På förekommen anledning måste jag utveckla mitt tidigare inlägg:
Problemet med hea jämställdhetsutvecklingen, är ju att det handlar om normer. I vissa tider och vissa grupper, är normerna kring manligt och kvinnligt så starkt, att det krävs en så stor insats att inte alla klarar av att bryta den. Många gånger har det nog istället lett till bitterhet och just den klagosången som jag blev åhörare till häromdagen. Man kan tycka att en kvinna inte borde acceptera situationen och jag erkänner att det också är min spontana reaktion när jag möter sådant. Samtidigt vet jag ju själv, att jag kan falla offer för en del av dessa fällor. Fåniga sådana som att det är jag som tar åt mig inför mannens familj när något "brister i hushållet". Exemplevis, en långbänk jag ältat ett tag. Mannens syster beklagade sig över att vi inte ordnade med ordentlig mat när de hälsar på landet, utan de får ordna det, för vi har ju fokus på att arbeta (bygga, måla, snickra osv.). När denna pik lades fram, vem tog åt sig?? JAG! Absurt, jag vet.Mannen rykte på axlarna och jag svor och led. Ändå anser jag mig vara både upplyst och envis i mitt behov att undvika könsroller.
Alltså, många normer berör oss, fast vi inte vill. Varför? Jo, det är vår fostran och den är svår att fly, men vi måste kämpa, tala om det, medvetandegöra alla känslor och tankar. Jag tror att om man då lever i en kultur (generationsmässig, geogarfisk eller av klasskaraktär) och alla inom denna grupp har ett visst beteende, så behöver vi stöd för att klara av att bryta med den. Detta innebär ju att röreleser och organisering är nödvändig. För se, även om vi upplever att vi blir uppfostrade till jämlikhet, så står vi små kvinnor där och hjälper vår mamma, tar på oss ansvaret för vissa förutsägbara uppgifter, trots att inget uttalat har bett oss om det. Och det är skit, så är det bara! Det värsta är att så många kvinnor idag som tror sig vara jämlika, ändå trillar ditt då de går in i ne relation eller /och får barn. Vi måste dela ansvaret!
Som en kompis sa, precis som vi på jobbet har olika ansvarsområden kan vi väl ha det hemma. Bra tanke, kan jag tycka, problemet är bara att risken finns att det blir den traditionella uppdelningen och det är den jag vänder mig mot. Jag vill också ha valmöjligheter. Jag vill också kunna lära mig saker som jag inte kan, inte har lärt mig som barn. Om jag möter en man med en riktigt "manlig" uppfostran, vill jag kunna få ta del av det och inte automatiskt infoga mig i hans upplägg.
Oj vad hoppigt detta blev.... Vad jag vill säga är att vi måste stötta varann, både killar och tjejer, kvinnor och män, till att få valmöjligheter och orka bryta traditoner och normer.
Upp till kamp helt enkelt!
Shit, vad det är mycket man vill kämpa för, jämställdhet, svält och orättvisor, krig, miljöförstöring, djurrättsfrågan... Hur ska jag hinna....??
3 kommentarer:
Det är en intressant fråga som bör ältas (eller kanske inte ältas, men vara ständigt aktuell och debatterad). Varför tar vi - självständiga kvinnor på tjugohundratalet- åt oss av kritik som egentligen inte har med oss som enskilda individer att göra? När mina föräldrar kommer hem en sen eftermiddag och är besvikna över att huset är i sin vanliga oordning är det jag som tar åt mig. När det gäller skolan som ska skötas är det jag som alltid går upp fem på morgonen och lägger mig strax före tolv. ändå är det mig de vill vägleda och strukturera upp, inte mina bröder som ligger framför tv:n hela dagarna. Det är något med förlegade könsroller och normer, duktig flicka-syndrom och andra tankar i samma banor. Även om vi lever på 2000-talet och är upplysta, besitter kunska och förmåga att propagera för vår sak, stå upp för våra åsikter och ävne, med en viss moral, lyckas vi ändå inte kliva ur den roll som skapades för oss för flera hundra år sedan. Hur blir vi av med ett beteende som satt spår i flera generationer tillbaka? Och hur ska man själv, på ett kritiskt och realistiskt sätt, kunna inse att nej, det är inte mitt ansvar att förse alla med mat, det är inte mitt ansvar att städa huset och det är inte mitt ansvar att gör aandra nöjda. Det typiska exempelt på hur könsskilnaderna är i sverige (även bland hur vi kvinnor dömer varandra) är dagisbarn, mammor och pappor. För att vara en dålig mamma behöver man bara ha glömt att packa ner ett extra par ombyten, medan det praktiskt taget krävs att pappan utför någon form av misshandel för att vara en dålig pappa.
De bra (skilda) pappor som finns och vill slåss för rätten att uppfostra sina barn förlorar den såklart och vice versa. Jag tror att vi måste se över det svenska (och internationella) lagsystemet som finns, samhällsstrukturerna och utbildningen (främst utbildningen på grundnivå. och dagis såklart) för att bli av med dessa könsroller. Jag känner mig själv som ett typexempel, främst för att killar känner sig så extra manliga med mig. Jag är rätt liten kroppsmässigt, rätt svag och jag vet inte vad. Hade jag inte haft så starka åsikter hade jag väl varit den perfekta "leksaken". (okej, jag vet. lite bittert, ganska generaliserande. men på gymnasienivå är det en ganska distinkt attityd som genomsyrar dagarna)
förlåt att jag skriver långa uppsatser i din blogg, men jag kan inte låta bli! det är så intressant!
https://www.vulkan.se/Publicera/calendarpreview.aspx?calendaritemid=278
https://www.vulkan.se/MinaProjekt.aspx?ItemType=3
titta på september då du klickat på provläs.
Skicka en kommentar