Som en självklar kommentar till tidigare inlägg, vill jag citera denna för mig omvälvande text. Den tog andan ur min sextonåriga lekamen med sitt brutala, men också starka, budskap. Varsågoda!
NÖDVÄNDIGHETENS NÄVE av Solveig von Schoultz
Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gåner bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen -
du tror du kuvar mig liv?
Visar inlägg med etikett ångest. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ångest. Visa alla inlägg
söndag 22 februari 2009
Mitt hjärtas skri i världen
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.[...] Hur mycket kan man skriva om ångest? Oändliga hyllmetrar uppenbarligen, om man tittar bakåt i litteraturhistorien och likaså i samtidstexter. Hur många bloggar innehåller inte ett ångesttema? På Google får man 1.590 000 träffar på bara sökning av ordet, på svenska! Då är inte inslagen i litteraturen medräknade eller alla privata dagböcker som fortfarande skrivs, håll i er, med papper och penna, med. Ångest är såsom alla tecken tyder på, en självklar del av våra liv. Någon skulle säkert säga att det är ett tecken på vår tid, att västvärldens hårda materiella klimat är en orsak. Själv är jag inte så säker.
Jag tror att begreppet i många fall används lite vårdslöst, människor säger gärna att de får ångest när något går dem emot. Det pratas även om bakfylleångest. I det senare fallet kan man nog emellanåt tillstå att man börjar närma sig, om man är riktigt dålig vill säga, annars tycker jag även i de fallen är något missbrukat. Ångest däremot, i form av fysiska besvär, rädsla för döden och rädsla för att leva, är något annat. Något väldigt privat. Den som har ångest enligt den medicinska betydelsen, gör sällan det till något offentligt, något man småpratar om på kafferasten. Sin egen ångest vill man dölja, förtränga med hopp om att den kanske ska försvinna eller åtminstone låta bli att dyka upp alltför snart igen.
Att lida av ångest har många orsaker, ytligt sätt. Hos olika individer finns olika utlösande faktorer, något som händer, eller inte händer. Man förlorar någon eller man tappar kontrollen. Man ställs inför val som syns omöjliga att avgöra. Någon nära lider och man upplever vanmakt. Listan är oändlig men det finns en gemensam röd tråd. Rädsla. Människans rädsla för livet.
För så är det, livet är en utmaning, alltid. Och så är det för alla. Det har varit så i alla tider. Det finns undersökningar som menar att 7 av 10 någon gång under sitt liv, kommer att drabbas av en depression och med den följer ofta ångest.
Allt detta är sällan självklart för Stina som sitter där på fikarasten och lyssnar på tjattret och ser alla, enligt henne, lyckliga människor som sitter där och småpratar om ytligheter och meningslösheter. Själv fasar Stina för kvällen, då hon kommer att ligga ensam i sin säng och grubbla över livet samtidigt som ångesten kommer krypande. Hon tror att hon är ensam, att hon är svag, att hennes lidande är självförvållat och kanske t.o.m. ett straff.
Till Stina och alla andra så vill jag bara förmedla just detta, att ångest är en del av livet. Att hon bara behöver skrapa lite på ytan hos den som står närmast, så finns det ett mörker. Likaså finns det förstås ett ljus. De gamla kineserna var inte så dumma, när de skapade filosofin kring Yin och Yang. Livet är mörker men också ljus. Att veta att man inte är ensam och att inse att det också betyder en ljusning så småningom, kanske lindrar. Detta vill jag i alla fall tro.
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.[...]
(Pär Lagerkvist)
Jag tror att begreppet i många fall används lite vårdslöst, människor säger gärna att de får ångest när något går dem emot. Det pratas även om bakfylleångest. I det senare fallet kan man nog emellanåt tillstå att man börjar närma sig, om man är riktigt dålig vill säga, annars tycker jag även i de fallen är något missbrukat. Ångest däremot, i form av fysiska besvär, rädsla för döden och rädsla för att leva, är något annat. Något väldigt privat. Den som har ångest enligt den medicinska betydelsen, gör sällan det till något offentligt, något man småpratar om på kafferasten. Sin egen ångest vill man dölja, förtränga med hopp om att den kanske ska försvinna eller åtminstone låta bli att dyka upp alltför snart igen.
Att lida av ångest har många orsaker, ytligt sätt. Hos olika individer finns olika utlösande faktorer, något som händer, eller inte händer. Man förlorar någon eller man tappar kontrollen. Man ställs inför val som syns omöjliga att avgöra. Någon nära lider och man upplever vanmakt. Listan är oändlig men det finns en gemensam röd tråd. Rädsla. Människans rädsla för livet.
För så är det, livet är en utmaning, alltid. Och så är det för alla. Det har varit så i alla tider. Det finns undersökningar som menar att 7 av 10 någon gång under sitt liv, kommer att drabbas av en depression och med den följer ofta ångest.
Allt detta är sällan självklart för Stina som sitter där på fikarasten och lyssnar på tjattret och ser alla, enligt henne, lyckliga människor som sitter där och småpratar om ytligheter och meningslösheter. Själv fasar Stina för kvällen, då hon kommer att ligga ensam i sin säng och grubbla över livet samtidigt som ångesten kommer krypande. Hon tror att hon är ensam, att hon är svag, att hennes lidande är självförvållat och kanske t.o.m. ett straff.
Till Stina och alla andra så vill jag bara förmedla just detta, att ångest är en del av livet. Att hon bara behöver skrapa lite på ytan hos den som står närmast, så finns det ett mörker. Likaså finns det förstås ett ljus. De gamla kineserna var inte så dumma, när de skapade filosofin kring Yin och Yang. Livet är mörker men också ljus. Att veta att man inte är ensam och att inse att det också betyder en ljusning så småningom, kanske lindrar. Detta vill jag i alla fall tro.
torsdag 16 oktober 2008
Generation Y
Varsågoda, här ska ni få något att analysera:
En gratistidning här i Stockholm, har denna vecka haft en serie artiklar då de skriver om "generation Y". Kännetecknen för en individ ur denna är:
"De köper Kravmärkt, byter ofta jobb, får lätt ångest och lägger ut sitt privatliv på Internet".
Oj, tänkte jag, vad de vet om mig. Det stämmer ju precis med undantag för jobbet (även om jag tänker på det hela tiden, räknas det??). Min blick vandrar vidare i texten, till vilken generation det handlar om.
80-talisterna....
Eh, vad säger det om mig? Född 1968.
Analyser välkomnas ;)
17/10-08 Tillägg: Men fram till 30 så hade jag ju både fött barn och jobbat med ett otal olika jobb, så det kanske stämmer.... Förmodligen en mediaprodukt, ungefär som horoskop, skrivet så att det passar alla. Vem har inte ångest idag????
En gratistidning här i Stockholm, har denna vecka haft en serie artiklar då de skriver om "generation Y". Kännetecknen för en individ ur denna är:
"De köper Kravmärkt, byter ofta jobb, får lätt ångest och lägger ut sitt privatliv på Internet".
Oj, tänkte jag, vad de vet om mig. Det stämmer ju precis med undantag för jobbet (även om jag tänker på det hela tiden, räknas det??). Min blick vandrar vidare i texten, till vilken generation det handlar om.
80-talisterna....
Eh, vad säger det om mig? Född 1968.
Analyser välkomnas ;)
17/10-08 Tillägg: Men fram till 30 så hade jag ju både fött barn och jobbat med ett otal olika jobb, så det kanske stämmer.... Förmodligen en mediaprodukt, ungefär som horoskop, skrivet så att det passar alla. Vem har inte ångest idag????
torsdag 1 maj 2008
Ångesten hälsar på
Igår gick jag igenom en liten kris och min för det mesta ganska väl förträngda ångest, såg ljuset. Jag hamnade på vårdcentralen efter att ha upplevt symptom på (i?) magen som både de välmenande människorna på sjukvårdupplysningen och vårdcentralen, tolkade som bråck. Då jag aldrig har opererats och blivit sövd, samt dessutom lider av Malignt Hyperthermi (en mycket ovanlig överkänslighet för narkos) fick min ångest sina fiskar varma.
Jag arbetade mig fort upp till ganska höga nivåer och tog mig hem för att invänta tiden hos doktorn. I efterhand framstår allt som absurt och löjligt och särskilt som jag har en ganska stor förmåga att se mitt eget beteende i sådana här fall, utifrån. Jag VET att jag överreagerar men kan inte behärska det! Fy vad jag liksom föraktar mig själv då, känner mig som så svag!
Kära H som känner mig, insåg att jag behövde stöd, så han arrangerade så att min lilla pappa kom och fångade upp. Själv satt H i bilen 20 mil bort.
Det hela förlöpte väl. Doktorn klämde och visade mig pedagogiska bilder på kroppen i genomskärning och förklarade varför hon inte trodde att det var tarmarna hon klämde på. Puh! Jag riskerade inte att få min inälvor i handen vilken sekund som helst! Tänk vad viktigt det är att ha kunskap om sin kropp.
Å andra sidan kunde hon inte ge en alternativ förklaring, vilket min lilla ångestdemon hänger sig fast vid. Sen öppnade läkaren lite för möjligheten att "om det skulle fortsätta att svullna, så får jag ju komma in....".
Sammanfattningsvis så kan jag ändå se att några av mina demoniska tankar, ändå lär mig något. Fånga dagen, livet är skört, osv. Inte så kul alla gånger att lära sig dock.
Hyfsat friskförklarad kan jag alltså fortsätta med mitt examensarbete, så här sitter jag sedan 9 i morse. För att inte tala om igår kväll, men jag har mycket trevlig sällskap, en av alla mina A-vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)