Double joy

Copyright: JG

invasionen

Smek min kind. sakta. när ormen glider in i mitt hus.
Lova mig att. allt blir bra. trots den stillatigande runtglidande faran.

Tysta alla larm. omgående. låt skuggan försvinna inte märkas.
Jag blundar. du. vagga mig till sömns. viska i mitt öra.

Men bara det jag vill höra.

Le för helvete...

Får acceptera att jag inte har en komiker i mig. Lägger ner och lutar mig tillbaka i det trygga men ack så tråkiga allvaret.

Förbjud Facebook eller en 40-årings bekännelser eller kasta sten i glashus

En tanke slog mig då jag, som så många andra snurrade runt på Facebook, att det finns en fara inte så många nämner. Att hänga på FB kan ha vissa likheter med psykodynamisk terapi, något som endast bör utföras i sällskap med professionella. För vad händer när människor mitt-i-livet (fantastiskt uttryck...) registrerar sig och börjar jaga gamla spöken från förr. Jo, plötsligt svämmar gyttjan upp som man så länge tryckt undan. Eller gamla känslor som man har lämnat bakom sig (av en orsak!) kastas över en igen.
Riskerna är ju uppenbara, mitt-i-livet = grubblerier, och slutsatsen blir skrämmande. Du konfronteras med något du kanske inte var beredd på, ditt förflutna kommer fram, precis som i en terapisession och så måste du fatta alla beslut själv, utan någon som guidar dig.

För att inte tala om spelberoendet som får grepp om oss. Är det ingen som har reagerat på alla dessa vuxna farmare, cafébiträden och nöjesparkanordnare? Snart är ingen över trettio fri. Så förfasas man över de stackars datorberoende tonårspojkarna, men de har ju något vi inte har, föräldrar som kan hjälpa till att sätta gränser. Vad har vi?

Etiska nämnden, var finns ni när vi behöver er? Förbjud Facebook eller anställ ett gäng terapeuter som finns där för oss. Som fältassistenterna som är inne på Playahead och liknande, vi behöver stöd! Tror ni verkligen att vi är kloka bara för att vi är vuxna.....?

Vad är viktigast?

Mitt i livet som jag är, händer det ibland att jag stannar upp och reflekterar över det. Vad är viktigt? Viktigast? Varför? Och så fortsätter det. Tänkte så att jag skulle skriva en prioriteringslista, något som för övrigt inte är min starkaste sida, i något läge och så inte heller i detta fall.
Jag har ännu inte gjort denna, annat än en mycket liten övning på temat. I fredags då vi tappra själar som hade ridit ut den så fruktade veckan innan lovet, särskilt tung skulle den bli denna höst eftersom vi var decimerade till antalet, då bjöds vi i alla fall på en långlunch sedan skolan blivit tom. Ett strålande initiativ för övrigt. Välbehövt. Till saken, då vi sitter där och samtalsämnena tryter under någon minut, kommer jag med den strålande idén att vi lärare ska utsättas för just det vi så ofta utsätter våra elever för. En liten "livskunskapsövning".
Jag bad dem sammanfatta det viktigaste i var och ens liv i tre ord. Tror ni folk skruvade på sig?? Jo, liite. Kära kollegan J, särskilt mycket. Och han fick börja!
Resultatet blev mycket roande! Alla skrattade hjärtligt och insåg dessutom att vi inte var så olika. Dessutom bjöd temat på lite tillskruvningar, så stämningen lättades upp. Att notera för övrigt, var att ingen egentligen nämnde sin partner/man/fru/sambo, däremot fanns alltid barnen med i fall det var aktuellt.... Hm.
Vad blir då poängen med detta? Jo, att vi lärare nog lätt blir tunnelseende och slutar reflektera med åren. Att vi utsätter eleverna för övningar och situationer som vi själva inte kan tänka oss alls eller är rädda för. Av den anledningen tycker jag det är så viktigt att vi faktiskt gör det. Att vi ser till att antingen ständigt förkovra oss genom studier t.ex. eller att vi i alla fall i våra arbetslag ser till att testa. För det mesta visar det sig ju vara kul, befriande eller lärorikt, men inte alltid. Det viktigaste är ju att upptäcka det eventuella obehag som det faktiskt kan innebära och på så sätt få större förståelse för en del elevers reaktion och beteende. Kanske kan man då också hitta nya angreppssätt. Jag tror i alla fall att det är alldeles för lätt att luta sig tillbaka som lärare och sluta tänka, bara köra.

Önskningar

Villkorslös kärlek finns i endast en upplaga och välsignade är de som får uppleva den. Min undran är vilket syfte den andra har? Varför inte nöja sig med den utan krav på motprestation? Den där som jag egentligen aldrig behöver tvivla på.

Önskar att den räckte. Önskar att den uppfyllde alla behov. Önskar att livet vore enklare.

Fåfäng är människan. En drömmare.

Vardagsirritation eller när det kapitalistiska konsumtionssystemet kryper in i mitt vardagsrum

Ironi brukar väl inte alltid vara reklamens ledord (eller?) men idag var det ett faktum. Och jag blir upprörd. Att jag orkar.

Försökte gå in på min mail, men plötsligt svämmas sidan över av en massa aggressiva (Ja! å riktigt, med rynkade ögonbryn och hörntänder...) färggladda bollar som studsar ut över hela skärmen. "The invasion continues" utropar reklamen glatt. Jo, det vill jag lova, pop-up i sin fulaste skrud. Plötsligt kan jag inte göra någonting, det går inte ens att stänga fönstret. Är det verkligen så, att denna metod får mig att vilja köpa Sony Ericssons mobiltelefoner? Mitt svar blir N E J.

Tyvärr är jag ju redan innehavare av en dylik apparat av det nämnda märket.... skit.

Adjektivens revolt

Hon tassar på tå runt det mjuka. Ringer sin syster och undrar. Kan man hålla ett löfte? Bör man hålla vad man lovar? Till varje pris?
Hon kommer närmare nu. Undrar varför det mjuka gör så ont, adjektiven är så motsägelsefulla. Vart tog grammatikens regler vägen? Trygghetens vallar vibrerar, ljudet smärtar. Skickar blixtar in hjärtat.
Så lugnar det sig en stund. Med mjuk bomull i öronen, stängs världen ute ett tag. Hon slappnar av, sjunker ner på marken. Ler. Snett. Det ska nog gå bra nu, allting ordnar sig. Men var är hon som borde klappa henne på huvudet, ta hennes kropp i sin famn och vagga mjukt, vyssjande?
Ett andetag och så är ljudet där igen. Vill springa. Fly.
Men vibrationerna finns över allt. Och det mjuka. Hårda.

Sápmi hela dagen

Imorgon blir det äntligen av, efter många om och många men, "Samedagen"! Mina sjuor ska få träffa en spännande kvinna med samiskt ursprung, med en mycket fin hemsida för övrigt. Jag har slitit och stretat, tjatat och jagat. Försökt organisera (börjar bli ett slitet begrepp här...), inspirera och nå de andra lärarna. Viljan har väl funnits, men tiden ack, den stora bristvaran, gör att de 25 meter vi har mellan varandra, upplevs som eoner.

Hursomhelst har jag enorma förväntningar på i morgon, så hoppas att även barnen uppskattar det hela. Efter föredraget, blir det lunch och sedan filmvisning, Varg uppföljt med olika uppdrag beroende på klass.

Kanske är det sedan möjligt att lovet kan innebära en stunds vila, eller?

Kaos är min granne

Med ett pulserande huvud och ett innehåll jag inte vill ha i näsan, försöker jag samla mina tankar. Mitt nuvarande tillstånd är förstås en naturlig följd utav en helt hysterisk vecka.
Att överleva på jobbet tycks bara bli knepigare och knepigare, då kaos är den dominanta termen. Det värsta numer är egentligen att se hur alla bryts ner och mår dåligt. Från att arbetsplatsen ursprungligen haft som sitt viktigaste kännetecken ett fantastisk kollegie, är det numer få som orkar skratta. Nu råkar jag dock ha turen att ha två av de mest ståndaktoga på den punkten i mitt arbetsrum. När A lägger upp ett hjärtligt och rått skratt åt galghumorn i vår situation, kan jag inte annat än skratta med. Det är förlösande. Underbart.

Frågan gäller nu framtiden. Kommer vår chef att inse att hon har tappat greppet? Kommer hon att erkänna att hon ligger bakom röran? Kommer hon att fixa att ta det med aktning och backa? Kanske rent av börja lyssna på oss, som borde vara experterna på vad som ska få vår skola att fungera? Frågar du mig så ställer jag mig ytterst tveksam till detta. Att vara kontrollfreak, sakna sinne för organisation, inte lita på sina anställda pedagoger och dessutom sakna taktskänsla och människokännedom, är ingen bra förutsättning för en positiv framtid.

Så nu är bara frågan, vem går först?

Baronens inverkan på en Frökens mentala tillstånd

Måhända har jag gjort en vetenskaplig upptäckt som ingen annan visste. Drack ännu en Baron Trenck men endast en. Vad mitt huvud då meddelade mig var att en räckte denna kväll. Det ljuvliga smaken i kombination med den mjuka känslan som bredde ut sig denna sena fredagskväll, i ljusets sken vid järnspisens värme, var en ren njutning. Så då tar jag väl en till, något mindre öl. Stopp och belägg, meddelade då någon inombords. Nu är var det inte skönt längre. Skumt tänkte jag. 6,3%, skulle det vara så pass?

Det var då jag förstod, alkoholprocenten lyder under samma lag som richterskalan, ökningen är i kvadrat! Tänk vad vi har blivit lurade!

Alternativ teori: Baron Trenck i kombination med sen timme, efter 5 timmars bilfärd, en fredag efter en hysterisk vecka, ihälld en 40årig kvinnas strupe, kanske kräver sin aktsamhet? Men inte lika roande tanke förstås.

Finns

Nej, jag finns kvar. Har bara gått lite vilse.