Livet på en dag

Idag är en sån konstig dag, som en koncentration av livet på bara några timmar. Från att långsamt komma in i vanliga gängor, få kroppen att fungera som den ska till att även få igång känsloapparaten.

Idag blev jag glad över små, skriftliga kommentarer från elever, som att: "jag tycker du är en bra lärare som förklarar så att man förstår" och "du väljer så bra områden och när man har arbetat med dem så kommer man ihåg allt långt efteråt".... Va, dånar man inte bara av det sista?? Även om jag någonstans inser att det finns en del smör i det hela...Kanske. Men hoppas kan jag väl en stund.

Sen påminns jag av livets hårda villkor, kontakt med elev som lider av det värsta, anorexi. Och jag är maktlös. Förstås.

Till, kvittrande kärleksunge på tråden! Allt går så bra, hon trivs, mitt hjärta och då är alla sorger borta ur mig, för en stund.

Nästa, söt hjärtepartner möter vid tåget, trippar hem och bjuds på middag. Mm.
Njut nu, för..

...sen, gråtande öm krake i örat, ingen tröst fungerar. Blir bara bråk, men ändå, lite bra. Pratar trots allt länge.

Tillbaka i något sorts nolläge, vad ska jag känna? Vilka känslor tar mest plats? Vad kan jag påverka? Kan jag?

Det ringer igen, kraken har blivit starkare, annan ton, annan kraft, nya tag.
Jag kanske kunde ändå, något?

Men jag kan inte hindra livet, bara ta emot och förvalta, på något sätt.

Livet är inte slut, några timmar kvar, också denna dag.