Med händerna i jorden och en rödhake i boden

Bilden är hämtad här.

Jag tog mod till mig till slut, svalde stoltheten och gick fram till expediten på Plantagen.
-Titta här, sa jag. Den här rabatten vill jag skapa, kan du hjälpa mig? Jag höll fram reklamutskicket från den konkurrerande handelträdgården, med den käcka lilla ritningen på en "mormorsrabatt".
Hon tittade på mig och började ge mig en massa råd. Vi pratade om vad det var jag ville ha och om de skulle blomma över hela säsongen. På frågan om vad jag ville ha för sorts blommor om några skulle läggas till, svarade jag att jag ville ha "gamla" sorter. Då skrattade hon och sa att alla var det! Min romantiska dröm om en trädgård i gammal stil som fint skulle komplettera vårt gamla restaureringsprojekt, löstes sakta upp. Jag kapitulerade. Efter flera års egna försök att skapa något vackert, med märkliga resultat, ville jag nu att det skulle bli fint. Ge mig en rabatt bara! Jag vill ha vackra blommor att se på, känna doften av tidiga mornar och kvällar, jag vill njuta av skönheten och stillheten.

Kvinnan hjälpte mig och jag travade iväg med ett berg av blommor och en ambition att gräva upp 10 kvadratmeter rabatt, fylld med kvickrötter, kirs och en och annan blomma tidigare planterad av mig.
När jag sedan låg där på knä i blåbyxor med händerna i jorden och solen i nacken, tänkte jag att det är så mycket jag vill kunna, kanske t.o.m. vara bäst på. Jag vill vara snickare, målare, trädgårdsmästare. Men också rolig, charmerande, cool, rättvis, engagerad, estet och allmänt fantastisk. Jag vill festa med vänner och njuta av fågelsång i Huset utan grannar. Jag vill allt, samtidigt!
Tankarna förde mig dock till en annan slutsats. Jag kan inte bli allt och göra allt bara för att jag vill. Jag älskar blommor, men också att måla och bygga. Det finns dock en begränsning, tid och anlag. Jag kan inte heller rädda världen, ensam.

Men, jag kan göra som hittills och vara nöjd med det, jag kan göra så gott jag kan och be om hjälp när det behövs.

Eller som den lilla rödhaken som hade byggt ett bo i redskapskjulet bakom en jordskrapa. Vi smög in på respektfullt avstånd och stängde dörren varligt varje gång. Små nervösa peparkornsögon förljde våra steg, säkerligen ytterst förvånad över vår närvaro. Här hade ju varit så tyst och lugnt.

Nu fanns inga altenativ, tre hungriga munnar gapandes efter mer och hon kunde inte annat än att helt enkelt göra sitt jobb, gilla läget och hoppas på det bästa!

Sådant jag ältar alltsom oftast

På förekommen anledning måste jag utveckla mitt tidigare inlägg:
Problemet med hea jämställdhetsutvecklingen, är ju att det handlar om normer. I vissa tider och vissa grupper, är normerna kring manligt och kvinnligt så starkt, att det krävs en så stor insats att inte alla klarar av att bryta den. Många gånger har det nog istället lett till bitterhet och just den klagosången som jag blev åhörare till häromdagen. Man kan tycka att en kvinna inte borde acceptera situationen och jag erkänner att det också är min spontana reaktion när jag möter sådant. Samtidigt vet jag ju själv, att jag kan falla offer för en del av dessa fällor. Fåniga sådana som att det är jag som tar åt mig inför mannens familj när något "brister i hushållet". Exemplevis, en långbänk jag ältat ett tag. Mannens syster beklagade sig över att vi inte ordnade med ordentlig mat när de hälsar på landet, utan de får ordna det, för vi har ju fokus på att arbeta (bygga, måla, snickra osv.). När denna pik lades fram, vem tog åt sig?? JAG! Absurt, jag vet.Mannen rykte på axlarna och jag svor och led. Ändå anser jag mig vara både upplyst och envis i mitt behov att undvika könsroller.

Alltså, många normer berör oss, fast vi inte vill. Varför? Jo, det är vår fostran och den är svår att fly, men vi måste kämpa, tala om det, medvetandegöra alla känslor och tankar. Jag tror att om man då lever i en kultur (generationsmässig, geogarfisk eller av klasskaraktär) och alla inom denna grupp har ett visst beteende, så behöver vi stöd för att klara av att bryta med den. Detta innebär ju att röreleser och organisering är nödvändig. För se, även om vi upplever att vi blir uppfostrade till jämlikhet, så står vi små kvinnor där och hjälper vår mamma, tar på oss ansvaret för vissa förutsägbara uppgifter, trots att inget uttalat har bett oss om det. Och det är skit, så är det bara! Det värsta är att så många kvinnor idag som tror sig vara jämlika, ändå trillar ditt då de går in i ne relation eller /och får barn. Vi måste dela ansvaret!

Som en kompis sa, precis som vi på jobbet har olika ansvarsområden kan vi väl ha det hemma. Bra tanke, kan jag tycka, problemet är bara att risken finns att det blir den traditionella uppdelningen och det är den jag vänder mig mot. Jag vill också ha valmöjligheter. Jag vill också kunna lära mig saker som jag inte kan, inte har lärt mig som barn. Om jag möter en man med en riktigt "manlig" uppfostran, vill jag kunna få ta del av det och inte automatiskt infoga mig i hans upplägg.

Oj vad hoppigt detta blev.... Vad jag vill säga är att vi måste stötta varann, både killar och tjejer, kvinnor och män, till att få valmöjligheter och orka bryta traditoner och normer.

Upp till kamp helt enkelt!
Shit, vad det är mycket man vill kämpa för, jämställdhet, svält och orättvisor, krig, miljöförstöring, djurrättsfrågan... Hur ska jag hinna....??

Kvinnopuls

Jaha, så var man ett år äldre och dessutom med en nolla på slutet... Kul, kanske? I alla fall tackar jag min stjärna, eller mina föregångare för att jag hör till min generation. I lördags var vi på middag hos H´s guru i arbetet, en sjuttioårig man med enorma kunskaper inom sitt område, som definitivt handlar om teknik. Pratade med hans fru, som haltade omkring på slitna opererade fötter. Hon avslöjade att den kunnige mannen inte visste hur man satte på spisen, hade aldrig diskat och visste inte vad städning var! Av naturliga skäl beklagade hon sig över att det var lite tungt att städa och putsa fönstren i tvåvåningshuset och skulle gärna vilja flytta till något mindre... Men det ville inte han!

När frågan kom upp på bordet, bland alla, kommenterade han det hela med: "Vi får väl skaffa oss två ryskor!!".

Jag känner sådan sorg och ilska över sådana här öden. Det spelar heller ingen roll vad jag säger, som att jag tycker att hon borde strejka, tvinga honom att ta ansvar.Hon försökte försvara honom med att när barnen var små så var ju han tvungen att jobba så hårt och jag var hemmafru. "Inte kunde jag kräva av honom att han skulle ställa sig och städa när han kom hem... Jag hade ju bara varit hemma hela dagen". I min förtvivlan sa jag att det är dags att uppvärdera olika arbeten, så såg jag ett leende hos henne, men själv var det som att hon inte orkade tillstå detta. Jag hörde ekot av alla dessa kvinnor som har utstått samma sak. Och vet ni, att fortfarande idag, enligt nya siffror, så går kvinnors puls upp när de kommer hem från sitt arbete, medan männens går ner. Vad drar ni för slutsats av det????

Jag ser att kampen går vidare, men att framstegen ändå är stora. Vad jag tror gäller idag, är att hitta en bra arbetsfördelning hemma helt enkelt, men också en ansvarsfördelning. Och det ska fan i mig inte vara kvinnans ansvar att den uppstår! Och uppdelningen ska inte vara given, utan efter "intresse" och val.

Mannen i det omskrivna exemplet är min mans hjälte genom de kunskaper han har och verkar i övrigt ändå vara en snäll man, men jag kan inte hjälpa att jag blir så upprörd och känner en ilska och nästan ett förakt när någon behandlar sin livskamrat på det sättet. Därför måste vi kämpa för total jämlikhet så att vi alla kan känna respekt för varandra.

I uppsatsskrivandets tid

Betänkande referenser betyg analys diskussion fotnoter kvalité kvantitet .......

Ord snurrar i huvudet, stress snurrar i magen. Förväntansfull, hoppfull känner jag mig, men alldeles för upptagen för detta.

Men snart, snart kanske jag är av med den där stora skavande sten jag har haft i mitt samvete. Kanske ska jag slutligen bli klar med mitt arbete, så att jag har tid att fokusera på mitt RIKTIGA arbete.

Vi ses snart, men förmodligen inte lika ofta!

Min minsta ängel växer

Min minikalv på grönbete i det bergiga landet, har gått igenom och klarat sin första prövning. En mindre kris som hon red ut. Stärkt av det, så klart! Varje framgång, särskilt ur en motgång, betyder något speciellt.

Aldrig förut har jag blivit glad åt att hon har lbivit ledsen och aldrig förut har hon berättat om det med ett leende. Extra bra känns det förstås att höra att hon har en bra chef och omtänksamma arbetskamrater. Jag måste börja lita på att det finns andra människor som finns där för henne.

Märklig är utvecklingen, så överraskande men samtidigt egentligen så förutsägbar. Det är klart att det måste gå framåt.

Puss min ängel!

Stolthet och hopp

Jag är stolt.
Skulle kunna skriva det varje dag, men det blir tjatigt.
Idag är jag det i alla fall, stolt över min flicka, stolt över mig själv, att jag vågade släppa, lite. Hon har redan vunnit sin strid, egentligen kan hon komma hem nu, fast det vill hon inte.

När hon vill, så finns jag här.

Ängel i mitt rum

Trots min närmast ateistiska läggning, har jag en vurm för änglar och vad de symboliserar och denna helg fick jag mitt lystmäte. En ängel från Umeå besökte mig, en av de få som har följt mig under många år genom livet. Vi träffas inte så ofta men finns alltid där för varann. Det har inte alltid varit lätt och så ska det nog inte vara heller.

Hon hade gåvor med sig, bortsett från sig själv.


Tänker ofta på ensamhet, den ensamhet som vi alla i slutändan bär som ett faktum. Hur mycket vi än försöker komma nära någon, så är vi ensamma i själen. Tvillingsjälar tror jag inte på, i den mån att man har en självklar tillhörighet. Ingen kan känna oss på djupet, alltid finns det några hemligheter och brådsvarta djup som vi själva måste ta hand om. Detta var under många år en stor sorg för mig, men idag ser jag på det med försoning, kanske för att jag inser fördelarna. Motsatsen är egentligen alldeles för farlig och svår.

Däremot finns det människor som kommer nära, väldigt nära och orsaken till det är nog många gånger just att man delar denna insikt i livets sköra faktum. Jag är glad att de finns och hoppas också kunna ge den glädjen till någon.

Med just denna vän har jag en framtidsdröm. Vi ska äga ett hus tillsammans någonstans på västkusten, kanske i Danmark? Där ska vi ha ett vindpinat hem i trä med en stor veranda mot havet och med den viktigaste attiraljen av dem alla: En hammock i trä. Den ska hänga i kedjor på verandan och där ska vi sitta och betrakta det oändliga och samtala om livet som har varit. Bilden är så vacker att den ger hopp om ålderdomen, om än en någon romantisk bild, men vad vore vi utan drömmar?

Köpte också en liten glasängel i en låda till en liten flicka jag känner som nog behöver den. Inte så vacker men med en viktig uppgift. Det var en "Angel Worry Box", man ska ge den lilla figuren sina sorger, sin oro och sina rädslor, så tar den hand om dem så att man får frid i sinnet. Mycket sympatisk tanke tycker jag.

Jag gillar symbolik, det underlättar i det svåra.

Ångesten hälsar på

Igår gick jag igenom en liten kris och min för det mesta ganska väl förträngda ångest, såg ljuset. Jag hamnade på vårdcentralen efter att ha upplevt symptom på (i?) magen som både de välmenande människorna på sjukvårdupplysningen och vårdcentralen, tolkade som bråck. Då jag aldrig har opererats och blivit sövd, samt dessutom lider av Malignt Hyperthermi (en mycket ovanlig överkänslighet för narkos) fick min ångest sina fiskar varma.

Jag arbetade mig fort upp till ganska höga nivåer och tog mig hem för att invänta tiden hos doktorn. I efterhand framstår allt som absurt och löjligt och särskilt som jag har en ganska stor förmåga att se mitt eget beteende i sådana här fall, utifrån. Jag VET att jag överreagerar men kan inte behärska det! Fy vad jag liksom föraktar mig själv då, känner mig som så svag!

Kära H som känner mig, insåg att jag behövde stöd, så han arrangerade så att min lilla pappa kom och fångade upp. Själv satt H i bilen 20 mil bort.

Det hela förlöpte väl. Doktorn klämde och visade mig pedagogiska bilder på kroppen i genomskärning och förklarade varför hon inte trodde att det var tarmarna hon klämde på. Puh! Jag riskerade inte att få min inälvor i handen vilken sekund som helst! Tänk vad viktigt det är att ha kunskap om sin kropp.

Å andra sidan kunde hon inte ge en alternativ förklaring, vilket min lilla ångestdemon hänger sig fast vid. Sen öppnade läkaren lite för möjligheten att "om det skulle fortsätta att svullna, så får jag ju komma in....".

Sammanfattningsvis så kan jag ändå se att några av mina demoniska tankar, ändå lär mig något. Fånga dagen, livet är skört, osv. Inte så kul alla gånger att lära sig dock.

Hyfsat friskförklarad kan jag alltså fortsätta med mitt examensarbete, så här sitter jag sedan 9 i morse. För att inte tala om igår kväll, men jag har mycket trevlig sällskap, en av alla mina A-vänner.