Igår gick jag igenom en liten kris och min för det mesta ganska väl förträngda ångest, såg ljuset. Jag hamnade på vårdcentralen efter att ha upplevt symptom på (i?) magen som både de välmenande människorna på sjukvårdupplysningen och vårdcentralen, tolkade som bråck. Då jag aldrig har opererats och blivit sövd, samt dessutom lider av Malignt Hyperthermi (en mycket ovanlig överkänslighet för narkos) fick min ångest sina fiskar varma.
Jag arbetade mig fort upp till ganska höga nivåer och tog mig hem för att invänta tiden hos doktorn. I efterhand framstår allt som absurt och löjligt och särskilt som jag har en ganska stor förmåga att se mitt eget beteende i sådana här fall, utifrån. Jag VET att jag överreagerar men kan inte behärska det! Fy vad jag liksom föraktar mig själv då, känner mig som så svag!
Kära H som känner mig, insåg att jag behövde stöd, så han arrangerade så att min lilla pappa kom och fångade upp. Själv satt H i bilen 20 mil bort.
Det hela förlöpte väl. Doktorn klämde och visade mig pedagogiska bilder på kroppen i genomskärning och förklarade varför hon inte trodde att det var tarmarna hon klämde på. Puh! Jag riskerade inte att få min inälvor i handen vilken sekund som helst! Tänk vad viktigt det är att ha kunskap om sin kropp.
Å andra sidan kunde hon inte ge en alternativ förklaring, vilket min lilla ångestdemon hänger sig fast vid. Sen öppnade läkaren lite för möjligheten att "om det skulle fortsätta att svullna, så får jag ju komma in....".
Sammanfattningsvis så kan jag ändå se att några av mina demoniska tankar, ändå lär mig något. Fånga dagen, livet är skört, osv. Inte så kul alla gånger att lära sig dock.
Hyfsat friskförklarad kan jag alltså fortsätta med mitt examensarbete, så här sitter jag sedan 9 i morse. För att inte tala om igår kväll, men jag har mycket trevlig sällskap, en av alla mina A-vänner.
4 kommentarer:
Stackars Dig! Kan det kanske vara så att det där onda är det som hälsar på när det liksom blir för mycket för den lilla människan. En av mina assistenter sa häromdan när jag hade så ont i magen att jag fick handsvett....HM Du har inte magkatarr? Tanken hade inte ens slagit mig....liksom Du tänkte jag hjälp jag blir jättesjuk och kan inte ta hand om mina barn. Dagen efter var min mage snäll och jag hoppas att din också är det nu!
Kram Lotta
Stor varm kram!
Tack kära kära människor!! Er omtanke värmer sååå!
Kramar tillbaka!
Stor kram på dig! Det är inte kul att inte få reda på vad man har för symptom! Det finns ingen anledning till att känna sig löjlig ellr så för att man blir orolig - klart man blir! Dessutom är sjukhusmiljön så steril och..talande på något sätt. Jag håller i alla fall både tummar och tår för din del! Du kan väl hålla mig lite uppdaterad? Storkram
Skicka en kommentar