Jag pladdrar också, inuti. Börjar förstås inse att det är väl det här som kallas bearbetning. Till slut hann livet upp mig också, efter alla sorger och besvär för mina nära och kära. Alla råd jag har gett, allt stöd jag velat vara och trots detta står jag svarslös inför mig själv. Gråter och försöker surfa på de få toppar som finns, men måste nog ner i dalarna. Att skiljas från den viktigaste människan jag har haft i livet måste naturligtvis uppmärksammas. det går inte att gräva ner eller dölja och kamouflera med en massa annat trams. Jag inser detta. Trots allt.
Men det är så mycket smärta och så många gyttjefulla diken som ska rensas och jag kommer nog inte att klara av det på egen hand. Så är det. Men jag håller pennan, eller rättare sagt tangentbordet under mina fingrar och låter ångesten löpa ner och ut på skärmen. En viss bomullseffekt har det trots allt. och så vill jag tacka musiken. TACK.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar