festa med vänner och njuta av fågelsång i Huset utan grannar. Jag vill allt, samtidigt!
Tankarna förde mig dock till en annan slutsats. Jag kan inte bli allt och göra allt bara för att jag vill. Jag älskar blommor, men också att måla och bygga. Det finns dock en begränsning, tid och anlag. Jag kan inte heller rädda världen, ensam.

Men, jag kan göra som hittills och vara nöjd med det, jag kan göra så gott jag kan och be om hjälp när det behövs.

Eller som den lilla rödhaken som hade byggt ett bo i redskapskjulet bakom en jordskrapa. Vi smög in på respektfullt avstånd och stängde dörren varligt varje gång. Små nervösa peparkornsögon förljde våra steg, säkerligen ytterst förvånad över vår närvaro. Här hade ju varit så tyst och lugnt.

Nu fanns inga altenativ, tre hungriga munnar gapandes efter mer och hon kunde inte annat än att helt enkelt göra sitt jobb, gilla läget och hoppas på det bästa!

Skratta mera

Idag har jag pratat och mailat med A, en ganska ny vän, som alltid får mig att skratta. Jag blir så glad över alla vänner, att de är olika och ger mig så mycket. Att kunna skratta åt sånt som är jobbigt, men också kunna gråta över det som är sorgligt.

Framför allt känner jag just nu att det är härligt att få en massa energi, liksom gratis från de som har mycket av den varan. När de sprudlar, så skvätter det över på mig, strålande!

Och sen har jag ju ett kameleontdrag över mig, jag anpassar mig till situationen och hakar på, vilket gör att jag kan lägga jobbiga saker bakom mig, vilket hade varit svårt om jag hade suttit själv och ältat.

De där skrattkurserna som det pratas om emellanåt eller "skrattets dag" och liknande, ger jag inte så mycket för. Däremot det äkta skrattet ihop med en vän, DET är lycka. En ren och skär här-och-nu-upplevelse.

Innan jag går och lägger mig 2

Maniskt trött men fast vid skärmen, tar jag ett beslut:
Imorgon ska jag ta ett steg mot att bli aktivist, enagera mig i praktiken. Jag pratar och skriver ALLDELES för mycket!

Kunde jag välja, skulle jag nog bara jobba med ett ämne, det vi har suttit och planerat idag, med det utslitna, men ack så viktiga, namnet: Livskunskap

Arbetsdag: Fokus Livskunskap
Fritid: Fokus aktivt engagemang

Hm, och så kanske lite skrivande däremellan....

Natti.

Stress, öl och kvitter

Hysterisk dag, igen. Trots få lektioner, mycket att rätta, svårt att hitta arbetsro. Vårt arbetsrum är en tarm, förmodligen helt emot alla EUregler för en människovärdig arbetsmiljö (ok, nu överdrev jag, självklart finns det värre...) men helt omöjlig att sitta och jobba i! Röran på bordet växer och sätter man sig ner för att jobba kommer alltid någon socialt svältfödd kollega in och börjar prata. Själv förstår jag hur det känns och har svårt att sätta egna gränser så det blir en "socialkrock"...

Får till slut komma igång, då alla gått hem, men den sista timmen blir fullkomligt ineffektiv, så jag pallrar mig till slut hem med ryggsäcken fylld av hemjobb (läxor!). På vägen hem kommer smset, "ska vi ta en öl ihop och köpa hem mat sen?". Sinnet fylls av hopp, solen lyser och fåglarna sjunger en sällsam sång. "JAA!" svarar jag. Till sist blir det en öl på balkongen med hämtmat, eftersom torget var fullt. Ingen sol, men klar vårvärme och ångan stiger från oanade utrymmen i kroppen.

Telefonen ringer. Dottern kvittrar. Jag är SÅÅ stolt! Hon jobbar, det går bra, hon växer, jag hör styrkan i hennes röst. Jag blir glad! För första gången på länge kan jag lyfta telefonen och ringa Fadern med goda nyheter, om dem båda. Han gör framsteg i skolan och Hon blir en ständigt starkare människa.

Plötsligt var det inte lika tungt att gå in till skrivbordet och rätta några prov. Livet är så relativt.
Vilken tur!

Steg 4

Står och spikar bänkar och bord, svetten rinner i pannan.
Bygger inför sommarens stora bröllopsfest.
Vi ska fira kärleken och vårt "barn", huset.
Jag är nog lycklig, fåglarna sjunger.

Två år senare har jag en utbränd själ som varit sjukskriven och två barn som upplever varsin kris och isolerar sig.

Det blir aldrig som man har tänkt sig?

Livstörsten pa en gata i Bangkok

Nu ar det hela fyra dagar sedan som vi landade pa Koh San road i Bangkok, bagpackerns start och mal. Lyckliga over att antligen tagit ett beslut och insett att vi faktiskt skulle fa sova under detta langa dygn som sondagen blev. Vi tog in pa ett Guest House, sov nagra lyckliga timmar och staplade sedan ut som nyvakna kattungar pa denna Bangkoks Vastra Langgata.

Nu protesterar nog manga, men faktum ar att nar vi satt dar med en ol i handen, efter att ha strosat fram och tillbaka pa gatan, insag vi att alla dessa stand med klader, T shirtar, vaskor, m.m., m.m., sa ar det bara ett resultat av turismens livstorst. Vi far vad vi "vill ha", vi handlar trots att vi ser att kvaliten ar skit, vi koper trots att vi ser att exakt samma unika klader hanger i tre stand till langre ner pa gatan.

Sen kan alla backpackers saga vad de vill, men de ar inte unika. De kryllar av kopior pa gatan! Dreadlocks, laderhalsband och tatueringar.

Trots denna uppenbarelse (naja, det var val inte helt nytt...) sa maste jag erkanna att jag trivdes battre an pa V Langgatan, aven om drivkraften ar densamma. Det var varmt, det var vaenligt och vi hade borjat var semester. OCH, tyvarr ar jag lite svag for just denna manskliga uniform.

Fragan ar bara, vad ska vi gora at denna livstorst som driver konsumtionen, for faktum ar ju att den ar en fara? Budda sa meditation och medvetenhet, medkansla och kamp. Hm, ja, kanske kan nagra leva upp till detta, men resten?

Som vanligt har jag svart att slappa allvaret, men jag mar anda gott ska ni veta, i varmen och nyss masserad pa hela kroppen, vantandes pa min tur in i tatueringsstudion. Om jag far till detta med bilderna (inte lyckats an), sa ska ni fa smakprov.

Frid till er alla! Kram!

Livet på en dag

Idag är en sån konstig dag, som en koncentration av livet på bara några timmar. Från att långsamt komma in i vanliga gängor, få kroppen att fungera som den ska till att även få igång känsloapparaten.

Idag blev jag glad över små, skriftliga kommentarer från elever, som att: "jag tycker du är en bra lärare som förklarar så att man förstår" och "du väljer så bra områden och när man har arbetat med dem så kommer man ihåg allt långt efteråt".... Va, dånar man inte bara av det sista?? Även om jag någonstans inser att det finns en del smör i det hela...Kanske. Men hoppas kan jag väl en stund.

Sen påminns jag av livets hårda villkor, kontakt med elev som lider av det värsta, anorexi. Och jag är maktlös. Förstås.

Till, kvittrande kärleksunge på tråden! Allt går så bra, hon trivs, mitt hjärta och då är alla sorger borta ur mig, för en stund.

Nästa, söt hjärtepartner möter vid tåget, trippar hem och bjuds på middag. Mm.
Njut nu, för..

...sen, gråtande öm krake i örat, ingen tröst fungerar. Blir bara bråk, men ändå, lite bra. Pratar trots allt länge.

Tillbaka i något sorts nolläge, vad ska jag känna? Vilka känslor tar mest plats? Vad kan jag påverka? Kan jag?

Det ringer igen, kraken har blivit starkare, annan ton, annan kraft, nya tag.
Jag kanske kunde ändå, något?

Men jag kan inte hindra livet, bara ta emot och förvalta, på något sätt.

Livet är inte slut, några timmar kvar, också denna dag.